tisdag, augusti 31, 2010

Kan USA undvika ett nytt 1937 (en dubbeldipp)?

Rädslan för hyperinflation leder till en 25-procentig risk för en ny recession enligt SEB. Trots att USA:s budgetunderskott ökat från 2 till 10 procent av BNP förutses inflationen nästa år bara bli 0,8 procent. Att lånefinansiering skulle leda till hyperinflation gäller inte alltid.

Under 1930-talets depression skedde en återhämtning efter 1933. Men 1937 började det gå bakåt igen och 1938 blev ett nytt lågkonjunkturår. Industriproduktionen sjönk och arbetslösheten steg:
Enligt Konjunkturinstitutets analys (som refererar till Roemer 1992) var det penningpolitiken som bidragit till återhämtningen från 1933. Finanspolitiken hade inte använts särskilt mycket och "bidrog endast i liten utsträckning till återhämtningen". Däremot skedde en åtstramning 1937 som var en av orsakerna till den nya konjunkturnedgången.

Om man tittar på de redovisade budgetunderskotten under 30-talet får man dock intrycket av att finanspolitiken redan tidigare snarast hade bidragit till att försvåra återhämtningen. Dessutom var det president Franklin Roosevelts uttalade ambition att åstadkomma budgetbalans vilket faktiskt uppnåddes i praktiken 1938.

Budgetunderskott i USA i procent av BNP
1930 +0,6 %
1931 - 0,6
1932 -4,0
1933 -4,5
1934 -6,9
1935 -4,0
1936 -6,5
1937 -2,5
1938 -0,1
1939 -3,2
1940 -3,0
Källa: Vita huset (pdf, s 23)

Men siffror över budgetunderskottet i efterhand är ingen säker indikator på hur expansiv finanspolitiken är. Saldot kan påverkas av automatiska effekter som försvårar en analys. Jag har tidigare använt summan av tre skatter (inkomstskatt, socialförsäkringsavgifter och bolagsskatt) som en indikator för presidentens åtstramningsambitioner:

Tre skatter i procent av BNP
1934 1,3 %
1935 1,6 %
1936 1,9 %
1937 3,1 %
1938 4,5 %
1939 4,3 %
1940 3,9 %

Konjunkturinstitutet nöjer sig med att påpeka att det skedde en finanspolitisk åtstramning 1937 som anges till 2,5 procentenheter. Det kan bero på vilka källor som används och att budgetåret inte sammanfaller med kalenderåret.

Även penningpolitiken stramades åt 1937 (trots att diskontot sänktes från 1,5 till 1 procent vid mitten av året) och penningmängden minskade 1938:

Under perioden 1935 till mitten av 1937 hade penningmängden ökat med 25 procent. Trots detta hade priserna bara stigit med 6 procent, vilket framgår av det tredje diagrammet i min jämförande artikel igår. Ändå började Fed enligt KI oroa sig över att bankernas extra reserver (för att möta förluster) kunde utgöra ett inflationshot. Därför fördubblades bankernas reservkrav i flera steg med början från 1936. Men bankerna mötte detta med minskad utlåning och försäljningar av värdepapper. Penningmängden minskade 1938.

Detta var enligt många ekonomer, skriver KI, den viktigaste anledningen till att BNP sjönk med 5 procent 1938 och arbetslösheten steg till 20 procent (från 11 %). Jag vill dock också erinra om att finanspolitiken i flera år sannolikt varit avsevärt åtstramande.

Sålunda ser vi att en för tidig åtstramning av både finanspolitiken och penningpolitiken ledde till att den långsiktiga återhämtningen beskrev en W-formad utveckling (och arbetslösheten en M-formad). USA drabbades av en "dubbeldipp" genom oskicklig stabiliseringspolitik.

Idag finns en liknande risk för en ny nedgång genom att det finanspolitiska stimulanspaketet ARRP var för litet. SEB:s ekonomer menade i början av 2009 att det kanske borde ha varit tre gånger större. I dagens konjunkturprognos från SEB (pdf) menar man däremot att den kritiska diskussionen om budgetunderskottet närmast har omöjliggjort ytterligare finanspolitiska stimulansåtgärder. Det visuella intrycket av lånefinansieringen av den federala budgeten är onekligen oroväckande:


Avgörande i sak är emellertid huruvida det dåliga budgetsaldot kan leda till finansieringssvårigheter med höjda räntor när samtidigt bytesbalansunderskottet har mer än halverats (blå linje). USA hör rimligen inte till de länder som är tvungna att strama åt för att få förtroende för en expansionspolitik (bloggartikel juli -10) som de s k PIIGS-länderna. Problemet är i huvudsak inrikespolitiskt psykologiskt. Den stabiliseringspolitiska teori som finanspolitiken vilar på är uppenbarligen inte tillräckligt väletablerad för att kunna hävda sig i den praktiska politiken. Istället finns konkurrerande uppfattningar som särskilt gemene man tilltalas av.

Den vanligaste motuppfattningen är att lånefinansiering leder till hyperinflation. I USA företräds den av Dr Doom Peter Schiff som förutspått att hyperinflationen tar sin början i slutet av 2010. SEB förutser däremot att inflationen i USA blir 0,8 procent 2011. Men republikanerna och särskilt Teaparty-rörelsen är också influerade. Efter vad jag personligen erfarit finns det även demokratiska politiker i USA som är rädda för hyperinflation. I Sverige företräds uppfattningen av Erik Penser (bloggart mars-09).

Mot detta kan man ställa frågan hur det kan komma sig att en ökning av penningmängden med närmare 30 procent sedan hösten 2008 bara leder till 1,6 procents inflation 2010 och 0,8 procent 2011 enligt SEB. Man kan också fråga hur en ökning av budgetunderskottet från 2 procent till drygt 10 procent 2010 inte leder till inflation? Och varför blev det bara 6 procents prisstegringar de tre åren 1935 till 1937 när penningmängden steg med 25 procent? Därefter sjönk priserna så någon eftersläpningseffekt fanns inte.

Tydligen har ingen brytt sig om att ta reda på fakta om det till synes rimliga sambandet lånefinansiering->hyperinflation. Det gäller uppenbarligen inte alltid. Genom att detta överförenklade samband fått fäste i väljarnas och många finansaktörers sinnen blir finanspolitisk expansionspolitik omöjlig. Ansvaret flyttas över på penningpolitiken. Men en ensidig lågräntepolitik är riskabel genom att den lätt kan leda till att destabiliserande "bubblor" utvecklas. Nationalekonomerna verkar att ha försummat mycket när det gäller att förklara hur elementär stabiliseringspolitik borde bedrivas.

Enligt SEB får Barack Obamas administration svårigheter i höstens val men behåller nätt och jämt majoriteten i båda kamrarna. Resultatet blir en finanspolitisk åtstramning med 0,5 procentenheter nästa år. Trots detta bedömer SEB risken för en "dubbeldipp" - ny recession - till 25 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

6 Comments:

At 01 september, 2010 07:21, Anonymous Per said...

Om budgetunderskottet har så stor påverkan på ekonomin som du och KI verkar anse. Hur förklarar man då att förändringen 1945 till 1947 från -21,5% till +1,7% inte ledde till en allvarlig lågkonjunktur?

 
At 01 september, 2010 07:26, Anonymous Per said...

Jag vill dock också erinra om att finanspolitiken i flera år sannolikt varit avsevärt åtstramande.
Budgetunderskotten var rekordstora. Vad skulle krävts för att de inte skulle varit "åtstramande"?

Sen kan man ju undra hur lågkonjunkturen 1921-22 kunde bli just så kort trots kraftiga utgiftsminskningar och budgetöverskott!

 
At 02 september, 2010 03:44, Blogger Danne Nordling said...

Per, man kunde tro att det skulle ha skett en fruktansvärd finanspolitisk åtstramning 1945-47 när underskottet försvann. Men samtidigt sänktes skatterna från 20,4 till 16,5 procent av BNP. Utgifterna för kriget kunde dras in samtidigt som skattesänkningarna stimulerade till en omställning till privat produktion så att efterkrigsdepressionen aldrig inträffade.

Man kan leka med tanken att staten skulle ha behållit en god del av utgiftsnivån och istället höjt skatterna. Då hade det troligtvis blivit depression som 1937-38.

Om man tittar på utvecklingen av budgetunderskotten under 30-talet före 1938 så minskade de kraftigt, vilket innebar en åtstramning. Detta var särskilt tydligt eftersom orsaken var att skatterna höjdes.

Med underskott en litet längre tid och en fortsatt expansiv penningpolitik hade 1937 rimligtvis kunnat undvikas. 2 procents inflation var knappast något allvarligt. Men nationalekonomerna (eller politikerna?) trodde att underskott och ökad penningmängd ALLTID skulle ge inflation - förr eller senare. Därför orsakade man en politikgenererad recession.
/DNg

 
At 02 september, 2010 21:44, Anonymous Per said...

Om man tittar på utvecklingen av budgetunderskotten under 30-talet före 1938 så minskade de kraftigt, vilket innebar en åtstramning.

Är minskning av budgetunderskott åtstramande eller inte? Om så är fallet kommer man väl inte ifrån att 1945-47 borde inneburit en kraftig lågkonjunktur. Skulle en skattesänkning på 4% av BNP motverka minskning av budgetunderskottet med 21%? Låter rätt orimligt.

 
At 06 september, 2010 19:55, Blogger Danne Nordling said...

Per, denna problematik verkar vara otillräckligt belyst av forskningen, som inte har tyckt att sådana problem varit viktiga.

Jag skulle tro att minskningar av budgetunderskottet har olika effekter om det åstadkoms genom skattehöjningar eller genom utgiftsminskningar. Eftersom forskarna haft en bias som varit fientlig mot skattesänkningar har detta på olika sätt definierats som ett "icke-problem".

Myrdal trodde att en minskning av budgetunderskottet i form av minskade offentliga utgifter i USA skulle leda till en efterkrigsdepression, som Sverige borde förbereda sig på genom planhushållning. Han hade fel.

Varför hade Gunnar Myrdal fel? Det borde finnas en utvärdering någonstans.
/DNg

 
At 09 september, 2010 16:28, Anonymous Anonym said...

Hej Danne!

När du talar om inflation låter det av dina siffror som att du hänvisar till de vanliga varukorgar man brukar mäta (KPI med flera), dvs utan tillgångspriser. De väldiga ökningar i tillgångspriser som skett - aktier, fastigheter för att nämna några - är också inflation. Vår kapitalbas har i real mening (dvs monetärt frikopplat) knappast vuxit med de 10% årligen (mycket grovt förenklat) såsom fallet varit i monetär bemärkelse under lång tid. Många varor, exempelvis fastigheter, har inflaterats kraftigt de senaste decennierna anser jag.

//Raketvargen

 

Skicka en kommentar

<< Home