måndag, september 20, 2010

Maria Wetterstrand ny vice statsminister?

Reinfeldt kan genom att erbjuda Miljöpartiets språkrör varsin ministerpost få dem att låta sitt parti stöda regeringen. Alternativet är att de snart blir föredettingar. Därför borde eftergifterna från regeringen sakpolitiskt bli små.

Valresultatet ger SD 20 mandat och de rödgröna 157. Regeringen får 172 mandat. Det betyder 5 mandats underläge för regeringen. Om man inte ska bli beroende av SD måste man söka stöd hos Miljöpartiet, enligt Fredrik Reinfeldt (M).

Miljöpartiets språkrör har naturligtvis insett hur svag förhandlingsposition man har. Därför går man tufft ut med att man inte är intresserade av att agera stödparti åt regeringen - inte ens för att neutralisera Sverigedemokraterna. Vi vet sedan tidigare att de är skickliga förhandlare. Men Wetterstrands och Erikssons sakståndpunkt saknar trovärdighet. Det beror på Miljöpartiets stadgar.

Om MP:s språkrör inte kan samarbeta med regeringen blir de ointressanta föredettingar 2011. Enligt stadgarna måste de avgå som språkrör. Därför borde de vara synnerligen intresserade av att få varsin ministerpost i regeringen. Om det sedan betyder särskilt mycket inflytande för Miljöpartiets politik är rimligtvis mindre intressant.

Statsministern kan exempelvis erbjuda Maria Wetterstrand posten som miljöminister och tillika vice statsminister (näst största parti). Peter Eriksson kan få bli handelsminister eller liknande. Ju finare poster desto mindre reellt inflytande kan tänkas bli principen.

Det är svårt att se att de avgående språkrören kan tacka nej till ett sådant nominellt inflytande. Utan ministerposter är de snart ingenting. Därför bör Miljöpartiets övriga funktionärer se upp med de halvt förrädiska språkrören. De kan vara beredda att sälja ut inflytande för personlig vinnings skull.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 20 september, 2010 13:29, Blogger Nils Dacke said...

Om så sker så bevisas tesen att makt korrumperar återigen.

 
At 20 september, 2010 19:13, Anonymous Anonym said...

Ha! Jag vill se Maud Olofsson gå med på att ge Wetterstrand miljöministerposten. Det vore roande.

 
At 20 september, 2010 19:50, Anonymous Anonym said...

Lite märkligt att formulera det som att språkrören skulle utnyttja partiet för att få ha jobbet kvar. Tvivlar på att det skulle hända. Däremot har de väl alltid utåt pratat om att de samarbetar med de som ger dem mest inflytande. Och får de vice stadsminister, infrastruktur och kanske en mer humanitär post (migration? bistånd) så borde de nappa. Jag skulle vara skeptisk till att MP verkligen skulle nappa på Miljöminister-posten. De skulle aldrig kunna föra en politik där som deras parti skulle stå för, resten av regeringen skulle kräva så mkt kompromisser att de skulle falla (skulle de få igenom 50 öre på bensinen, stopp till kärnkraft, stopp till ringleden, stopp till vargjakt, stopp till utförsäljning av Vattenfall och tvinga Vattenfall sälja sin kolkraft, stopp till uranbrytning, et.c.). Inte troligt. Bättre att välja säkra poster där de kan föra en kompromisspolitik och fortfarande ha väljare kvar..

 
At 21 september, 2010 02:12, Blogger Danne Nordling said...

Tänkvärda kommentarer. Miljöpartisterna ska nog undvika miljöministerposten eftersom det annars skulle bli uppenbart att de sålt partiets själ för en grynvälling.

Så som debatten utvecklats kan de inte kräva särskilt mycket alls eftersom acceptansen ökat för en minoritetsregering. Reinfeldt verkar inriktad på att fortsätta utan organiserat stöd. Men det kan naturligtvis vara ett sätt att "mjuka upp" miljöpartisterna i förväg. Man får inte visa sig alltför angelägen, då försvagas förhandlingspositionen.

Wetterstrand kontrar med det något bisarra kravet att få sjupartiförhandlingar. Hon vill inte heller visa sig angelägen. Men Gharton har tydligen inte förstått taktiken eftersom han lär ha önskat närmare förhandlingar med M.
/DNg

 
At 21 september, 2010 09:34, Blogger Per-Olof said...

Något helt annat: effekten av höjda skatter och höjda offentliga utgifter

Från följande artikel:

"Austerity Agonistes"

http://reason.com/archives/2010/09/20/austerity-agonistes

"Goldman Sachs economists Ben Broadbent and Kevin Daly, surveying the data of 44 large fiscal adjustments across the globe since 1975, concluded in a 2010 report that cutting annual spending by 1 percent triggers a net 0.6 percent in economic growth."

"In a 2010 paper published by George Mason University’s Mercatus Center (where I work), economists Robert Barro and Charles Redlick showed that in the best-case scenario, a dollar of government spending produces much less than a dollar in economic growth—between 40 and 70 cents."

"Barro and Redlick also looked at the economic impact of raising taxes to pay for spending increases. They found that for every $1 in tax-financed spending, the economy actually shrinks by $1.10. In other words, greater spending financed by tax increases damages the economy. The stimulus isn’t working, because the economic theory it is based on is fundamentally flawed."

"The findings from my own quarterly reports on stimulus spending (mercatus.org/publication/stimulus-facts-data) further illustrate why these packages don’t work. My analysis is based on the tens of thousands of reports from stimulus recipients published on recovery.gov each quarter, along with economic and political data from the Bureau of Labor Statistics, the Census Bureau, GovTrack.us, and other sources. My most recent analysis found that the total number of jobs the government attributed to stimulus spending as of April was 682,000. Factoring in stimulus dollars spent up to that point, the average cost of these jobs was $282,000.

That’s a lot of money. Worse, four-fifths of these jobs were in the public sector."

"A 2002 paper in the Economic Policy Journal, written by the French economists Yann Algan, Pierre Cahuc, and Andre Zylberberg, looked at the impact of public employment on overall labor market performance. Using data for a sample of OECD countries from 1960 to 2000, they found that, on average, the creation of 100 public jobs eliminated about 150 private-sector jobs, decreased by a slight margin overall labor market participation, and increased by about 33 the number of unemployed workers. Their explanation was that public employment crowds out private employment and increases overall unemployment by offering comparatively attractive working conditions."

 
At 21 september, 2010 09:34, Blogger Per-Olof said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 22 september, 2010 02:51, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof, kan du precisera sambanden litet mera? En procents minskade offentliga utgifter kan ju ha helt olika effekter om basen är liten eller stor. Att detta generellt skulle leda till 0,6 procents ökad tillväxt måste innebära att sambandet kan variera mycket kraftigt. Och vad användes pengarna till? Hur var det med utlandslånen?

Vad innebär Barros och Redlicks påstående att offentliga utgifter (finansierade med lån?) bara har en verkningsgrad på 40-70 procent? Om offentlig konsumtion ökar med 1$ kommer den att bokföras som en ökning av BNP med 1$ initialt och ev med vissa följdverkningar. Hur skulle 1$ kunna bli 40 c? Vart tar resen av pengarna vägen enligt B&R?

Vad menar B&R med att BNP minskar med en faktor 1,10? Om Sverige har 50 procent offentliga utgifter medan OECD har 40 kommer då Sverige att ha 1,0 procents lägre tillväxt än annars i relation till OECD?

Vilka "packages" avses? De officiella utvärderingarna av stimulanspolitiken talar om 3 miljoner räddade jobb. I huvudsak är de en följd av ARRP. Säg att summan blir 800 000 M$. Om detta ger 3 Mjobb blir kostnaden 267 000 $ per jobb. Storleksordningen verkar alltså stämma. Men eftersom jobben inte avlönas med över en kvarts miljon dollar måste den största delen av pengarna gått till lageravveckling, import eller sparande. Importen har minskat relativt sett, lagren borde ha ökat något och hushållssparandet har ökat kraftigt. Om det hade ökat lika mycket utan stimulansåtgärder skulle konsumtionen, produktionen och jobben ha minskat mycket mera. Så vad ska vi dra för slutsats om stimulanspaketen?

Att den offentliga sektorns expansion hämmar tillväxten håller jag för sannolikt sett över en längre period. Men denna fråga är omtvistad. Det finns alltid några undersökningar som tyder på att effekten är obefintlig. Dessutom finns hela diskussionen om att de statistiska metoderna som används för att påvisa ett negativt samband inte är tillförlitliga. Denna uppfattning företräds av professor Jonas Agell och han verkar inte ha blivit vederlagd ordentligt. Men detta är en annan fråga än stimulanspolitiken.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home