Åtstramning för expansion

I sydeuropeiska länder kan finanspolitiken fungera på ett omvänt sätt. Stora underskott och viss risk för statsbankrutt kan behöva motverkas med drastiska nedskärningar. Men detta borde inte gälla mer välskötta länder trots deras underskott.

Den ekonomiska politiken har två medel för att stabilisera utvecklingen när obalanser hotar att uppstå: penningpolitiken och finanspolitiken. Penningpolitiken bedrivs huvudsakligen med hjälp av ränteändringar som antas påverka den ekonomiska aktiviteten med en numera ganska oklar eftersläpning. Finanspolitiken bedrivs med skatteförändringar samt med förändringar av de offentliga utgifterna. Sådana åtgärder får ganska snabbt effekt men det tar längre tid att sätta dem i kraft.

Det kan ifrågasättas huruvida det i praktiken är möjligt att motverka vanliga ekonomiska svängningar med hjälp av dessa två stabiliseringspolitiska arsenaler. Men om det av någon anledning uppstår en svår ekonomisk kris är de flesta överens om att motåtgärder måste vidtas så att krisen inte blir ännu värre och i bästa fall också kan lindras.

Penningpolitiken har dock vissa begränsningar genom att räntan inte kan sättas lägre än i praktiken till noll procent. Därför kan finanspolitiska stimulansåtgärder bli nödvändiga. Men ekonomkåren har manifesterat en avsevärd vilsenhet det senaste året både när det gäller att dimensionera och varaktighetsbestämma finanspolitisk stimulans. Detta har särskilt blivit manifest i samband med Greklandskrisen våren 2010. Tidigare mer långsiktiga stimulansåtgärder har härvid ansetts vara både för vidlyftiga och långvariga.

Denna nya syn är delvis politiskt betingad. Kanske det är så att den rentav är helt amatörmässig och bygger på en känslomässigt tilltalande analogi mellan staten och ett hushåll. Man menar då att det är självklart att ett hushåll inte kan låna till sina utgifter mer än ganska tillfälligt och eftersom staten består av alla hushåll tillsammans måste samma sak gälla även här. Den tanke som finanspolitiken bygger på - som bygger på externa effekter - underkänns utan omsvep som absurd.

Ekonomerna tycks i stor omfattning tiga och samtycka. Endast begränsade försök har gjorts för att klargöra vilka samband som finns som amatörer inte tänker på. Och någon evidensbaserad forskning av praktisk betydelse om hur samhällsekonomin, hushållen och företagen reagerar på finanspolitiska åtgärder tycks inte finnas. Dagens kris är därför stabiliseringspolitikens kris (bloggart juni-10 o nov-08).

Min tes är att en ökning av statens budgetunderskott har relativt begränsade möjligheter att komma tillrätta med en svår balansrubbning och att det gäller att se upp med vilka åtgärder i form av ökade offentliga utgifter som vidtas. En allmän expansion av den offentliga sektorn är mycket svår för demokratiskt valda politiker att vända till sin motsats även om tiderna är goda.

I Sverige har t ex antalet sjukvårdsanställda tenderat att öka i lågkonjunkturer och om detta skett med hjälp av statsbidrag är det lätt att inse att dessa knappast kan dras in när konjunkturerna blir bättre. En diskussion i analogi med detta har förts förra året då oppositionen ville införa permanenta bidragsökningar för kommunerna.

En ekonomisk nedgång kan i viss mån förhindras att spridas med hjälp av de s k automatiska stabilisatorerna. De består av ökande utbetalningar av a-kassa och socialbidrag, ej nedskurna andra transfereringar, konstanta skatter trots att skatteintäkterna minskar samt oförändrad offentliga verksamhet (som egentligen kräver att staten har ett konjunkturrelaterat bidragssystem till kommuner och landsting). Om stabilisatorerna får verka ökar budgetunderskottet tills konjunkturen vänder uppåt.

De primära effekterna av en nedgång skulle också vara angelägna att motverka men det är knappast möjligt i någon större utsträckning. Om exporten rasar, eller om det har byggts för många bostäder, kontor eller köpcentra, kan ekonomin endast i begränsad omfattning ställas om till annan produktion som stimuleras av staten. Man kan dock ha tur och enkelt uttryckt "genom en devalvering ersätta kontorsbyggandet med export" (som Sverige i mitten av 90-talet).

Naturligtvis finns det alltid några begränsade åtgärder som är bättre än att folk går arbetslösa. Om staten hade en plan för att rusta upp offentliga byggnader, vägar och järnvägar skulle en del av denna verksamhet kunna hållas i beredskap för tider när annat byggande minskar. Men vid krisen 1991 visade det sig att några sådana planer inte fanns att sätta i verket. Och hade det inte varit bättre att renovera gräsmattan kring The Mall i Washington efter Obamas installation istället för att låta tusentals personer gå arbetslösa? Vad är vitsen med att skjuta upp detta arbete till högkonjunktur? (Det är då det "finns pengar" säger den konventionella visdomen.)

I den mån krisen leder till att den privata konsumtionen minskar finns det en liten möjlighet att lindra nedgången. I första hand är det tillfälliga skattesänkningar - främst av inkomstskatten och konsumtionsskatterna - som kan användas. Även tillfälliga höjningar av bidragen har använts. Dock brukar kritik riktas mot effektiviteten i dessa åtgärder. Denna kritik bygger på att konsumenterna istället sparar sina inkomstökningar. Grunden för detta är numera teorin om "ricardiansk ekvivalens" som går ut på att folk tror att skatterna snart kommer att höjas på ett sätt som rimligen måste försämra deras långsiktiga köpkraft vilket motiverar att extrainkomster borde sparas. Om det finns tillräcklig evidens för denna teori är oklart (pdf).

Åtstramning?

Problemet med mera långtgående finanspolitisk stimulans är att den kan gå till överdrift och låsa fast produktionsresurser som bättre skulle kunna behövas på annat håll när det börjar gå uppåt. Om underskottspolitiken pågår år efter år ackumuleras en potentiellt destabiliserande statsskuld. Den kan bli farlig om ett land dessutom har underskott i utrikeshandeln och därför är beroende av utländska långivare. Internationella faktorer eller bara dåligt rykte hos långivarna kan höja räntorna och då är en stor statsskuld en ytterst allvarlig destabiliseringsfaktor som dessutom är självförstärkande.

Underskottspolitik kan i en del fall leda till att en statsbankrutt inte kan uteslutas även om en sådan i de flesta fall är osannolik. Om sådana utsikter finns med i det ekonomiska livet uppstår en helt annan situation än den som diskuterats ovan. Då kan det behövas åtstramningar för att få förutsättningar för en expansion ut ur krisen. De psykologiska utsikterna måste helt enkelt förändras.

Hittills har diskussionen om åtstramning för expansion förts på ett rudimentärt plan. Igår kom dock en litet mera genomtänkt reflexion i en kolumn i DN 16/7. Den är skriven av professor Barry Eichengreen (vid Berkeley U) som räknas som en av världens ledande experter på finanskriser. Han diskuterar kraven på minskningar av budgetunderskotten för länder i olika situationer. Det som kan tala för tesen att nedskärningar leder till expansion är exemplen Danmark (börj av 80-t), Irland (sl av 80-t) och Finland (90-talet). Men exemplen är inte helt tydliga, menar han.

I alla tre fallen finns en tredje faktor med i expansionen: räntesänkning i Danmark och kraftigt fall för växelkursen för både Irland och Finland. Idag är räntorna på många håll redan nära noll och alla länder kan inte sänka växelkursen samtidigt, framhåller Eichengreen. Men det finns möjligheter för Grekland, Spanien och Portugal att övertyga de finansiella aktörerna om att en statsbankrutt inte riskeras genom att offentliga nedskärningar vidtas. Detta sänker räntorna och ger företagen billigare lån, vilket ökar investeringarna.

För andra G-20-länder såsom USA, Tyskland, Kina och Japan fungerar detta inte enligt Eichengreen. Räntorna är fortfarande låga och en statsbankrutt finns inte ens vid horisonten. En finanspolitisk åtstramning skulle inte påverka förtroendet positivt. Någon kompenserande ökning av konsumtionen när de offentliga utgifterna skars ned skulle inte uppstå. Han diskuterar dock inte huruvida investeringarna skulle kunna öka. En utbredd skepsis hos företagarna mot stora underskott skulle ju genom ren magkänsla kunna tänkas hålla tillbaka deras investeringar.

Storbritannien ser Eichengreen som ett gränsfall. Han menar att det inte finns saklig anledning att skära ned eftersom räntorna fortfarande är låga. Eventuellt är det ideologiska skäl mot den offentliga sektorn som ligger bakom George Osbornes nedskärningsbudget som presenterades för tre veckor sedan. Kan det inte vara så att han också ser underskott som ett osunt inslag i sig och som rentav kan leda till hyperinflation? Jag vill erinra om Erik Pensers löst grundade föreställning om en nära förestående galopperande inflation inom några år i mars 2009 om man "spenderar sig ur krisen". Mer sansade bedömare (Rogoff) har talat om 4-5 procents inflation i USA pga budgetunderskottet. I juni var inflationen ännu 1 procent.

Det är utbredda och motsägelsefulla föreställningar om hur den ekonomiska politiken fungerar som gör den så svår. Åtgärder som sakligt sett borde fungera på ett visst sätt kanske inte alls fungerar genom att obeaktade psykologiska faktorer förtar mycket av effekten. Därför kan nationalekonomerna inte sitta i sina elfenbenstorn och utveckla abstrakta modeller. Teoretiserandet måste till avsevärd del ersättas med fältundersökningar där ekonomerna borde ta hjälp av beteendevetare.

Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, åtstramning, svångremspolitik, kisbudget, nedskärningar, offentlig sektor, finanskris, underskott, offentliga utgifter, skatter, finanskrisen, expansion, stimulanspolitik, ekonomi, stimulanser, statsbankrutt, hyperinflation, nationalekonomi, politik på intressant.se