Kan USA undvika ett nytt 1937 (en dubbeldipp)?

Rädslan för hyperinflation leder till en 25-procentig risk för en ny recession enligt SEB. Trots att USA:s budgetunderskott ökat från 2 till 10 procent av BNP förutses inflationen nästa år bara bli 0,8 procent. Att lånefinansiering skulle leda till hyperinflation gäller inte alltid.

Under 1930-talets depression skedde en återhämtning efter 1933. Men 1937 började det gå bakåt igen och 1938 blev ett nytt lågkonjunkturår. Industriproduktionen sjönk och arbetslösheten steg:
Enligt Konjunkturinstitutets analys (som refererar till Roemer 1992) var det penningpolitiken som bidragit till återhämtningen från 1933. Finanspolitiken hade inte använts särskilt mycket och "bidrog endast i liten utsträckning till återhämtningen". Däremot skedde en åtstramning 1937 som var en av orsakerna till den nya konjunkturnedgången.

Om man tittar på de redovisade budgetunderskotten under 30-talet får man dock intrycket av att finanspolitiken redan tidigare snarast hade bidragit till att försvåra återhämtningen. Dessutom var det president Franklin Roosevelts uttalade ambition att åstadkomma budgetbalans vilket faktiskt uppnåddes i praktiken 1938.

Budgetunderskott i USA i procent av BNP
1930 +0,6 %
1931 - 0,6
1932 -4,0
1933 -4,5
1934 -6,9
1935 -4,0
1936 -6,5
1937 -2,5
1938 -0,1
1939 -3,2
1940 -3,0
Källa: Vita huset (pdf, s 23)

Men siffror över budgetunderskottet i efterhand är ingen säker indikator på hur expansiv finanspolitiken är. Saldot kan påverkas av automatiska effekter som försvårar en analys. Jag har tidigare använt summan av tre skatter (inkomstskatt, socialförsäkringsavgifter och bolagsskatt) som en indikator för presidentens åtstramningsambitioner:

Tre skatter i procent av BNP
1934 1,3 %
1935 1,6 %
1936 1,9 %
1937 3,1 %
1938 4,5 %
1939 4,3 %
1940 3,9 %

Konjunkturinstitutet nöjer sig med att påpeka att det skedde en finanspolitisk åtstramning 1937 som anges till 2,5 procentenheter. Det kan bero på vilka källor som används och att budgetåret inte sammanfaller med kalenderåret.

Även penningpolitiken stramades åt 1937 (trots att diskontot sänktes från 1,5 till 1 procent vid mitten av året) och penningmängden minskade 1938:

Under perioden 1935 till mitten av 1937 hade penningmängden ökat med 25 procent. Trots detta hade priserna bara stigit med 6 procent, vilket framgår av det tredje diagrammet i min jämförande artikel igår. Ändå började Fed enligt KI oroa sig över att bankernas extra reserver (för att möta förluster) kunde utgöra ett inflationshot. Därför fördubblades bankernas reservkrav i flera steg med början från 1936. Men bankerna mötte detta med minskad utlåning och försäljningar av värdepapper. Penningmängden minskade 1938.

Detta var enligt många ekonomer, skriver KI, den viktigaste anledningen till att BNP sjönk med 5 procent 1938 och arbetslösheten steg till 20 procent (från 11 %). Jag vill dock också erinra om att finanspolitiken i flera år sannolikt varit avsevärt åtstramande.

Sålunda ser vi att en för tidig åtstramning av både finanspolitiken och penningpolitiken ledde till att den långsiktiga återhämtningen beskrev en W-formad utveckling (och arbetslösheten en M-formad). USA drabbades av en "dubbeldipp" genom oskicklig stabiliseringspolitik.

Idag finns en liknande risk för en ny nedgång genom att det finanspolitiska stimulanspaketet ARRP var för litet. SEB:s ekonomer menade i början av 2009 att det kanske borde ha varit tre gånger större. I dagens konjunkturprognos från SEB (pdf) menar man däremot att den kritiska diskussionen om budgetunderskottet närmast har omöjliggjort ytterligare finanspolitiska stimulansåtgärder. Det visuella intrycket av lånefinansieringen av den federala budgeten är onekligen oroväckande:


Avgörande i sak är emellertid huruvida det dåliga budgetsaldot kan leda till finansieringssvårigheter med höjda räntor när samtidigt bytesbalansunderskottet har mer än halverats (blå linje). USA hör rimligen inte till de länder som är tvungna att strama åt för att få förtroende för en expansionspolitik (bloggartikel juli -10) som de s k PIIGS-länderna. Problemet är i huvudsak inrikespolitiskt psykologiskt. Den stabiliseringspolitiska teori som finanspolitiken vilar på är uppenbarligen inte tillräckligt väletablerad för att kunna hävda sig i den praktiska politiken. Istället finns konkurrerande uppfattningar som särskilt gemene man tilltalas av.

Den vanligaste motuppfattningen är att lånefinansiering leder till hyperinflation. I USA företräds den av Dr Doom Peter Schiff som förutspått att hyperinflationen tar sin början i slutet av 2010. SEB förutser däremot att inflationen i USA blir 0,8 procent 2011. Men republikanerna och särskilt Teaparty-rörelsen är också influerade. Efter vad jag personligen erfarit finns det även demokratiska politiker i USA som är rädda för hyperinflation. I Sverige företräds uppfattningen av Erik Penser (bloggart mars-09).

Mot detta kan man ställa frågan hur det kan komma sig att en ökning av penningmängden med närmare 30 procent sedan hösten 2008 bara leder till 1,6 procents inflation 2010 och 0,8 procent 2011 enligt SEB. Man kan också fråga hur en ökning av budgetunderskottet från 2 procent till drygt 10 procent 2010 inte leder till inflation? Och varför blev det bara 6 procents prisstegringar de tre åren 1935 till 1937 när penningmängden steg med 25 procent? Därefter sjönk priserna så någon eftersläpningseffekt fanns inte.

Tydligen har ingen brytt sig om att ta reda på fakta om det till synes rimliga sambandet lånefinansiering->hyperinflation. Det gäller uppenbarligen inte alltid. Genom att detta överförenklade samband fått fäste i väljarnas och många finansaktörers sinnen blir finanspolitisk expansionspolitik omöjlig. Ansvaret flyttas över på penningpolitiken. Men en ensidig lågräntepolitik är riskabel genom att den lätt kan leda till att destabiliserande "bubblor" utvecklas. Nationalekonomerna verkar att ha försummat mycket när det gäller att förklara hur elementär stabiliseringspolitik borde bedrivas.

Enligt SEB får Barack Obamas administration svårigheter i höstens val men behåller nätt och jämt majoriteten i båda kamrarna. Resultatet blir en finanspolitisk åtstramning med 0,5 procentenheter nästa år. Trots detta bedömer SEB risken för en "dubbeldipp" - ny recession - till 25 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, 30-talsdepressionen, lågkonjunktur, depression, recession, USA, finanskris, räddningspaket, stimulanspaket, inflation, stimulans, stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, stimulanspolitik, krispolitik, arbetslöshet, jobb, penningmängd, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se