EU bygger inte på altruism?

Tyskarna ser skeptiskt på räddningspaketen till oansvariga sydeuropeiska länder som utnyttjat euron för att kunna låna. Här ställs krav på transfereringar till oförtjänta. Tyskarna känner sig lurade. Någon altruism verkar inte finnas.

Idag 27/11 skriver Richard Swartz på DN:s ledarsida en kolumnartikel med substans: "EU måste bli mer likt Tyskland". Han inleder med en beskrivning av hur tyskarna genom idogt arbete skaffade sig en stark valuta i form av D-marken med köpkraft och stabilitet. Det ville också övriga européer ha eftersom man mest haft erfarenheter av mjuka valutor. Den starka D-marken försvann. Euron kom i dess ställe.

I en annan artikel i DN idag, som handlar om Portugal och dess sparpaket, beskrivs eurons välsignelser så här:

"Eurointrädet 1999 blev rena bingovinsten för Portugal. Räntorna, som i början av 90-talet var uppe i 10–12 procent, sjönk till 2 procent. Det blev billigt att låna, både för företag och privatpersoner, både till investeringar och konsumtion. "

Men vad man glömde bort enligt Swartz var att myntet har två sidor. Att hålla sig med euron kostar på:

"Trodde någon europé att han skulle kunna ta över tyskarnas valuta utan att samtidigt förtyska sig så tog han fel. D-markens bortglömda baksida var hög arbetsproduktivitet, ordning och reda, ingenjörskonst och sparade pengar i stället för lån på banken. Det är ingen slump att det är tyskar som bygger bilar och sydeuropéer som serverar kaffe på uteserveringar."

Detta är knappast ett politiskt korrekt påstående. Men korrektheten tenderar att erodera när Europa närmar sig avgrundens brant. Länge har EU-retoriken drivits i termer att fattiga delar av Europa ska hjälpas genom utvidgning av EU. På något sätt har man föreställt sig att unionsarbetet skulle höja levnadsstandarden i de fattiga länderna. Och till en början såg det ut så. Men vad man inte såg var att de fattiga i stor utsträckning utnyttjade att de fått en stark valuta utan att ha gjort sig förtjänta av det.

Nu försöker regeringen i Berlin, skriver Swartz, att övertyga de tyska skattebetalarna att de solidariskt måste betala för de européer som kommit på obestånd för att rädda euron. Men det är inte lätt att vädja till tyskarnas altruism. Swartz skriver:

"Men risken finns att de tyska skattebetalarna inte bryr sig om euron utan snarare kommer att se sig som lurade: av lögnaktiga greker som inte vill lägga om livsstil och av diverse andra europeiska latmaskar som ägnat sig åt att gå i förtidspension eller sorglöst bygga hus för pengar deras banker billigt lånat ut till dem. Och dessutom lurade av den egna politiska klassens retorik om EU och Europa som de börjat misstänka döljer verkligheten – en union för allas vårt bästa, javisst, men på väg att bli till en transfereringsunion, en gemenskap där just Tyskland ska ta hand om de andras bekymmer. Alltså skulder."

Den enda hjälpen är enligt Swartz att "EU blir mer som Tyskland än tvärtom". Men det är lika sannolikt som att kunna lyfta sig själv i håret, menar han. "Vi kan då inte utesluta att Tyskland säger adjö till de flesta av oss."

Är det verkligen så illa? Ser vi nu början till slutet för euron? Enligt den konventionella syn som är rådande ser tyskarna alla krav på räddningspaket som ett krav att de själva ska sänka sin levnadsstandard för att hålla uppe spenderandet hos de sangviniska och oansvariga sydeuropéerna. Det är ett krav på tysk altruism som tyskarna inte godtar. Men till betydande del är räddningspaketen finansiella och kommer inte att reducera den tyska levnadsstandarden på något avgörande sätt så länge som de lyckas att stabilisera de hjälpta länderna.

Grekland och Portugal är genom sina stora handelsunderskott på 10,8 respektive 10,0 procent av BNP (SEB nov, s 15, pdf) år 2010 länder som klart lever på andras bekostnad. Men Irland har bara ett underskott på 2,7 procent av BNP och Spanien 5,2 procent. Meningen är att skulderna ska betalas tillbaka. Men genom att skapa oro på finansmarknaderna med flera uttalanden från Angela Merkel om att privata investerare ska lida förluster skapar man lätt den situation som man ytterst vill undvika: en definitiv nedskrivning av utlandsskulderna.

Ett yttersta bevis för altruism är att efterskänka skulderna för de fattiga länder som trodde de kunde leva loppan på lånade pengar när de fick eurons fördelar. Den altruismen kan dock sannolikt enbart förverkligas till priset av nedmonteringen av euron och kanske också en kraftig reträtt från EU-samarbetet. Så kan det gå när politikerna är uppfyllda av godhet och en orealistisk människosyn i form av tron på att de hjälpta automatiskt ska skärpa sig och bli lika goda.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Tyskland, altruism, sydeuropa, PIIGS, Portugal, skulder, utlandslån, nedskrivning, euron, Europa, solidaritet, kris, ekonomi, politik på intressant.se