Skattefinansierad utbildning - vilket är syftet?

Är skattefinansieringen till för att gynna socialgrupp 3? Eller är den till för att de som har fallenhet för studier ska få gratis utbildning? Kanske har vi alla nytta av subventionerad elitutbildning genom att den vägen hålla uppe den högteknologiska exporten?

Den förhållandevis öppna debatten igår om skolan i TV4:s Kvällsöppet och övriga ifrågasättanden på senare tid av den svenska skolan (bloggart 6/4) fäster uppmärksamheten på den grundläggande frågan om varför vi ska skattefinansiera utbildningen. I princip är ju skola och högre utbildning något som främst enskilda individer har ett intresse av för att kunna få ett mer välbetalt arbete.

Vi skattefinansierar inte vanliga individuella nyttigheter som mat och kläder för medborgarna trots att de är livsviktiga för individernas välfärd. Det måste alltså finnas någon ytterligare aspekt på just utbildningen för att motivera att den mer eller mindre helt borde finansieras med skatter. Här nedan ges en översikt av sådana motiv för utbildningen:

A. Kollektiv nyttighet av skyddskaraktär

B. Till viss del en privat nyttighet som ändå skattefinansieras:

B1) I själva verket en kollektiv nyttighet som ökar tillväxten

B2) Ett medel för att åstadkomma utjämning av välfärden

B3) Ett sätt att ge alla samma chanser att få ett välbetalt jobb


Jag ska kommentera punkterna närmare i det följande:

A. I ett modernt samhälle räcker det inte med att bara skattefinansiera kollektiva nyttigheter av det grundläggande slaget såsom försvar, polis och rättsväsende. Det krävs också att medborgarna har läs- och skrivkunnighet, en viss förmåga att kunna räkna och orientera sig i samhället för att det dagliga livet ska kunna fungera utan större konflikter. Skolutbildning i kanske omkring sex år krävs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera hjälpligt även om det i u-länderna ibland hävdas att man kan ha demokratiska val utan läskunnighet.

B. I moderna och utvecklade länder är emellertid den skattefinansierade skolan av mer omfattande karaktär. Det går inte att motivera satsningarna på skolan som en uppgift för nattväktarstaten i modern tappning. Skolutbildningen är inte bara bra för alla därför att den skyddar oss från skador som uppstår om alla inte kan fungera i ett avancerat samhälle. Utöver funktionen som en kollektiv nyttighet av klassiskt slag finns tre möjligheter att motivera en mer omfattande skolutbildning:

B1) Vi kan se omfattande utbildning som ett sätt att öka tillväxten vilket ger oss alla fördelar. Även de som inte får del av mer avancerad utbildning och härigenom högre lön har med detta synsätt ett intresse av att betala för att andra skaffar sig utbildning. Ett stiliserat exempel är arbetaren som betalar skatt så att företaget kan anställa ingenjörer som organiserar arbetet så att det kan sälja högteknologiska produkter som ger arbetaren högre lön. Utbildning blir då en produktionsbefrämjande kollektiv nyttighet.

B2) Om man föreställer sig att det finns ett kategoriskt samband att utbildning ger högre lön blir det för en politiker som eftersträvar jämlikhet naturligt att förorda att de grupper som traditionellt har lägre lön skaffar sig mer utbildning. Därför ska 90 procent (nu kanske 95 procent) gå vidare till gymnasiet och 50 procent ska gå vidare till universitet och högskola. Men denna högre utbildning får inte bli för bra. Elitskolor ska vi inte satsa på eftersom de minskar utjämningen.

B3) Med en socialliberal inställning ska staten ge alla lika chans att få hög lön genom utbildning. Alla har dock inte fallenhet för teoretiska studier och kommer efter ett antal tillkortakommanden att få acceptera att "jag fick chansen men misslyckades". Det är alltså skattebetalarna som ska finansiera dem som lyckas i denna chanstagningsprocess. Vilken den filosofiska grunden för detta ställningstagande är förefaller oklart.

I praktiken är det inte alltid skolutbildningen kan genomföras i så idealiska former som jag skisserat ovan. Det nya svenska skolsystemet under senare delen av 1900-talet förefaller ha präglats av en underförstådd insikt att det inte går att lyfta alla till en så hög nivå som i den gamla skolan. Därför har betygskrav och undervisning anpassats till den stora massans förutsättningar under utspridandet av utbildningspolitiska dimridåer. Vi har fått det som pejorativt har kallats "flumskolan". Denna skola har för utjämningssträvande politiker också haft fördelen att de duktigaste eleverna inte fått möjligheter att förverkliga sin potential. Gårdagens attack mot jämlikheten kan ses som en backlash för detta synsätt.

Slutligen kan man fråga sig: Vilket är det legitima syftet för en omfattande skattefinansiering av skolan? För en klassisk liberal som förordar en minimal stat är det på sin höjd området A, med ett antal år elementär utbildning i linje med skattefinansiering av kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär, som är legitimt. Men om vi måste välja inom område B är det svårt att se att skattefinansiering och reglering skulle kunna motiveras med "ökad jämlikhet" eller "lika chanser". För att legitimera en sådan intressepolitik behövs en moralfilosofisk underbyggnad som ännu inte förefaller ha utarbetats. (Den måste grunda sig på en teori X om normativ jämlikhet som inte finns.)

Det är tänkvärt att två särintressen kunnat dölja sig under punkterna B2 och B3 samtidigt som de beskrivits i idealistiska termer. "Ökad jämlikhet" motiverar att man satsar utbildningsresurser på en grupp som ses som eftersatt för att den ska få mer på skattebetalarnas bekostnad. "Lika chanser" motiverar att man satsar utbildningsresurserna på den grupp som har fallenhet för studier men som får dessa gratis på skattebetalarnas bekostnad. De som företräder B2 är därför inte trakterade av ökade yrkesutbildningsmöjligheter medan företrädarna för B3 ser sådana som en adekvat (och billigare) väg att ge ett generellt stöd på skattebetalarnas bekostnad men som ytterst är ett rättfärdigande av B1.

När det gäller B1 - att befrämja produktionen med hjälp av skatter - kan man till sist fråga sig om det verkligen är en uppgift för staten. Borde inte en sådan utbildning ligga i den enskildes intresse om denne har fallenhet? Här kan man se ett paternalistiskt element som ytterligare motiv för skattefinansiering. Det anses att individen har en alltför stor riskaversion för att med låntagning finansiera hela studiekostnaden. Antalet högutbildade skulle därför bli alltför få eftersom en del av kandidaterna inte förstår sitt eget bästa och satsar på utbildning som de har fallenhet för.

Det finns idag en viss tyngd i motiveringen enligt B1. Om Sverige inte skaffar sig bättre utbildning i framkanten kommer vi att inom något årtionde att börja falla tillbaka som en avancerad industrination baserad på högteknologiska exportprodukter. Därför behövs elitklasser och spetsutbildning.

De breda massorna måste lära sig att förstå att de tjänar på sådana "ojämlika" elitföreteelser - de behövs för att vi ska kunna upprätthålla allas vårt välstånd i framtiden. Därför är talet om utjämning, jämlikhet och nivellering kontraproduktivt och det riskerar att nästan alla i framtiden får lägre lön.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, skola, jämlikhet, rättvisa, skatt, elitklasser, utbildningspolitik, skatter, utjämning, filosofi, samhälle, politik på intressant.se