Är det klimatet eller livsstilen som miljöaktivisterna vill ändra?

Eftersom koldioxidteorin som förklaring till klimatförändringarna inte kan ges en tillräckligt kraftfull presentation måste klimatfrågan av allmänheten bedömas utifrån andra kriterier. Kan det vara så att det finns dolda syften bakom de förment vetenskapliga kraven på minskade utsläpp av växthusgaser? Är det därför företrädarna blir så auktoritära?

Det finns mängder av intresserade vetenskapsmän och naturvetare som är skeptiska till växthusteorin. En orsak till detta kan vara att de är "köpta av oljeindustrin". Men det kan också bero på att de inte tycker att växthusteorin har presenterats på ett tillräckligt övertygande sätt. Uppenbarligen är det vad TV-reportern Elisabet Höglund anser när hon skrev om frågan i Expressen första gången (>art2).

Det är tydligt att miljörörelsen tacksamt har tagit emot argumentet att hela den västerländska livsstilen måste förändras i grunden för att rädda jorden från en katastrofal uppvärmning. Förra gången detta upplägg försöktes var på 1960-talet när den s k Rom-klubben gjorde prognoser för hur en rad råvaror och andra förutsättningar för den industrialiserade världens framsteg skulle ta slut och behöva ransoneras med politisk reglering. Men Rom-klubben hade fel.

Den här gången verkar miljörörelsen ha hittat ett mera robust stöd genom att FN:s klimatpanel IPCC (bildad 1988) har ställt sig bakom det material som behövs för kraven på en förändring. Det verkligt politiskt slagkraftiga ställningstagandet mot utsläppen av växthusgaser skedde redan 1992 vid FN:s klimatmöte i Rio de Janeiro. Ordförande vid detta var den kanadensiske affärsmannen på energiområdet Maurice Strong (f 1929), som också varit ordförande vid miljövårdskonferensen i Stockholm 1972. Han har enligt vissa bedömare haft ett särskilt samarbete med miljörörelsen.

Det kanske allvarligaste för trovärdigheten för växthusteorins relevans för världspolitiken är emellertid beskyllningen att han skulle ha drivit på användningen av denna för att förändra livet i de industrialiserade länderna. En annan kanadensare, Timothy Ball, hänvisar till att Strong år 1976 uttalat att han var ideologiskt sett socialist men metodologiskt en kapitalist. Han skulle 1990 enligt Ball ha gjort följande uttalande:

“What if a small group of these world leaders were to conclude the principal risk to the earth comes from the actions of the rich countries?...In order to save the planet, the group decides: Isn’t the only hope for the planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring this about?” (En del av Strongs uttalande är belagt i en citatbank i en snarlik version.)

Miljörörelsen har dock gått till mottatack och beskyllt Ball för att vara köpt av oljeindustrin. Men om det ändå stämmer att en så inflytelserik person som Maurice Strong drivit på för att växthusteorin skulle accepteras för att få ett argument för en förändring av den västerländska livsstilen ("collapse") får vi en tänkbar förklaring till att denna teori inte är lika väl underbyggd som andra vetenskapliga teorier. Det är i så fall inte klimatet som i första hand skall påverkas utan den kapitalistiska livsstilen, som miljöaktivisterna avskyr av helt andra skäl än att den skulle leda till uppvärmning.

Detta försvårar för allmänheten att ta ställning i klimatfrågan. Å ena sidan har vi en teori om uppvärmning, som påstås vara bevisad men som kritiseras för att brista i både bevisning och övergripande förklaring. Å andra sidan har vi kritiker som inte heller på ett övertygande sätt har kunnat ge förklaringar till den uppvärmning som av allt att döma har pågått i flera decennier parallellt med stigande utsläpp av s k växthusgaser.

Företrädarna för växthusteorin vägrar envist att komma med närmare förklaringar. De hänvisar till sin auktoritet och att det råder konsensus och därför borde allmänheten blint sätta sin tilltro till den "etablerade" vetenskapliga uppfattningen. Dessutom uppträder anhängarna till de politiska slutsatser som kan dras av växthusteorin aggressivt och använder sig gärna av osakliga argument mot kritikerna. Istället för att förklara hur teorin skall bevisas beskyller man avvikarna för att vara korkade, okunniga, lögnare eller köpta av skumma intressen. Kan det bero på att de också är okunniga men döljer detta med snaskiga personangrepp? Så har den auktoritära personligheten f ö alltid manifesterat sig.

Om det fanns ett övertygande argument för växthusteorin skulle vi väl ha fått höra det gång på gång? Istället försöker Al Gore förklara teorin med att koldioxidhalten och temperaturen följs åt i borrkärnor från Antarktis.Han och hans rådgivare är tydligen så dåligt insatta i materialet att de inte känner till att temperaturen börjar ändra sig många hundra år före koldioxiden. Av det måste den intresserade allmänheten dra slutsatsen att "den obekväma sanningen" är en förutfattad mening som Gore försöker legitimera med vilka dåliga argument som helst. Om det hade funnits ett mera korrekt argument hade väl Gore hellre valt att använda detta?

Här i Sverige ser vi en konsekvent följd av denna förutfattade mening och slutsatserna av den. Miljöaktivisterna här är främst intresserade av att Sverige skall ta på sig inhemska nedskärningar av utsläppen som är mycket långtgående och kostsamma. En mycket större påverkan på klimatet enligt deras egen teori skulle uppnås genom att Sverige främst vidtog åtgärder i utlandet. Men det är sist och slutligen inte klimatet utan den industrialiserade livsstilen som de vill påverka.

Andra bloggar om: växthuseffekten, global uppvärmning, klimatförändring, klimatbluffen, miljö, klimatpolitik, Al Gore, IPCC, kapitalism, klimatkatastrof, samhälle, politik på intressant.se
.