Har man sagt A får man rädda Lehmans B

Lehman Brothers verkade i ett system med pappersvaluta som kan bli instabilt. Har man ett sådant kan man inte låta viktiga banker gå i konkurs. Det är ett medel som hör till ett annat system. Men det borde gå att "rädda för att avveckla" och samtidigt åsamka ägare och chefer kraftiga förluster.

För jämnt två år sedan gick Lehman Brothers i konkurs. Detta medförde att en allvarlig konjunkturnedgång övergick till en panikartad finanskris. Var det kanske ett misstag att statuera ett avskräckande exempel för hur det kan gå med dåligt skötta banker? Eller var det värt att få en global finanskris för nöjet att få "sätta dit" den arrogante Dick Fuld, vd på Lehmans?

Att det fanns finansiell instabilitet i den amerikanska ekonomin framgick tydligt 14/3 2008 när investmentbanken Bear Sterns fick statens hjälp att bli övertagen av JP Morgan Chase. Därefter fick bostadsinstituten Fannie Mae och Freddie Mac 13/7 hjälp av staten. Det fanns alltså en betydande labilitet i systemet när den fjärde största investmentbanken Lehman Brothers inte fick hjälp utan tvingades i konkurs 15/9 (se översikt i SvD idag). Mycket tyder på att detta var ett fatalt misstag - se Karin Henrikssons artikel i SvD.

Enligt min mening består misstaget i att det finns en amatörmässig uppfattning bland amerikanska politiker och väljare att det alltid är skadligt att rädda dåligt skötta företag. Ytterst bottnar detta i att man som skattebetalare inte vill riskera att känna sig förfördelad. När företag går dåligt ska de "likvideras", annars kommer medborgarnas surt förvärvade slantar att berika inkompetenta företagsledare till ingen nytta.

Men man borde kunna skilja mellan att rädda viktiga företag för att undvika panik och att rädda dem för att bevara dem och deras ledningars höga ersättningar. Vi kan i Sverige visa att det går att rädda banker för att därefter avveckla dem samtidigt som ägare och ledningar ändå "bestraffas" genom stora förluster. Är det någon som minns Gota Bank?

USA hade 2008 en reglerad marknadsekonomi som både hade inslag av statligt agerande i fördelningspolitisk riktning och inslag av bristande övervakning av de finansiella marknaderna. Både subprime-lån och bostadsinstituten utgör exempel på inslag som ökade instabiliteten. Men även den bristande medvetenheten om hur de finansiella marknadernas alla nya instrument ökade belåningsgraden och riskerna ökade instabiliteten (bloggart juli-09).

Trots att den stora 30-talsdepressionen delvis orsakats av ett högt uppdrivet bostadsbyggande och av lånefinansierade aktieköp, som var känsliga för kursförluster, gjorde politikerna likartade misstag i sin övervakning av ekonomin på 00-talet. Man borde ha insett att om man praktiserar en politik som kan leda till instabilitet måste man också ha en beredskap att stötta korthuset när det hotar att falla ihop. Har man sagt A får man säga B.

Sett i ett övergripande stabiliseringsperspektiv måste politikerna antingen hålla sig med ett ekonomiskt system som har inbyggda mekanismer som håller utvecklingen någorlunda stabil, eller så måste man satsa på ett system där mera ad-hoc-betonade inslag tillåts. Men eftersom dessa kan leda till instabilitet måste man ta konsekvenserna av denna inriktning i form av stabilisering i efterhand. "Har man tagit fan i båten får man ro honom i land" är ett talesätt som skulle kunna passa.

Min slutsats är därför att Andrew Mellon, finansministern som ville likvidera allt ruttet i ekonomin på 30-talet, blandade ihop de två alternativen ovan. Detta gjorde också Hank Paulson, finansminister hösten 2008, när han "likviderade" Lehman Brothers. Ytterst är det kanske så att ett system med "fractional banking", pappersvaluta och finansiella krediter fordrar att det finns en apparat som man kan ta till när delar av systemet hotar att falla ihop och sedan riskerar att ställa till oöverskådliga skador (SvD). Det går inte att överge de institutioner som man först arbetat under när nödens stund närmar sig, för att då ta till metoder som hör till ett helt annat system. Vill man arbeta med sådana metoder måste man först ta till ett systemskifte.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, Lehman Brothers, fractional banking, finanskris, konkurs, Hank Paulson, USA, bankstöd, stabiliseringspolitik, guldmyntfot, österrikiska skolan, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se