Höjda välfärdsskatter ett måste för Socialdemokraterna?

En traditionell socialdemokratisk skattehöjningspolitik kan motiveras med att det är nödvändigt för att finansiera den framtida välfärdsökningen. Budskapet ska tydligen bli att man då kan undvika avgiftsfinansiering.

Jag var på ett seminarium idag 29/4 som hade anordnats av ABF och tidskriften Tvärdrag. Rubriken var "Några påstår att vi inte har råd med välfärden - men är det sant?". Det inleddes av Ali Esbati, ekonom vid en norsk (fackligt finansierad) tankesmedja. Han har också skrivit en kortare artikel i Tvärdrag nr 2/2011 om denna problemställning. I övrigt medverkade Marta Szebehely, professor i socialt arbete. Kommenterade gjorde Irene Wennemo, huvudsekreterare i Socialförsäkringsutredningen och Dag Larsson, opppositionslandstingsråd i Stockholms län. Seminariet leddes av Daniel Suhonen, chefredaktör för Tvärdrag, som är en SSU-tidskrift i viss opposition till vänstertidskriften Arena.

Här ska jag enbart kort kommentera huvudfrågan om välfärdens finansiering de närmaste 50 åren (tidigare artikel feb 2009). Att vi inte skulle ha råd att hålla oss med välfärdstjänster när vi blir rikare har varit ett ständigt återkommande orosmoment de senaste 40 åren. Ofta bygger denna oro på "Baumols kostnadssjuka" som denne ekonom lanserade kring 1970. Iakttagelsen där är att tjänster inte kan effektiviseras lika mycket som varuproduktion. Därför kommer den offentliga sektorns verksamhet, som domineras av tjänster, att ständigt bli dyrare i förhållande till den varudominerade privata konsumtionen.

Ibland har rena skräckvisioner lanserats. För att upprätthålla den offentliga produktionen på nuvarande nivå skulle det krävas ständiga skattehöjningar. Och en större offentlig sektor skulle därför kräva enorma skattehöjningar. Underförstått är att vi redan nu borde förbereda oss på dessa skattehöjningar. I modern tappning har denna felaktiga tes lanserats som att en fortsatt utveckling av offentlig konsumtion, som tidigare eller i takt med den privata konsumtionen, kräver ständiga skattehöjningar.

En saklig beskrivning har dock börjat slå igenom genom att den offentliga konsumtionen nu brukar preciseras som en volymökning med 1 procent om året utöver vad som krävs för att möta den demografiska utvecklingen. I april 2009 kom kommun- och landstingsförbundet med en prognos att detta enprocentskrav skulle medföra 13 kronor i höjd kommunalskatt till 2035. Tillsammans med krav på arbetstidsförkortning skulle kraven på höjda skatter bli enorma (bloggart apr-09).

På seminariet uttryckte flera deltagare en sund skepsis mot dessa expansionskrav. Långtidsutredningen har faktiskt räknat ut att den kommande demografiska utvecklingen nätt och jämnt kan klaras med välfärdstjänster på dagens standardnivå. Det är endast om standarden ska höjas som ytterligare finansiering behövs. Nu kom detta inte fram särskilt tydligt, men Marta Szebehely påpekade att de äldre faktiskt enligt undersökningar inte ens vill ha så mycket omvårdnad som de är berättigade till. Däremot vill man ha mera sjukvård om det är möjligt att tillämpa nya och dyrare behandlingar. Diskussionen borde ha fullföljts med ytterligare områden som barnomsorg och undervisning. Den tidigare volymökningen kunde enligt henne förklaras med utbyggnaden av omsorgen om barn och funktionshindrade.

För den kritiske åhöraren framstod Marta Szebehelys framställning delvis som en desavouering av Ali Esbatis framskrivning av ekonomin med oförändrat skattetryck som ledande till en enorm utveckling av den privata konsumtionen. Om man med ökad privat konsumtion associerar till onödiga elektronikprylar, lyxbilar och segelbåtar blir bilden helt missvisande. Det är natyrligtvis tjänster som kommer att öka och då särskilt välfärdstjänster.

Därmed skulle man kunna avfärda hela frågeställningen. Det är inte fråga om ett finansieringsproblem. Istället gäller frågan huruvida det är möjligt att skattefinansiera en standardökning av välfärdstjänsterna i framtiden. Skatter har faktiskt snedvridande effekter. Mot detta kan ställas frågan huruvida det skulle finnas oöverstigliga problem för marginalgrupper att leva i ett samhälle med avgiftsbaserade tilläggstjänster. Detta behöver konkretiseras på ett helt annat sätt än att man svepande avfärdar avgifter som ett svårartat fördelningsproblem som självklart måste lösas med generella skattehöjningar.

Men som Daniel Suhonen avslutningsvis poängterade: om inte Socialdemokraterna kan klara att motivera skattehöjningar för att finansiera ökad välfärd så har man inte något existensberättigande. Dessvärre gav inte seminariet något kvalitativt underlag för att kunna hävda detta argument för höjda skatter. Tänk om det istället är så att det framtida tjänstesamhället kräver lägre skatter? Se artikel i maj 2010 om denna fråga (Kan tjänstesamhället bygga på höga skatter?).

Andra bloggar om: välfärdstjänster, välfärdsstaten, tjänster, skatter, avgifter, skattefinansiering, offentliga sektorn, Socialdemokraterna, skatt, framtid, ekonomi, politik på intressant.se