Vad kostar finansiella räddningar skattebetalarna?

Vem ska avstå från konsumtion när centralbankerna räddar finansiella företag? Skattebetalarna är inte finansiärerna av miljardbeloppen - inte ens för den tiondel som återstår av det amerikanska TARP-paketet. Det är nya pengar som ligger bakom. Och då är risken istället inflation.

Idag 13/9 har DN på förstasidan i sin ekonomidel nyheten "Det kan hända igen" (ej online!). Det handlar om "arvet efter Lehman Brothers". Artikeln bygger på en intervju med Lawrence McDonald som arbetade på Lehmans vid konkursen för två år sedan. Det är DN:s USA-korrespondent Michael Winiarski som mött Larry McDonald på Manhattan med anledning av dennes bok A Colossal Failure.

McDonald menar att ny lagstiftning från Clintons sista tid, kring 2000, tillät bankerna att bete sig vårdslöst i sitt risktagande. Nu finns det kvar "giftiga" tillgångar som kan orsaka en ny bankkrasch. Författaren försöker också besvara varför just Lehmans skulle tvingas i konkurs när det fanns andra "rötskadade" institutioner som räddades av den amerikanska staten. McDonalds svar är att Paulson och Bush-administrationen ville skrämma politikerna i kongressen att att anta TARP (Troubeld Asset Relief Program) som "skulle kosta skattebetalarna åtskilliga hundra miljarder dollar".

TARP var det finansiella stabilitetsprogram, med en ram på 700 miljarder dollar, som först blev nedröstat i representanthuset i september 2008. Några månader in på 2009 lade sedan Obama fram sitt finanspolitiska räddningspaket (ARRP) som ökade budgetunderskottet med 6 procent av BNP (ca 800 mdr $) och som inte ska förväxlas med TARP.

Vid en finanskris är det rimligtvis viktigt att försöka stabilisera banker och andra finansiella institutioner. Men så tyckte till en början inte majoriteten av parlamentarikerna i USA. Och McDonald menar tydligen att de inte egentligen bytte åsikt därefter utan "skrämdes" till att införa en blek motsvarighet till den svenska bankakuten i början av 90-talet.

Denna ovilja att ens försöka motverka en begynnande finanskris såg vi redan i början av 1930-talet i USA när finansminister Mellon såg bankkonkurser till följd av missväxt och uttagsrusningar som bevis på något "ruttet" som borde "likvideras". Politikerna hade 2008 tydligen inte lärt sig något men det fanns ekonomer som ändå begrep en del, även om det nu finns ett ökande antal som instämmer med McDonald. TARP kom dock inte att omfatta 700 mdr dollar utan i feb-09 hade 388 mdr dollar anslagits. Av dessa pengar har 296 mdr spenderats.

Innebär detta att det är skattebetalarna som måste betala dessa pengar? Det betyder i så fall att de inte kan använda pengarna till konsumtion. Här har vi den reala kostnaden för TARP. Men vem konsumerar istället de varor och tjänster som skattebetalarna måste avstå ifrån? Är det bankdirektörerna? Eller kan finanssektorn själv lägga beslag på en massa resurser i form av bankpalats, tjänstebilar och semesteranläggningar?

Så vitt jag förstår finns det i TARP bestämmelser som syftar till att förhindra att pengarna går till personlig lyxkonsumtion. TARP ska istället förse det finansiella systemet med de finansiella medel - inte reala - som erfordras för att det ska kunna fungera som det var tänkt från början: långivning till företag som behöver pengar för att kunna producera och betala löner. Detta motverkar ökad arbetslöshet.

I själva verket är det inte skattebetalarnas pengar som används för finansiella räddningsoperationer. Det är av centralbanken från ingenting skapade pengar, som satsas i det finansiella systemet. Ordet "skattebetalarnas pengar" är en tendentiös term som syftar till att missleda opinionen i den riktning som redan Mellon och likvidationisterna avsåg på 30-talet.

Kritiken varieras ibland med varningar för inflation när Fed "trycker pengar" för att rädda bankerna. Detta är en sakligt relevant kritik mot TARP. Men är den sakligt korrekt? Väntar inflation runt hörnet? Det kan betvivlas - se bloggartikel aug-10. I varje fall är det inte TARP som bidrar till inflationen. I april 2010 var "kostnaden" nere i 86 mdr dollar - dvs 12 procent av det ursprungligen tilltänkta beloppet (bara 0,6 % av BNP).

Att rädda bankerna och den finansiella sektorn utgör ingen kostnad alls jämfört med alternativet. Om vi slipper en ny 30-talsdepression blir det ren vinst även om ett antal "feta katter" skulle kunna berika sig på kuppen. Det är bara extremt avundsjuka personer som ändå vill undvika risken att eventuellt några "skurkar" får litet extra pengar till priset av att alla andra riskerar att få det fruktansvärt mycket sämre under många år.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bankkrisen, 30-talsdepressionen, lågkonjunktur, USA, finanskris, räddningspaket, TARP, skatter, stabiliseringspolitik, skatt, arbetslöshet, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se