Cancún blev ändå ett fiasko för miljörörelsen

Hela upplägget från miljösocialisternas sida har nu spruckit. Det blir inga bindande utsläppsbegränsningar som kan påverka ekonomin negativt och förändra den västerländska livsstilen. Strategin från 1980-talets socialistiska perspektiv har misslyckats.

FN:s klimatmöte i Cancún i Mexiko ska nu beskrivas som en framgång. Genom att alla kommit överens om att inte ha några större förväntningar på COP 16 framstår alla överenskommelser om fortsatta förhandlingar som en framgång. Men hela förfarandet luktar lurendrejeri. Förhandlarna vill till varje pris ge sken av att något positivt för klimatpolitiken kommit ut av uppföljaren till FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 som ju blev en riktig katastrof.

Kyotoprotokollet kan fortfarande förlängas. Utsläppsminskningarna från mötet i Köpenhamn, som frivilligt kom fram 2009, ska nu skrivas in i något slags avtal (Ekot). Men det verkar inte vara bindande. Utifrån något slags internt perspektiv kanske det kan betraktas som en framgång. Men för miljörörelsen måste mötet i Cancún ändå betyda ett fiasko. Det blir helt enkelt ingen förändring av industriländernas livsstil och ekonomi genom de krav klimatpolitiken av 2010 ställer.

Hela den klimatpolitiska strategin tillhör egentligen en förgången tid som präglades av den ideologiska kampen mellan socialism och kapitalism före 1989. Det är mot den bakgrunden man borde granska bildandet av FN:s klimatpanel IPCC år 1988. Det var två FN-organ, det meteorologiska och miljömässiga (WMO och UNEP) som stod bakom bildandet av ett organ som skulle samla in forskning som visade att människan låg bakom den globala uppvärmningen. Ordförandeskapet gavs till svensken Bert Bolin, som gjort sig känd för att företräda en teori om att mänskliga koldioxidutsläpp medförde en förstärkt växthuseffekt.

Ordföranden vid FN:s miljökonferens i Stockholmm 1972, kanadensaren Maurice Strong, var en av de tongivande miljödebattörerna vid denna tid och var en sorts företrädare för socialism. Han har uttalat att det skulle vara effektivt om några av världens ledare kom fram till att det var de industrialiserade ländernas livsstil som utgjorde hotet mot världens långsiktiga överlevnad (bloggart aug -08) och att denna måste förändras i grunden. Han var ordförande vid FN:s klimatmöte i Rio 1992.

Redan vid slutet av 1980-talet hade klimatpolitikerna bestämt sig för att det var människans förbränning av fossila bränslen som var orsaken till klimathotet. Vad dessa socialister då såg framför sig var att industriländerna skulle tvingas införa begränsningar av förbränningen av främst bensin, vilket radikalt skulle förändra livsstilen i den utvecklade delen av världen. Att även förbränningen av kol hade en betydelse för utsläppen var man rimligtvis också medveten om men statistiken på området var otillgänglig och osäker.

Strategin mot industriländernas livsstil kom dock snart att förfelas. Socialismens fall 1990 och Kinas förvandling från ett jordbruksland med liten bensinförbrukning till dagens snabbindustrialiserande kapitaliststat kom att rubba hela utgångspunkten för kravet att bensinförbränningen måste minska. Genom att utsläppskraven av naturvetenskapliga skäl också måste riktas mot kolförbränningen blev de gamla miljösocialisternas offensiv ett hot mot Kinas ekonomiska utveckling. Här fick USA en allierad (som framställs som en motståndare) mot miljösocialismen.

Det skulle vara intressant att veta huruvida de styrande i Kina tillmäter klimathotet någon naturvetenskaplig evidens. De styrande i USA i form av senat och representanthus är uppenbarligen inte övertygade om den vetenskapliga lödigheten i klimathotsföreträdarnas ståndpunkter. Den amerikanska allmänheten består till en avsevärd del av personer som inte ens erkänner att det pågår en uppvärmning. En annan betydande del anser att om det pågår en uppvärmning så är den inte till beaktansvärd del orsakad av människan. Så hur kan några klimataktivister tro att det skulle kunna träffas ett avtal om utsläppsbegränsningar som skulle få den västerländska livsstilen att kollapsa?

I stort sett var Kinas och USA:s ståndpunkter kända redan för ett år sedan. Men klimathotarnas opinionsbildning var så effektiv att opinionen i Sverige uppenbarligen trodde att det skulle kunna träffas ett avtal om koldioxidbegränsningar av sinistert slag redan då. Och om detta misslyckades skulle åtminstone mötet i Cancún bli början till ordentliga restriktioner. Därför är detta möte ett totalt fiasko för klimathotarna.

Andra bloggar om: klimathot, Cancun, global uppvärming, växthuseffekten, FN, IPCC, miljö, klimat, miljörörelsen, kilmatpolitik, miljöhot, fiasko, politik på intressant.se