USA:s 30-talsdepression jämförd med dagens kris
Industriproduktionen sjönk idag med 10 procent mot 30 procent de två första åren. Det beror på räddningspaketen: det finansiella TARP och det reala ARRP. På 30-talet minskade penningmängden med 35 procent. Men USA:s reala stimulanspaket idag är kanske ändå för litet.
Det finns både likheter och olikheter mellan dagens recession i USA och "Den stora depressionen" på 1930-talet. Framför allt gäller detta hur den ekonomiska politiken sköttes. Konjunkturinstitutet redovisade i sin marsrapport i år en fördjupning där den ekonomiska politiken i USA på 30-talet och nu analyserades (pdf, s 33). Först kan vi notera en avsevärd skillnad i kraften i nedgången i början av 30-talet mot nu när det gäller industriproduktionen:
Båda kriserna började med en nedgång i den uppblåsta bostadssektorn (då o nu). Denna doldes av en högkonjunktur i den övriga ekonomin som därefter fick sådana uttryck att Fed höjde räntan. Detta försvårade för bostadssektorn och finanssektorn. På 30-talet inträffade en börsnedgång som efteråt ansetts vara av katastrofal karaktär ("börskraschen på Wall Street" 1929). Men det var en utomekonomisk faktor i form av missväxt som gjorde att en finanskris började uppstå på 30-talet. Jordbrukarnas svårigheter orsakade att ett hundratal banker gick i konkurs och ledde till att enkel ryktesspridning medförde en bankrusning som gjorde Bank of United States bankrutt i december 1930 (bloggart mars-09).Finansministern Andrew Mellon ansåg att mindre banker som gick överstyr inte var något problem. Tvärtom var det bra att det som var "ruttet" i ekonomin rensades ut och likviderades. Vi kan jämföra med dagens "statuerande av exempel" av finansminister Hank Paulson då han lät investmentbanken Lehman Brothers gå i konkurs i september 2008. I båda fallen ledde den så initierade finanskrisen till kreditstopp och även indragna krediter för en mängd sunda företag. En del fick läggas ned och andra dra ner på personalen. Arbetslösheten ökade:
På 3o-talet ökade arbetslösheten från drygt 2 procent till 25 procent på ett par år. Idag går ökningen grovt sett från 5 till 10 procent. Någon insättningsgaranti fanns inte 1930 till skillnad från idag. Ett räddningspaket TARP för den finansiella sektorn lyckades genomföras hösten 2008 efter några komplicerande turer i kongressen. Presidenten lyckades också få igenom ett finanspolitiskt stimulanspaket ARRP med lånade pengar som motsvarade 6 procent av BNP eller 787 mdr $. På 30-talet stod strävandena att få balans i budgeten istället i förgrunden. Dagens åtgärder ledde till att det inte blev ett våldsamt prisfall, som på 30-talet låg på 10 procent om året:
På tre år sjönk prisnivån med ca 27 procent. Men även penningpolitiken i striktare mening var helt annorlunda på 30-talet. Ytligt sett såg räntepolitiken till en början ut att följa ett klassiskt mönster. Fed höjde räntan i slutet av högkonjunkturen från 3,5 till 6 procent. När krisen blev manifest hösten 1929 sänktes diskontot från 6 till 1,5 procent på två år:
Två avgörande skillnader mot idag finns emellertid. Vi ser av diagrammet att räntan höjdes igen från hösten 1932. Jämför vi med det förra diagrammet över prisförändringarna blir den reala räntan även när den var som lägst bortåt 12 procent.
Orsakerna till räntehöjningarna mitt under nedgången anger KI vara omsorgen om den s k guldmyntfoten. För att försvara dollarns värde mot guldet efter att Storbritannien hösten 1931 hade övergett guldmyntfoten skulle höjda räntor vara nödvändiga. Ytterst var det rädslan för inflation som var drivande. När guldmyntfoten övergavs steg priserna det första året med 8 och det andra med knappt 3 procent.
Den höga realräntan orsakades emellertid bara formellt av de fallande priserna de tre första åren. Bakom deflationen fanns en mycket kontraktiv penningpolitik i form av en minskning av penningmängden. Kvantitativ åtstramning skulle man med en modern term kunna karaktärisera Feds politik. Man agerade inte som "lender of last resort" som var tanken med Fed-systemet. Banker med likviditetsproblem till följd av misstro eller ren uttagsrusning fick inte låna av Fed. Därför minskade penningmängden genom en ohejdad process som kallas credit crunch.
En liknande process var under uppsegling hösten 2008 efter Lehmans konkurs. Sänkningen av styrräntan följdes av höjda bostadsräntor. KPI sjönk. Genom det inte så väl implementerade finansiella stödpaketet TARP lyckades man dock hjälpligt få bankerna på fötter. Kritiken var dock hård eftersom många känslomässigt såg stödet som en "bailout" av giriga och riskrusiga finansaktörer med hjälp av "skattebetalarnas" pengar. Andra menade att ökningen av penningmängden skulle leda till inflation.
Av diagrammet framgår att penningmängden från januari 1930 till januari 1933 sjönk med ca 35 procent. KPI sjönk som framgått med 27 procent. Det kan diskuteras huruvida detta var ett resultat av Feds medvetna strävan. Men effekterna i depressiv riktning var förödande.
Utvecklingen blev helt annorlunda 2008-09. En 25-procentig ökning av penningmängden följdes av bara några få procents inflation! De deflationistiska tendenserna anses dessutom finnas kvar. Kritiken mot Obamas finanspolitiska paket ARRP för att det skulle varit för litet, som kom från SEB:s ekonomer, börjar höras igen. Den motsatta kritiken från t ex Peter Schiff, som framfördes i februari 2009, att dollarn skulle falla som en sten och att det skulle bli hyperinflation före utgången av 2010 ser däremot inte att ha någon fog för sig.
Man kan dra ytterligare lärdomar av den senare utvecklingen under 1930-talet då en W-formad återhämtning inträffade 1937. Till detta ska jag återkomma.
[En jämförelse med krisen 1873 (Nelson), SvD jan-16]
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, 30-talsdepressionen, lågkonjunktur, depression, recession, USA, finanskris, räddningspaket, stimulanspaket, inflation, stimulans, stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, stimulanspolitik, krispolitik, arbetslöshet, jobb, penningmängd, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 20:23
4 comments
4 Comments:
Det hade varit bra om du hållit dig till några grundläggande fakta:
1) Om man hade haft en riktig guldmyntfot med 100%-ig reserv, så hade inte penningmängden först ökat med 62 % ifrån 1921-29 för att sedan sjunka med 35 %. Penningmängden hade helt enkelt vara lika med bankernas guldreserv.
2) Detta innebär att en ekonomi inte först har kraftiga konjunkturuppgångar och därefter har kraftiga nedgångar. Det finns inga vetenskapliga bevis för att en marknadsekonomi är instabil och att den därför kräver en socialistisk planekonomi för att stabiliseras. Om detta var sant skulle planekonomi alltid vara bättre än marknadsekonomi.
3) FED var en reserv för sina medlemsbanker. Syftet med FED var att kunna öka medlemsbankernas totala utlåning. Överskott hos medlemsbanker lånades ut till andra banker för att i sin tur kunna lånas ut. Många små banker var inte medlemmar i FED.
4) Detta skedde en kraftig kreditexpansion utöver guldreserven. Helt nya pengar skapades utav ingenting.
5) Antalet banker i ett land bör vara få, stora och diversifierade. Detta för att minska risken i verksamheten. Delstatliga regleringar skapade många små banker med hög risk (en-kontorsbanker). Inlåning och utlåning fick endast ske lokalt. Utlåningen skedde i stort sett endast till det lokala jordbruket.
6) Jordbruket tjänade pengar på exporten. De kraftiga höjningarna av tullar ströp både export och import. Investeringarna inom jordbruket blev helt enkelt olönsamma. Hur gör man dessa investeringar lönsamma igen? Ska man öka efterfrågan på livsmedel genom att dela ut helt nya pengar till människor?
7) En guldmyntfot med 100%-ig reserv ser till att sparade pengar på transaktionskonton motsvaras av bankens guldreserv. Denna säkerhet fanns helt enkelt inte.
8) Nedgångarna 1929 och 2008 började i praktiken långt innan, 1928 och 2006, genom att en minskning av investeringarna inom industrin. Sysselsättningen i ekonomin kan under dessa perioder än då öka eftersom ökningen av krediter expanderar försäljningen av konsumentvaror/tjänster.
9) En ökning av försäljningen av konsumentvaror/tjänster behöver inte innebära att produktionen inom industrin ökar. Det är sant att om helt nya pengar skapas så kan dessa pengar gå bakåt i produktionskedjan (en ökning av intäkterna). Men eftersom produktionen tar tid kommer de nya pengarna också att med tiden höja kostnaderna. Detta drabbar den industri som är längst ifrån konsumenterna.
10) Alla företagsekonomer vet att Keynes teori om "effektiv efterfrågan" är felaktig (hur mycket pengar som används för konsumtion och investeringar). Denna teori påstår att dessa faktorer skapar produktionen och investeringarna i en ekonomi. Tydligen har nationalekonomer aldrig satt sin fot på ett företag.
Så här går till i näringslivet:
Produktionen sker alltid före konsumtionen. Det är den framtida förväntade vinsten som skapar produktionen av varor och tjänster. Ägarna till ett företag kräver en viss framtida vinst för att det överhuvudtaget ska uppkomma produktion.
En helt sann slutsats är att det i en marknadsekonomi sker en ständig ekonomisk kalkylering. Detta innebär att entreprenörerna (företagen) ständigt försöker beräkna de framtida intäkterna och de framtida kostnaderna. Entreprenörerna kommer/är tvungna att anpassa kostnaderna till intäkterna så att en viss vinst uppkommer.
Entreprenörerna måste först skaffa resurser (arbetskraft mm) för att kunna producera och detta innebär att kostnaderna betalas innan det finns en möjlighet att få in försäljningsintäkter. En förutsättning är därför att det finns människor (kapitalister) som är villiga att med sina sparmedel finansiera produktionen innan intäkterna kommer in till företaget.
Vinst är samma sak som ränta på de pengar som finansierar produktionen. När varor och tjänster säljs kommer det in intäkter till företaget. Därefter justerar företaget sin produktion och sina kostnader. En hög vinst ger ett incitament till högre produktion och att mer resurser skaffas (ger högre kostnader). En låg vinst sänker produktionen och resurser frigörs (kostnaderna blir lägre).
Per-Olof, min utgångspunkt var Konjunkturinstitutets jämförande analys. Den kompletterade jag med några ur relevanssynpunkt nödvändiga kommentarer. Att penningmängden ökade 62 procent utan att inflationen accelererade är intressant för huvudresonemanget men inte nödvändigt.
När det gäller guldmyntfoten har jag tidigare påpekat att en sådan regim leder till sämre tillväxt. Dessutom verkar inte heller den vara en garanti för stabilitet i alla lägen - t ex när krig och internationella obalanser blir starka.
En marknadsekonomi som utsätts för störningar av olika slag är inte stabil. Problemet är att politiskt genererade störningar alltid förekommer. Då är det väl bättre att förebygga och motverka dem så mycket som är lämpligt för att kunna behålla marknadsekonomins frihet och tillväxtförmåga. Socialistisk planhushållning för stabilisering är mera som att kasta ut barnet med badvattnet.
Kanske skulle depressionen kunnat undvikas om finanskrisen inte uppstått. Om bankerna varit större och hade kunnat stå emot kreditförlusterna till följd av att många farmare i mellanvästern drabbades av torka skulle nedgången ha kunnat begränsas till en allvarlig recession.
De höjda tullarna var givetvis ett misstag. Det är en svaghet i ett system som styrs av väljare och politiker som vill bli återvalda. Handelskrig är ännu idag ett latent hot. Här måste upplysningsverksamhet ständigt hållas vid liv.
7) För att en marknadsekonomi ska fungera väl måste det finnas handelskrediter. Med 100-procentig guldreserv kan bankerna inte ge dessa. Istället ska företagen själva ge krediter utan säkerhet på ett amatörmässigt sätt. Blir det bättre totalt sett?
Nedgångarna började båda gångerna långt tidigare i bostadsinvesteringarna. Med guldmyntfot skulle krediterna istället ha kunnat ges till avbetalningshandeln. Vi skulle inte nödvändigtvis ha undvikit en intensiv konsumentvaruproduktion och investering när alla trodde att konsumtionen bara skulle öka.
Ökad efterfrågan på konsumentvaror i en ekonomi med liten utrikeshandel leder oftast till ökad produktion tämligen omgående. Först minskar lagren men så fort grosshandeln anar att efterfrågan är bestående kommer orderingången till industrin att öka och sedan produktionen och därefter investeringarna. Om det då finns ledig kapacitet genom t ex jordbrukets rationalisering kan processen fortgå flera år.Produktionen skapar sin egen efterfrågan. Teoretiskt kan detta även inträffa med guldmyntfot om priserna sjunker när det blir brist på betalningsmedel.
(forts följ)/DNg
10) Som jag skrivit tidigare är frågan om vad som driver förändringar först en ontologisk fråga. Självklart är konsumerade produkter först producerade. Men ökad konsumtionsefterfrågan kan tillgodoses genom lagerminskning.
Det utesluter inte att en ökad produktion med hjälp av t ex fler fd lantarbetare ökar löneutbetalningarna som därefter resulterar i ökad efterfrågan på konsumtionsvaror.
Att produktionen styrs av förväntad vinst är samma sak som att företagen bedömer hur stor efterfrågan kan tänkas bli så att kostnaderna kan täckas med en vinstmarginal. Att täcka kostnaderna för produktionen är inte en engångsföreteelse utan en kontinuerlig process. Det är bara i överförenklade räknexempel som Marx körde med och som fortfarande förekommer inom brittisk företagsekonomi som man ser ett företag som en av kapitalägare bedriven "förskotteringsverksamhet".
Vinst är det som blir över av intäkterna när kostnaderna dragits bort. En del kostnader är inte omedelbara utan kalkylerade (t ex förslitning). En del kostnader är kapitalkostnader och kan förvrida hela intrycket av den ränta på det kapital som finansierar produktionen (olika soliditet). En hög räntabilitet kan vara en följd av låg soliditet och inte hög produktivitet.
Den mera abstrakta nationalekonomiska teorin som används idag ser förändringar i efterfrågan som drivande. Frågan är om väsentliga felbedömningar uppkommer genom bristande företagsekonomisk konkretion. Här är synen på räntan en skiljelinje mellan "österrikare" och "mainstream". Ö anser att räntan styr investeringarna genom företagsbeslut. M anser att räntan styr efterfrågan genom främst skuldsatta husägare och presumtiva låntagare.
Det borde leda till liknande stabiliseringspolitiska rekommendationer. Men Ö anser inte att räntan har någon effekt i en lågkonjunktur eftersom den orsakats av felinvesteringar. Investeringskalkylerna blir olönsamma trots att räntekostnaderna det närmaste året är försumbara.Det verkar vara detsamma som att det t ex inte verkar vara vettigt att investera i en ny telefonfabrik när det redan finns fler än som behövs för att tillgodose efterfrågan.
M anser också att felinvesteringar kan uppkomma men kallar det överinvesteringar. Det finns överkapacitet i förhållande till efterfrågan. Keynesianer tror att man kan komma tillrätta med detta genom att öka efterfrågan. Det kan betvivlas.
Jag tror att i huvudsak kan politikerna endast motverka spridningseffekterna från en konjunkturnedgång när den väl uppkommit som en följd av felinvesteringar. De rena Ö anser inte det men det gjorde däremot Wilhelm Röpke. En som ännu mer trodde på att ingenting var möjligt att göra var Andrew Mellon. Jag anser att han hade fel.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home