Mona Sahlin är bara en administratör

Någon strategi för revansch kunde Mona Sahlin inte redogöra för i Ekots intervju. Sakpolitiken saknades. Ett antal byråkratiska åtgärder är tydligen det som ska göra partiet stort och samhällsbärande. Är hon en ledare eller administratör?

Rödgrön röra eller revansch? Det var rubriken på Ekots lördagsintervju 25/9 med Mona Sahlin (S). Frågorna började med huruvida Sahlin kunde vara säker på att MP inte förde förhandlingar med regeringen. Hon hoppades att statsminister Fredrik Reinfeldt skulle ringa till alla tre rödgröna partier. Hon efterlyste statsministerns bedömning av det politiska läget. Själv ville hon inte börja med ett misstroendevotum som 2002. Det skulle inte vara ansvarsfullt.

Mycket tyder på att vi rödgröna lägger fram en gemensam budgetmotion. Vi har ett uppdrag från våra väljare. Och vi kommer inte att lägga ner vår uppgift att opponera. Afghanistanfrågan: inget aktivt samarbete med SD. Det blir intressant att se hur Reinfeldt kommer att agera som statsminister. Sahlin turnerade gång på gång tillbaka frågorna till detta. Han måste bjuda in till diskussioner med alla tre rödgröna partier.

Man kan göra upp i enstaka frågor menade Sahlin på frågan om MP:s vilja att kanske bryta samarbetet så småningom. Något närmare besked gavs inte.

Sahlin trodde fortfarande på trepartisamarbetet. Om S hade gått fram ensamma hade det nog inte belönats av väljarna. I valanalysen efter förra valet visste man redan att samarbetet skulle innebära svårigheter (skepsisen mot V och MP). Varför S ändå gick fram denna väg framgick inte.

Grundläggande tycks vara varför inte tanken att såväl "rik som fattig" tjänar på de socialdemokratiska idéerna gått hem hos väljarna. Den tes som framfördes i boken Jämlikhetsanden har alltså misslyckats i form av valbudskap. [Kanske anar folk att denna tes är felaktig?]

Hur förklarar Sahlin tappet i opinionsmätningarna? Svaret var det rödgröna samarbetet och att finanskrisen gjorde att regeringen kunde skylla på annat. Inför nästa val nämnde Sahlin klimatfrågan flera gånger.

När kriskommissionen har kommit en bit på vägen är det lämpligt att stämma av på en mellankongress, som är en alldeles utmärkt form. Kommissionen tillsätts den 8 oktober.

Sahlin vill sitta kvar så länge hon har partiets förtroende. "En ledare är man också när det går dåligt." Men det är inte självklart att sitta kvar. Att ställa platserna till förfogande, som Carl Tham krävt, är inte aktuellt.

S kan återta sin roll som det stora, bärande partiet. Jag har ansvaret för att göra detta. [Sahlin är tydligen intresserad av makt.] Personerna i kommissionen har tillräcklig distans att bedöma partiets problem. Jag tänker inte sitta lika länge som Tage Erlander, som satt i 23 år, var Sahlins avslutande kommentar.

Intervjuaren Cecilia Roos hade valt ett ganska närsynt och tekniskt perspektiv på Sahlins närmaste framtid. Det förekom ingen diskussion om sakfrågor. Därför blev intrycket mera av "rödgrön röra" än av hur strategierna för revansch kunde tänkas se ut. Men Sahlin själv inbjöd också till denna förhållandevis ointressanta diskussion. Man anade att hon knappast skulle svara på hur den sakpolitiska inriktningen skulle se ut.

Det är naturligtvis tråkigt och leder till att politiken också kommer att uppfattas som tråkig. Varför kunde inte Sahlin ha kunnat få förklara hur klimatpolitiken skulle kunna bli en vinnande fråga? Hon kunde också ha fått tillfälle att förklara sin inställning i sjukförsäkringsfrågan som ju är mycket aktuell i dessa dagar. Vill hon åstadkomma en mera human reformering av regelsystemen för att kunna bibehålla övergången till ett större arbetsutbud? Eller vill hon i stort återgå till den tidigare liberala bedömningen av oförmåga och bidragsbehov? Här finns ändå en av de få frågor som måste klarläggas inför den demografiska förändring, som kommer att inträffa pga de åldrande 40-talisterna.

Eftersom Sahlin med visst förakt uttalade sig om regeringens otillräckliga jobbskapande åtgärder hade det också varit på plats att fråga Sahlin hur det rödgröna alternativet skulle se ut i framtiden. Är det så att en nedgång i sysselsättningen på grund av att exporten sjunkit ska mötas med en permanent ökning av den offentliga sysselsättningen: fler lärare, sjuksköterskor och dagisanställda? Vad händer om en arborrare inte passar i sjukvården? Och vad händer om han gör det om exporten sedan ökar igen?

Slutintrycket är att Sahlin är en hårt ansatt och rädd partiföreträdare som till varje pris aktar sig för att säga något som kan bli fel. Det betyder att hon måste hålla sig till de administrativt korrekta procedurerna. Men så gör ingen ledare av mått. Jag konstaterade redan i augusti 2007 att Sahlin mera uppträder som partichef än som ledare. Efter dagens Eko-intervju borde det vara uppenbart för alla.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Socialdemokraterna, rödgröna, eftervalsanalys, extrakongress, nya jobb, politik på intressant.se