Sänkt skatt behövs som stimulans
Ett femte jobbskatteavdrag eller en mera allmän skattesänkning behövs för att stimulera ekonomin 2012. Det femte jobbskatteavdraget som sådant skulle däremot inte leda till att särskilt många fler började söka arbete enligt tidigare utvärderingar.
Regeringen borde vänta med jobbskatteavdrag nummer fem anser finanspolitiska rådets nyss avgångne ordförande Lars Calmfors i DN 13/7-11 (Ekot). Och en opinion med majoritet i riksdagen är emot det femte avdraget och kommer med viss sannolikhet att fälla det genom att bryta ut det från statsbudgeten i höst. Förvirringen kring vad som är syftet med jobbskatteavdrag, stimulanser genom skattesänkningar och expansion av den offentliga sektorn är stor.
Professor Calmfors bidrar till oklarheterna genom att inte diskutera finanspolitiken. Han anger tre huvudfrågor som bör beaktas när man bedömer värdet av fler jobbskatteavdrag:
• Effekterna på sysselsättningen
• Försäkringsskyddet för dem som står utan arbete
• Effekterna på de offentliga finanserna
Calmfors är övertygad om att de mikrosimuleringsmodeller som använts gett till resultat "betydande effekter för arbetskraftsdeltagandet ". Han tror också att det blir lika stor effekt av det femte avdraget som för de tidigare. Ska vi tro på detta bara för att han är professor? Borde han inte ha nämnt något om den enda beräkningen av de fyra jobbskatteavdragens effekter som gjorts i Sverige? Den kom i våras och publicerades som specialrapport 24 från Konjunkturinstitutet (pressm) under titeln Kvinnor och mäns arbetsutbudspreferenser: analys med en strukturell diskret arbetsutbudsmodell (pdf). Den är gjord av forskaren Thomas Andrén och visade att andelen icke arbetande som genom de fyra jobbskatteavdragen nu vill ha arbete ökar med knappt 0,5 procentenheter.
Jag har ingående redogjort för denna i debatten helt förbisedda utredning i bloggartiklar 11/4-11 och 12/4-11. Visserligen presenteras resultatet i pressmeddelandet 5 april som en utbudsökning med 0,5 till 2,2 procent (beroende på hushållstyp) vilket kan förefalla "betydande". Men då måste man lägga märke till att detta gäller även dem som har arbete och genom skattesänkningen vill öka sin arbetstid. Dessutom återfinns de största effekterna för ensamstående kvinnor med barn - en hushållstyp som utgör en liten del av alla hushåll. Därför blir resultatet i antal personer för de fyra avdragen endast ca 23 000 icke arbetande som nu vill ha arbete. Det är rimligtvis en ganska obetydlig effekt.
Varken detta futtiga resultat eller att den senaste långtidsutredningens påpekande att de som haft starkast motiv för att börja söka arbete redan gjort det nämner Calmfors. Inte heller nämner han att gången från att börja söka arbete till att faktiskt få ett när man har dålig utbildning och arbetslösheten redan är hög på ens område är väldigt lång. Därför har jobbskatteavdragen inte ens skapat 23 000 nya jobb om man bortser från den finanspolitiska stimulans som de utgjorde under finanskrisen.
Calmfors oroar sig för att försäkringsskyddet minskat. En person med 20 000 i månadslön fick en ersättning 2006 vid arbetslöshet på 82 procent (räknat på lönen efter skatt). Denna ersättning hade 2010 sjunkit till 69 procent, varav hälften beror på de fyra avdragen. Att ytterligare sänka denna effektiva ersättningsgrad finner Calmfors inte vara motiverat.
Slutligen för Calmfors ett oklart resonemang om jobbskatteavdragens självfinansieringsgrad. Han uppger att vårpropositionen anger denna till 25 procent inräknat effekterna från höjningen av brytpunkten. Nu verkar det enligt Calmfors bli nödvändigt att också sänka skatten för pensionärerna lika mycket vid ett femte avdrag. Detta kommer därför att ha en självfinansieringsgrad ner mot 20 procent, vilket gör det "dyrare" att skapa nya jobb. Men ytterst är det inte detta saken gäller utan syftet är sänkta skatter med hjälp av det överskott en välskött ekonomi genererar. Det vägrar Calmfors inse.
I dagens läge när Sverige befinner sig i en lågkonjunktur enligt KI:s senaste rapport (pdf) är det därför motiverat att vidta finanspolitiska stimulanser. Dessa bedöms av KI till 30 miljarder kronor för 2012 (bloggart 22/6-11). Ett jobbskatteavdrag eller en mera allmän skattesänkning ryms mer än väl inom denna ram.
Mitt förslag är att regeringen gör en procentuellt lika fördelad minskning av allas inkomstskatter 2012. Det gäller att undvika att öka de offentliga utgifterna mera påtagligt som en finanspolitisk stimulans. Sådana blir svåra att reducera när överhettning hotar framöver. Med tanke på kriserna i Grekland och Italien är det viktigt att skatterna sänks som ett led i stabiliseringspolitiken. Det kan oppositionen knappast förneka. Men det sprids tyvärr missuppfattningar på nätet. En sådan står den vänsterinriktade bloggaren Peter Högberg för idag. Han tror att 75 procent av ett femte jobbskatteavdrag blir "ett svart hål".
[Dagens Nyheter litar helt på Calmfors 14/7]
Läs även andra bloggares åsikter om skatter, jobbskatteavdrag, skatt, finanspolitik, Calmfors, nya jobb, arbetslöshet, arbetsutbud, stabiliseringspolitik, regeringen, moderaterna, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nya jobb
posted by Danne Nordling @ 23:59
7 comments
7 Comments:
Klart att dom som vill ha ett jobb ökat med 0.5%
Alla sorter.
Sysselsättningsandelen har ju sjunkit från inte fullt 80 till drygt 78%
Och dom som 'blitt friska' . . du vet typ: 164 dagar, 3-timmar o 34.5 sek för . . ja nån sjukdom, finns lista, för 'när man blir frisk'.
Klart dom söker jobb, ja ibland från sjuksängen, dom 'blir friska' INNAn dom blivit 'utskrivna' !!
ja man kan ju inte skriva 'inte friska' för listan säger ju när man blivit frisk, typ: betygen, var det 50% som skulle ha 3:a?
Så dom som enl. FR 'INTE går till jobbet', har blivit fler juuu.
Jag tycker det är mer intressant hur mycket jobbskatteavdraget håller nere framtida löneökningar genom att det lönar sig bättre att arbeta. Om jobbskatteavdraget sänker jämviktsarbetslösheten kommer fler att med tiden söka sig till arbetsmarknaden. Det är hur skatter och sämre försäkringsskydd påverkar jämviktsarbetslösheten som är nyckeln till om regeringen ska lyckas.
Jobb skatteavdragets positiva effekter av uppenbara.
Det har även Calmfors tidigare redovisat.
Ett femte jobbskatteavdrag är delvis självfinansierat eftersom det ökar sysselsättningen och likaså tillväxten.
Dessa effekter kan självfallet inte jämföras med utfallet av jobbskatteavdragen 1-4.
De finns dock där.
Budgetkostnaderna är vidare marginella.
De ligger så lågt som 10 miljarder.
Det finns också nu ett betydande reformutrymme eftersom budgetöverskottet kan beräknas bli 30-50 miljarder.
Då ska självfallet även stimulenser av olika slag genomföras inom ramen för en offentlig balans.
Regeringen har vidare aviserat att mildra effekterna av bromsen.
Garantipensionärerna lär också få en mindre kompensation utöver prisstegringarna.
Detta att ge pensionärer en lika stor höjning motsvarande genomförda skattesänkningarjob är absurt.
Kostnaden för det har beräknats till mer än 30 miljarder.
Lite ekonomisk teori - Keynes tog sina teorier ifrån Malthus
Keynes influerades av Thomas Malthus (1766-1834). Malthus var motståndare till Jean-Baptiste Say. Men det var en brevkorrespondens mellan Malthus och David Ricardo (1772-1823) som påverkade Keynes.
I brevkorrespondensen som publicerades 1930 finner vi fröet till varför Keynes kom att hävda att brist på efterfrågan kan skapa recessioner. Keynes läste brevväxlingen 1932 och fram till dess så fanns det ingen debatt om att otillräcklig efterfrågan kan skapa recessioner.
Malthus argumenterade mot Says lag och försvarade Jean Charles Léonard de Sismondis (1773-1842) syn på hur utbudet överstiger efterfrågan. Sismondi trodde på både överproduktion och underkonsumtion som bidragande orsaker till recessioner medan Say argumenterade för att det inte finns någon ”generell överproduktion”.
Andra ekonomer än Say (neoklassisk ekonomi) menade även de att det inte finns någon generell överproduktion. Sismondi var en stark motståndare till Laissez faire, dvs en ekonomi fri från interventioner och restriktioner mellan individer som ingår i frivilliga transaktioner med varandra.
Enligt Malthus var lösningen att höja nivåerna av improduktiva utgifter. Enligt ett citat ifrån Keynes bok The General Theory:
"The great puzzle of Effective Demand with which Malthus had wrestled vanished from the economic literature (Keynes (1936), s 32.)
Före 1936 förnekade de flesta ekonomer att den aggregerade efterfrågan skulle vara nödvändig för att förklara konjukturcykeln. "Konsensus" var således att brist på efterfrågan inte var en vettig förklaring till uppkomsten av recessioner.
Publiceringen av Malthus verk Principles of Political Economy 1820 var startskottet för den debatt som kom att pågå fram till 1848 då John Stuart Mill publicerade sin Principles of Political Economy. Malthus argument stödde sig på att recessionerna efter Napoleonkrigen orsakades av onödigt sparande och brist på efterfrågan.
Says lag visar att det helt enkelt inte är rimligt att recessioner skapas på grund av för mycket sparande och för lite effektiv efterfrågan. Says lag gick inte under namnet ”Says lag” under tiden då den debatterades som flitigast utan kallades théorie des débouché, (”law of markets” på engelska), som säger att utbudet är källan till efterfrågan.
Denna proposition är endast en del av ett längre resonemang där Says motargument formar den serie av argument som präglar den klassiska synen på cykeln. Begreppet ”Say’s law” uppkom först under 1920-talets USA och skapades av en man vid namn Harlan McCracken.
Says lag utgörs av följande propositioner:
Proposition 1: Recessioner uppstår inte på grund av brist på efterfrågan. En ekonomi kan aldrig producera mer än vad dess medlemmar skulle vara villiga att köpa. En allmän överproduktion är omöjlig. Varken högt sparande eller allokering av resurser till högre nivåer av kapitalbildning orsakar recessioner.
Proposition 2: Efterfrågan konstitueras av utbudet. Aggregerad efterfrågan är inte oberoende av den aggregerade produktionen, men är identisk med den.
Proposition 3: Köp- och säljprocessen är kopplad till omvandlingen av egna varor eller tjänster till pengar och till återställandet av pengarna man har fått tillbaka in i andra varor och tjänster.
Proposition 4: Recessioner är vanliga och leder till höga nivåer av ofrivillig arbetslöshet.
Proposition 5: Recessioner beror på strukturella problem av ett eller annat slag. Recessioner inträffar i synnerhet när utbudsstrukturen inte matchar strukturen hos efterfrågan.
Proposition 6: Partiell överproduktion av enskilda varor och tjänster sker kontinuerligt inom ekonomier och kan leda till en allmän nedgång i ekonomin.
Proposition 7: Monetära faktorer – framför allt strukturella obalanser på kreditmarknaden – kan också vara och är ofta en viktig orsak till recession.
Proposition 8: Eftersom lågkonjunkturer inte beror på fel i efterfrågan, kan inte praktiska lösningar för recessionen omfatta ökade offentliga utgifter.
Nils Lindholm, jag tror att du blandar ihop jobbskatteavdraget med skärpningarna av sjukförsäkringsreglerna. I KI:s undersökning belyser man enbart hur mer betalt efter skatt ökar benägenheten att söka jobb. Det är denna effekt som alltför förenklat påstås ha skapat 70 000 nya jobb - en siffra som under ideala långsiktiga förhållanden dessutom är fel.
Ante, KI:s siffror är för det första så begränsade att jämviktsarbetslösheten inte kan påverkas med mer än 0,5 procentenheter under ideala förhållanden. Men KI påvisar också för det andra att arbetsutbudet ökar främst bland lågutbildade där arbetslösheten redan är nästan 20 procent. Ytterligare arbetssökande kommer därför knappast att sänka lönenivåerna på denna delmarknad och därför påverkas jämviktsarbetslösheten betydligt mindre än med 0,5 pe.
Inte heller de tidigare sjukskrivna med partiell arbetsförmåga påverkar jämviktsarbetslösheten särskilt kraftigt. Företagen vill ha högproduktiv arbetskraft och är beredda att betala för det genom att övervältra kostnaderna på konsumenterna. Vi riskerar att få inflation genom att utbildningssystemet tidigare lockat ungdomarna att skaffa sig humanistisk och samhällsinriktad utbildning som inte efterfrågas i konjunkturuppgången.
Per Fredö, du hänvisar till Calmfors' uppfattning om jobbskatteavdragen. Om KI har rätt har Calmfors till stor del fel. Resonemanget om självfinansiering blir då till största delen irrelevant. Det är istället behovet av finanspolitisk stimulans som han borde ha tagit upp. Med dagens överskottsförväntningar slipper regeringen dessutom snacket om "skattesänkningar för lånade pengar".
När det gäller pensionärernas skattesänkningar tror jag Calmfors enbart avsåg det femte jobbskatteavdraget och att pensionärerna skulle få lika mycket.
Per-Olof, intressant att Keynes skulle ha influerats av Malthus. Med tanke på att Malthus hade en befolkningsteori av synnerligen expansivt slag kunde man tycka att han inte borde ha oroats av för stort utbud av varor i relation till efterfrågan.
En förklaring till varför ekonomerna före 1936 inte hade någon klar bild av efterfrågans betydelse för konjunktursvängningarna kan vara att den ekonomiska statistiken var bristfällig. Man hade mest överblick över en del priser, aktiekurser, räntor och fackförbundens a-kassor.
Jag återkommer strax till Say's lag.
/DNg
Say's lag
Per-Olof relaterar åtta punkter som uppenbarligen inte konkret ansluter till den konventionella uppfattningen att Say's lag skulle gå ut på att "utbudet skapar sin egen efterfrågan". Hela teorin blir då mycket mera rimlig och kan till viss del bli förenlig med modern teori.
Enligt p4 kan recessioner förekomma och de beror på att utbudet inte matchar efterfrågan (p5) och att partiell överproduktion kan uppstå (p6). En orsak kan också vara finansiella anomalier (p7).
Med perspektivet i p2 att en kapitalägare/företagare i period 1 förskotterar produktionskostnaderna för produktionen som säljs i period 2 kunde man tro att "utbudet konstituerar efterfrågan". Men detta är rimligtvis en felsyn inom Say's teori. Ett enkelt exempel:
En företagare som startar produktion efterfrågar maskiner, råmaterial, verktyg, mat och kläder samt bostäder för arbetarna (antingen in natura eller indirekt genom att hans pengar används till livsförnödenheter). Denna efterfrågan tillgodoses på mycket kort sikt genom uttag från lager på olika håll i samhällsekonomin. När denna efterfrågan noteras fattar omgivande företag beslut om att starta produktion för att ersätta de varor som tagits ut ur lagren.
I period 2 sker både ersättningsproduktion för varuuttagen från lagren och försäljning av de i period 1 producerade varorna. Genom att den omkringliggande ekonomin fått betalt för sina produkter i period 1 av vår företagare finns det nu en köpkraftig efterfrågan för den i period 1 producerade varumängden.
Med ett selektivt synsätt kan man säga att det extra utbudet i period 1 skapat efterfrågan på detta i period 2. Men då bortser man från att de företag som producerar förnödenheter borde använda intäkterna för att finansiera ersättningsproduktionen i period 2 och inte ge ut pengarna på vår företagares extra producerade grejer. Det kan ske genom att företagen som producerar förnödenheter får kredit till period 3.
I period 3 producerar vår företagare en ny omgång grejer och betalar förnödenheterna med pengar från period 2.Omgivningen kan betala tillbaka krediten, men tar omedelbart en ny för att bekosta ersättningsproduktionen i period 4. Intäkterna från period 3 använder man för att köpa in vår företagares grejer från period 3 osv.
Varför säger man inte istället att krediterna skapar den efterfrågan som håller igång ekonomin?
Eftersom hela den extra processen sattes igång av en kapitalägare som startade produktion genom att efterfråga förnödenheter är det väl snarare efterfrågan som konstituerar utbudet än tvärtom?
(forts)
(forts)
Detta är mest en strid om ord. Det väsentliga är att det finns en kapitalägare som bedömer att det finns efterfrågan på vissa produkter som kan tillverkas med vissa produktionsprocesser som kostar investeringar. Om han gör en felbedömning inträder p5 och p6. Ett exempel:
Den kapitalägare som lägger pengar på produktion av bostäder utöver vad som betingas av rivningar, befolkningsökning och en viss föryngring i hushållsbildningen kommer att finna att bostäderna blir svårsålda. Det finns inte tillräcklig efterfrågan. Man kan tala om överproduktion. Byggnadsarbetare måste avskedas. De drar ner sin efterfrågan på bilar. Bilarbetare måste avskedas. Alla drar ner sin efterfrågan på TV-apparater. Elektronikarbetare måste avskedas osv.
Vi kan också starta denna process eller förvärra den genom p7. Genom misstro mot banksystemet kan man förmå det att bli restriktivt med krediter till vanliga företag. De måste då dra ner verksamheten och avskeda personal. Då drar bankerna in ännu fler krediter och fler företag går omkull osv.
Vad gäller p8 strider det första ledet (om fel i efterfrågan) mot p5, p6 och indirekt mot p7.
Möjliga motåtgärder (p8): a) En nedgång i bostadsbyggandet kan mötas med att offentliga sektorn ökar sina byggnadsinvesteringar i skolor, sjukhus, broar, vägar och liknande som ändå måste göras inom några år. Det fordrar helst en viss beredskap så att det kontinuerligt finns färdiga projekt att sätta igång.
b) Om fler blir arbetslösa behöver offentliga a-kasseutbetalningar och socialbidragsutbetalningar öka. Annars ökar otrygghetssparandet drastiskt och efterfrågan sjunker överlag.
c) Om en kreditkontraktion inträffat som hotar det finansiella systemet måste offentliga utgifter i form av bankstöd öka.
I princip sker finansieringen av motåtgärderna inte med skattebetalarnas pengar utan genom lån från centralbanken (balans eller överskott i utrikeshandeln är en förutsättning). Detta leder inte till ökad inflation eftersom det är recession och då gäller inte det enkla MV=PT (T har tex minskat). När tiderna förbättras kan lån betalas tillbaka.
Den här versionen av "Say's lag" verkar alltså vara ganska konstruktiv när man analyserar den närmare.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home