Socialism som egoism

Socialismen har alltid värjt sig emot att betraktas som självisk. Men nu går f socialistledaren i Frankrike ut mot Sarkozys reform att höja pensionsåldern från 60 till 62 år motiverad med allmänintresset. Ska socialismen som egoism nu etableras?

Vilken fundamental princip ligger till grund för socialismen? På 1800-talet besjälades socialistledarna, som oftast kom från mer bemedlade klasser, av etiskt-humanitära ideal. Grovt uttryckt var de moraliska altruister och ansåg att man borde hjälpa de fattiga arbetarna. Dessa företrädare föraktades av Karl Marx som kallade dem "utopiska socialister". Hans egen lära var "vetenskaplig" och innehöll inga explicita moraliska ställningstaganden. Socialismens införande var en deterministisk fråga, som berodde på inneboende svagheter i det kapitalistiska systemet.

Eftersom en stor del av 1900-talet filosofiskt sett dominerades av värdenihilistiska tankegångar kom socialismens moraliska grund att hamna i bakgrunden. Fackliga krav tillsammans med "utvecklingen" konstituerade synen på socialismen. Det vara bara kyrkan som länge framhärdade med att betrakta läran som självisk. På 1960-talet skedde en viss omorientering där socialistiska krav kunde legitimeras med en inte närmare specificerad hänvisning till "social rättvisa" och inkomstutjämning.

Med realsocialismen fall 1990 har principiella motiveringar för socialismen återigen blivit betydelselösa. Vi har sett det i Sverige och nu senast i valrörelsen där Mona Sahlin har haft svårt att formulera ens ett urvattnat socialistiskt alternativ. När de borgerliga lanserar "arbetslinjen" som framtidens politisk-sociala princip är Socialdemokraternas invändningar att den valda tekniska lösningen medför att en handfull enskilda personer "kommer i kläm".

En som inte väjer för att resolut ta ställning emot arbetslinjen kan jag iaktta här i Frankrike. Det är f socialistledaren och presidentkandidaten Ségolène Royal (f 1953) som går emot president Nicolas Sarkozy och hans förslag att höja pensionsåldern från 60 till 62 år. Motiveringen för denna reform är att den är nödvändig för framtiden när alltfler blir äldre. Detta biter dock inte på Ségolène Royal som nu uppmanar studenterna att gå ut på gatorna och förena sig med fackföreningsfolket i demonstrationerna mot pensionsreformen.

Trots att Sarkozy gjort eftergifter genom att medge undantag från höjningen för dem som haft tunga arbeten fortsätter protesterna. Dessa tar sig allvarliga uttryck i ständigt återkommande en- eller tvådagarsstrejker som särskilt lamslår tåg, bussar och flyg. Även om strejkerna inte är totala är de ändå ett orosmoment ända ute i lilla Menton där jag för tillfället vistas. Men Sarkozy deklarerar sturskt att reformen ligger fast.

Ségolène Royal är inte längre socialistledare. Hon blev borröstad i november 2008 med 42 rösters marginal till för mån för Martine Aubry. Henne hör man inte talas om men det är möjligt att hon ställer upp emot Sarkozy i presidentvalet 2012. Royals agerande måste också ses mot denna bakgrund.

Nu förestår en kraftmätning i Frankrike där socialismens moderna princip "mer åt oss" eller som LO uttryckte det "vi står i vägen" ställs mot allmänintresset. Ska pensionsåldern behållas vid 60 års ålder eller inte? Om Ségolène Royal och fackföreningarna segrar mot den impopuläre presidenten Sarkozy kan man kanske se detta som att principen om socialism som egoism har etablerats. Kan det i så fall ge svårigheter för Fredrik Reinfeldt och hans allmänintresse baserat på arbetslinjen? Eller är Mona inte någon Ségolène?

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, egoism, allmänintresse, pensionsålder, Frankrike, Segolene Royal, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, rättvisa, arbetslinje, politik på intressant.se