lördag, november 27, 2010

EU bygger inte på altruism?

Tyskarna ser skeptiskt på räddningspaketen till oansvariga sydeuropeiska länder som utnyttjat euron för att kunna låna. Här ställs krav på transfereringar till oförtjänta. Tyskarna känner sig lurade. Någon altruism verkar inte finnas.

Idag 27/11 skriver Richard Swartz på DN:s ledarsida en kolumnartikel med substans: "EU måste bli mer likt Tyskland". Han inleder med en beskrivning av hur tyskarna genom idogt arbete skaffade sig en stark valuta i form av D-marken med köpkraft och stabilitet. Det ville också övriga européer ha eftersom man mest haft erfarenheter av mjuka valutor. Den starka D-marken försvann. Euron kom i dess ställe.

I en annan artikel i DN idag, som handlar om Portugal och dess sparpaket, beskrivs eurons välsignelser så här:
"Eurointrädet 1999 blev rena bingovinsten för Portugal. Räntorna, som i början av 90-talet var uppe i 10–12 procent, sjönk till 2 procent. Det blev billigt att låna, både för företag och privatpersoner, både till investeringar och konsumtion. "
Men vad man glömde bort enligt Swartz var att myntet har två sidor. Att hålla sig med euron kostar på:
"Trodde någon europé att han skulle kunna ta över tyskarnas valuta utan att samtidigt förtyska sig så tog han fel. D-markens bortglömda baksida var hög arbetsproduktivitet, ordning och reda, ingenjörskonst och sparade pengar i stället för lån på banken. Det är ingen slump att det är tyskar som bygger bilar och sydeuropéer som serverar kaffe på uteserveringar."
Detta är knappast ett politiskt korrekt påstående. Men korrektheten tenderar att erodera när Europa närmar sig avgrundens brant. Länge har EU-retoriken drivits i termer att fattiga delar av Europa ska hjälpas genom utvidgning av EU. På något sätt har man föreställt sig att unionsarbetet skulle höja levnadsstandarden i de fattiga länderna. Och till en början såg det ut så. Men vad man inte såg var att de fattiga i stor utsträckning utnyttjade att de fått en stark valuta utan att ha gjort sig förtjänta av det.

Nu försöker regeringen i Berlin, skriver Swartz, att övertyga de tyska skattebetalarna att de solidariskt måste betala för de européer som kommit på obestånd för att rädda euron. Men det är inte lätt att vädja till tyskarnas altruism. Swartz skriver:
"Men risken finns att de tyska skattebetalarna inte bryr sig om euron utan snarare kommer att se sig som lurade: av lögnaktiga greker som inte vill lägga om livsstil och av diverse andra europeiska latmaskar som ägnat sig åt att gå i förtidspension eller sorglöst bygga hus för pengar deras banker billigt lånat ut till dem. Och dessutom lurade av den egna politiska klassens retorik om EU och Europa som de börjat misstänka döljer verkligheten – en union för allas vårt bästa, javisst, men på väg att bli till en transfereringsunion, en gemenskap där just Tyskland ska ta hand om de andras bekymmer. Alltså skulder."
Den enda hjälpen är enligt Swartz att "EU blir mer som Tyskland än tvärtom". Men det är lika sannolikt som att kunna lyfta sig själv i håret, menar han. "Vi kan då inte utesluta att Tyskland säger adjö till de flesta av oss."

Är det verkligen så illa? Ser vi nu början till slutet för euron? Enligt den konventionella syn som är rådande ser tyskarna alla krav på räddningspaket som ett krav att de själva ska sänka sin levnadsstandard för att hålla uppe spenderandet hos de sangviniska och oansvariga sydeuropéerna. Det är ett krav på tysk altruism som tyskarna inte godtar. Men till betydande del är räddningspaketen finansiella och kommer inte att reducera den tyska levnadsstandarden på något avgörande sätt så länge som de lyckas att stabilisera de hjälpta länderna.

Grekland och Portugal är genom sina stora handelsunderskott på 10,8 respektive 10,0 procent av BNP (SEB nov, s 15, pdf) år 2010 länder som klart lever på andras bekostnad. Men Irland har bara ett underskott på 2,7 procent av BNP och Spanien 5,2 procent. Meningen är att skulderna ska betalas tillbaka. Men genom att skapa oro på finansmarknaderna med flera uttalanden från Angela Merkel om att privata investerare ska lida förluster skapar man lätt den situation som man ytterst vill undvika: en definitiv nedskrivning av utlandsskulderna.

Ett yttersta bevis för altruism är att efterskänka skulderna för de fattiga länder som trodde de kunde leva loppan på lånade pengar när de fick eurons fördelar. Den altruismen kan dock sannolikt enbart förverkligas till priset av nedmonteringen av euron och kanske också en kraftig reträtt från EU-samarbetet. Så kan det gå när politikerna är uppfyllda av godhet och en orealistisk människosyn i form av tron på att de hjälpta automatiskt ska skärpa sig och bli lika goda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

5 Comments:

At 28 november, 2010 21:32, Anonymous Anonym said...

"Den altruismen kan dock sannolikt enbart förverkligas till priset av nedmonteringen av euron och kanske också en kraftig reträtt från EU-samarbetet."

Det är min förhoppning eftersom Euron och EMU inte fungerar, på samma sätt som Ecu och ERM inte fungerade. Den odemokratiska politiska unionen EU, som endast det Irländska folket sagt ja till efter två folkomröstningar och massiv marknadsföring, är det ingen som vill ha mer än den politiska och byråkratiska eliten. Europa är inte USA, ingen nationalstat vill frånsäga sig sin självständighet och oberoende. Till skillnad från delstater så har nationalstaterna i Europa existerat i 1000 år, unik etnisk befolkning, med unikt språk, kultur, traditioner, styrelseskick och lag samt helst egen nationell valuta.

EU bör ta ett par steg tillbaka och återgå till att vara ett frihandelsområde med de fyra friheterna. Inga parlament, inga byråkrater, inga subventioner, inga avgifter. Det räcker utmärkt och det är vad de flesta vill ha och kan leva med.

 
At 28 november, 2010 21:32, Anonymous Johnny said...

Det var Johnny som skrev ovanstående.

 
At 28 november, 2010 23:40, Anonymous Anonym said...

Efter vad jag kan förstå, så kommer man att kunna ha en gemensam valuta, så länge Tyskland och andra länder med god ordning i sin ekonomi är villiga att betala för de som missköter sig. När denna offervilja tar slut, så är det nog slut med både Euron och EU. Frågan är vad som kommer istället.
Gunnar Karlsson

 
At 29 november, 2010 13:22, Blogger Nils Lindholm said...

altruism!!
Vi hade ett sk. 'stresstest' av bankerna.
'All is go'!!
Nu måste herrarna som berömde 'stresstesten' uppfylla sina påståenden.

Skall jag förlora mot derivathandlarna som gång efter gång utnyttjar sina lägen?
Den altruismen kan inte funka i längden, den är ju alltför enkelriktad.
Inom nån typ av familj kan nog altruismen funka.

 
At 30 november, 2010 17:33, Blogger Danne Nordling said...

Om tyskarna med Merkel i spetsen tror att åtgärderna i form av stödlån på lång sikt reducerar Tysklands välstånd kommer de att backa ur om alltfler länder måste ha lån. Det är då som nedskrivning av lån blir aktuella och som definitivt kostar välstånd för tyskarna.

Den långsiktiga frågan som aktualiseras här är eurons framtid. Går det att montera ner EMU? Behövs det för att undvika fler kollapser i framtiden?

Enligt professor Mats Persson (SU) i DI idag är kriserna i Grekland och Irland inte orsakade av euron. Inte heller skulle det gå lättare att komma ur krisen utan euro i Grekland.

Irland skulle ha kunnat höja momsen eller införa en investeringsavgift under överhettningen 2006-07. Och om Irland hade kunnat starta en egen inflation skulle bubblan ha kunnat bli ännu värre, menar Persson.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home