måndag, september 13, 2010

Vad kostar finansiella räddningar skattebetalarna?

Vem ska avstå från konsumtion när centralbankerna räddar finansiella företag? Skattebetalarna är inte finansiärerna av miljardbeloppen - inte ens för den tiondel som återstår av det amerikanska TARP-paketet. Det är nya pengar som ligger bakom. Och då är risken istället inflation.

Idag 13/9 har DN på förstasidan i sin ekonomidel nyheten "Det kan hända igen" (ej online!). Det handlar om "arvet efter Lehman Brothers". Artikeln bygger på en intervju med Lawrence McDonald som arbetade på Lehmans vid konkursen för två år sedan. Det är DN:s USA-korrespondent Michael Winiarski som mött Larry McDonald på Manhattan med anledning av dennes bok A Colossal Failure.

McDonald menar att ny lagstiftning från Clintons sista tid, kring 2000, tillät bankerna att bete sig vårdslöst i sitt risktagande. Nu finns det kvar "giftiga" tillgångar som kan orsaka en ny bankkrasch. Författaren försöker också besvara varför just Lehmans skulle tvingas i konkurs när det fanns andra "rötskadade" institutioner som räddades av den amerikanska staten. McDonalds svar är att Paulson och Bush-administrationen ville skrämma politikerna i kongressen att att anta TARP (Troubeld Asset Relief Program) som "skulle kosta skattebetalarna åtskilliga hundra miljarder dollar".

TARP var det finansiella stabilitetsprogram, med en ram på 700 miljarder dollar, som först blev nedröstat i representanthuset i september 2008. Några månader in på 2009 lade sedan Obama fram sitt finanspolitiska räddningspaket (ARRP) som ökade budgetunderskottet med 6 procent av BNP (ca 800 mdr $) och som inte ska förväxlas med TARP.

Vid en finanskris är det rimligtvis viktigt att försöka stabilisera banker och andra finansiella institutioner. Men så tyckte till en början inte majoriteten av parlamentarikerna i USA. Och McDonald menar tydligen att de inte egentligen bytte åsikt därefter utan "skrämdes" till att införa en blek motsvarighet till den svenska bankakuten i början av 90-talet.

Denna ovilja att ens försöka motverka en begynnande finanskris såg vi redan i början av 1930-talet i USA när finansminister Mellon såg bankkonkurser till följd av missväxt och uttagsrusningar som bevis på något "ruttet" som borde "likvideras". Politikerna hade 2008 tydligen inte lärt sig något men det fanns ekonomer som ändå begrep en del, även om det nu finns ett ökande antal som instämmer med McDonald. TARP kom dock inte att omfatta 700 mdr dollar utan i feb-09 hade 388 mdr dollar anslagits. Av dessa pengar har 296 mdr spenderats.

Innebär detta att det är skattebetalarna som måste betala dessa pengar? Det betyder i så fall att de inte kan använda pengarna till konsumtion. Här har vi den reala kostnaden för TARP. Men vem konsumerar istället de varor och tjänster som skattebetalarna måste avstå ifrån? Är det bankdirektörerna? Eller kan finanssektorn själv lägga beslag på en massa resurser i form av bankpalats, tjänstebilar och semesteranläggningar?

Så vitt jag förstår finns det i TARP bestämmelser som syftar till att förhindra att pengarna går till personlig lyxkonsumtion. TARP ska istället förse det finansiella systemet med de finansiella medel - inte reala - som erfordras för att det ska kunna fungera som det var tänkt från början: långivning till företag som behöver pengar för att kunna producera och betala löner. Detta motverkar ökad arbetslöshet.

I själva verket är det inte skattebetalarnas pengar som används för finansiella räddningsoperationer. Det är av centralbanken från ingenting skapade pengar, som satsas i det finansiella systemet. Ordet "skattebetalarnas pengar" är en tendentiös term som syftar till att missleda opinionen i den riktning som redan Mellon och likvidationisterna avsåg på 30-talet.

Kritiken varieras ibland med varningar för inflation när Fed "trycker pengar" för att rädda bankerna. Detta är en sakligt relevant kritik mot TARP. Men är den sakligt korrekt? Väntar inflation runt hörnet? Det kan betvivlas - se bloggartikel aug-10. I varje fall är det inte TARP som bidrar till inflationen. I april 2010 var "kostnaden" nere i 86 mdr dollar - dvs 12 procent av det ursprungligen tilltänkta beloppet (bara 0,6 % av BNP).

Att rädda bankerna och den finansiella sektorn utgör ingen kostnad alls jämfört med alternativet. Om vi slipper en ny 30-talsdepression blir det ren vinst även om ett antal "feta katter" skulle kunna berika sig på kuppen. Det är bara extremt avundsjuka personer som ändå vill undvika risken att eventuellt några "skurkar" får litet extra pengar till priset av att alla andra riskerar att få det fruktansvärt mycket sämre under många år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

6 Comments:

At 13 september, 2010 22:28, Blogger Niclas Virin said...

En bra analys som borde kunna förstås även av icke ekonomer. Räddningsoperationen kostar ingen enskild något annat än i ev. inflationsförlust för den som inte är skuldsatt. Avundsjuka kan möjligen riktas mot bankernas ägare om staten inte tar deras aktier i utbyte mot likviditetsstödet (såsom Anders Borg hotade att göra).

 
At 14 september, 2010 01:24, Blogger Adam said...

Danne,

Aer det inte en god ide att infoera ett 100% system istaellet foer dagens fraktionella banksystem. Jag syftar haer inte på 100% guldmyntfotssystem utan på det oevergångssystem som foereslås av George Reisman.

http://georgereismansblog.blogspot.com/2009/11/pro-free-market-program-for-economic.html

Med ett 100% system aer penningmaengden inte direkt beroende av bankernas solvens och staterna skulle inte behoeva garantera spararna pengar. Daermed foersvinner dagens problem i det att spararna kan laempa oever riskerna foer sina raenteinkomster på skattebetalarna.

Mvh
Adam

 
At 14 september, 2010 01:35, Anonymous Anonym said...

De är genomskådade - vi är alla "guds" utvalda folk - så vad gör vi?

Varje jag - varje Danne - behöver sätta sig ner på ändan - hitta det obeskrivbara - det ovärderliga för att försöka beskriva - värdera.

Låt oss inte luras av deras historier. De äger 3m - money - media - military - Vad gör vi - våra jag?

De är genomskådade - vi är alla "guds" utvalda folk - så vad gör vi?

Who Runs the Obama White House?

 
At 14 september, 2010 20:35, Anonymous Per said...

Var det verkligen centralbanken som genomförde TARP med nytryckta pengar? Var det inte finansdepartementet? I så fall hamnade väl kostnaden i den federal budgeten?

Sen är det väl inte självklart en bra idé att rädda dåligt skötta banker. Risken är ju att till slut finns det bara dåliga banker kvar.

 
At 14 september, 2010 21:32, Anonymous Anonym said...

"Vad kostar finansiella räddningar skattebetalarna?

Det handlar om bankrånare som använder sig av några stackars akademier som förkläden!

Det är en "spännande" story som "våra" media tiger om:
http://aangirfan.blogspot.com/2010/09/our-kind-of-traitor.html

 
At 15 september, 2010 18:52, Blogger Danne Nordling said...

Per, TARP var ett praktiskt taget helt finansiellt program. Hur skulle en sådan finansiell räddningsoperation kunna leda till reala uppoffringar? Representerar den finansiella sektorns "kapital" ett verkligt realkapital (förutom bankpalats, tjänstebilar och sådant)? När detta krympte skulle alltså en betydande del av den amerikanska produktionen behöva föras över till bankerna mfl.

Nej, så fungerar inte ekonomin. Min poäng var att peka på att den amatörmässiga föreställning som finns bland amerikanska politiker är farlig. Den liknar faktiskt den föreställningsvärld som Karl Marx levde i. Man måste skilja mellan finansiellt kapital och realkapital. Det kunde inte Marx trots att han använde sig av sådana vändningar som: "kapitalet använder sig av maskineri för att öka profiten".

Formellt var det naturligtvis inte centralbanken som genomförde TARP men till stor del finansierade man programmet med lån som ökade budgetunderskottet. Denna ökning blev inte bestående eftersom programmet krympt till en tiondel av vad som först var påtänkt. Kanske blir lånebördan ännu mycket mindre i slutändan på samma sätt som Sveriges bankräddningsprogram på 90-talet.

Dåligt skötta banker kan behöva räddas för att inte utlösa en panikvåg. Men man måste skilja på 'rädda för att bevara' och 'rädda för att avveckla'. Gör en analogi mellan Gota Bank och Lehman Brothers. Inget av dessa dåligt skötta företag finns kvar. Trots detta var det bara den ena nedläggningen som ställde till oändlig skada medan den andra "räddades" till just ingen kostnad för "skattebetalarna".
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home