Lyckan som politiskt mål hotar friheten

Med hjälp av lyckomått kan politikerna förorda frihetsinskränkande reformer. Miljöpartiets motion avslogs visserligen. Men man pekar på möjligheten att minska bilismen och bilköerna med hjälp av lyckoforskning.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy tillsatte i januari 2008 en forskarkommission, Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress, under ledning av nobelpristagarna i ekonomi Joseph E Stiglitz och Amartya Sen, som bland annat gavs i uppgift att ta reda på hur lycka och livskvalitet kan kvantifieras för att komplettera måttet BNP med annat än strikt ekonomiska aspekter. Det skriver Miljöpartiet i en riksdagsmotion om lyckoforskning med Lise Nordin i spetsen. Den avslogs av Riksdagen igår.

En rapport från kommissionen kom 2009. Den tar upp det gamla problemet med att BNP inte mäter välfärd och än mindre lycka. Att man ändå måste prioritera BNP i stabiliseringspolitiken framhöll jag i en bloggartikel 12/7 2010. MP framhäver i sin motion ett konkret exempel från rapporten som är ganska belysande för den vidare problemställningen. Först pekar man i rapporten på att det i vissa fall skulle innebära en BNP-ökning om bilköerna ökade. Anledningen är att den ökade bensinförbrukningen räknas in i BNP, men inte den förlorade fritiden i köerna.

Rapporten förordar att BNP-måttet kompletteras med ett mått på subjektivt välbefinnande. Det är det mera kortsiktiga måttet på lycka i lyckoforskningen. Ett mera långsiktigt mått mäter hur nöjd man är med sin livssituation. Båda måtten framkommer efter intervjuundersökningar. Sverige ligger på 25 resp 37 procent och det europeiska genomsnittet är 16 resp 24 procent kring årsskiftet 06/07 (12/7-10).

Skulle då ett beaktande av lyckomåtten kunna ge vägledning för politikerna i frågan om bilköerna? Antag att politikerna förbjöd vanliga medborgare att köra bil för arbetspendling under rusningstid? Bilköerna skulle då reduceras kraftigt och kvarvarande trafik skulle bestå av bilister med särskilt tillstånd. Antalet personer som varje dag sitter i stillastående köer och förbannar sin situation skulle minska kraftigt. Istället skulle de ta sig till arbetet i överfulla tunnelbanor, bussar och pendeltåg. För de före detta bilisterna skulle det bli ett antal byten av bussar och tiden för arbetsresorna skulle kanske öka. Men så länge kollektivtrafiken rörde på sig skulle det subjektiva välbefinnandet sannolikt bli bättre än i de stillastående köerna.

Ett helt annat alternativ skulle vara att i god tid satsa på utbyggnad av infartsvägarna och parkeringshusen i storstäderna. Det skulle öka BNP enligt beprövad erfarenhet. Men hur skulle lyckomåtten utvecklas? Ett förbud mot bilkörning skulle ganska säkert öka lyckan. Sannolikt skulle också en utbyggnad också göra det. Men hur ska politikerna låta sig vägledas? Olika förbud och paternalistiska åtgärder sänker inte lyckomåtten särskilt mycket. Innebär inte ett införande av sådana mått ett strukturellt gynnande av frihetsinskränkningar?

Det måste vara lockande för politiker, som vill bestämma över andra, att införa lyckoindikatorer som kan påverkas med kostsamma reformer som kräver frihetsminskande skattehöjningar. Om man då kan motivera frihetsinskränkningarna med förment objektiva mått får frihetsvännerna svårare att argumentera emot. Därför bör inte lyckan göras till ett politiskt mål. Den hotar friheten.

En delvis motsatt uppfattning redovisas av Lyckobloggen idag (Ludvig Lindström). Där tror man att Miljöpartiets motion leder till att mer lyckoforskning kommer in i politiken. Det vore nog beklagligt.

Läs även andra bloggares åsikter om lycka, lyckoforskning, BNP, Miljöpartiet, lyckopolitik, frihet, filosofi, politik på intressant.se