Skymningssång i Kalahari vill bevisa människans altruism

Recension: Författaren Lasse Berg driver tesen att folken i Kalahari visar att människans natur är både altruistisk och benägen till jämlikt delande. Men när istidens begynnande bofasthet övergick till mer produktivt jordbruk blev människan egoistisk och började med krig och plundring. Var detta inbyggt i människans natur?

Boken Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg (Ordfront 2011, 312 s) utgör en uppföljning till hans tidigare utgivna Gryning över Kalahari. Den skrev jag om i november 2005. Berg vill återigen bevisa att människan är genetiskt "altruistisk" eller åtminstone samarbetsinriktad (solidarisk). Han är inte så noga med definitionerna och språkbruket.

Utgångspunkten är studier av ursprungsfolket "san" i Kalahari i södra Afrika. Dessa bushmän är "det främsta exemplet på folk som i modern tid, och i någon större utsträckning, levt som samlare och jägare i små nomadiserande grupper i Afrika, utan jordbruk eller tamdjur, utan att producera mat." Deras yttre livsvillkor är desamma som gällt våra förfäder i två miljoner år. Dock har bantufolken med jordbruk och boskap trängt undan sanfolken, som fanns över hela kontinenten, med början för några tusen år sedan.

Lasse Berg ser dock sanfolken som framgångsrika. Han projicerar sin västerländska humanistiska syn på samarbete och fredlighet på deras livssituation. Samlargruppen på 20-40 personer delar upp sig i jakten på mat. Den som hittar något ätbart gör inte som andra djur och "mumsar i sig godsakerna på plats". Samlarna tar hem maten så att alla kan dela. Genom att den utsända patrullen kan bära med sig 15 kg nötter och frukter per person i den viktiga innovationen väskan finns mycket att dela altruistiskt. Detta kräver stor social skicklighet vilket är en egenskap som utvecklats genetiskt utan att mekanismerna preciseras närmare:

"De som lyckades samarbeta hade en avsevärt större överlevnadschans än egoisterna. Genetiska anlag för givmildhet vidarebefordrades lättare genom generationerna än ett själviskt arv."

Detta är så vitt jag kan förstå ett exempel på den gamla genetiska teorin om gruppselektion. Den har av evolutionsbiologerna under några årtionden ansetts vara felaktig. Men det har under senare år dykt upp försök att återupprätta något av teorin, främst genom att betona förmågan att samverka i grupp. Det är dock inte samma sak som att givmildheten sitter i generna.

Människan har levt under dessa förhållanden under den största delen av de 150 000 åren som sanfolken levt på detta sätt i Kalahari, menar Lasse Berg. De är det enda folket som inte är invandrare. San har en "oändlig rad kulturella mekanismer för att dela jämlikt, för att se till att alla känner sig uppskattade" osv med uppmuntran av tolerans, medkänsla och hjälpsamhet för att gruppen ska överleva. Det är motsatsen till det moderna livets ideal där "mitt bankkonto är min borg" skriver Berg.

Boken varvas med inslag av reseberättelser. Författaren kommer i förbigående in på hur våra föregångare levde delvis i träden och tydligen utvecklades både till schimpanser, med skarpa hörntänder, och till Homo erectus som kunde gå upprätt och med en större hjärna. För detta krävdes inte bara en mor och en trogen och hjälpsam far, det krävdes också en hel samlargrupp för att klara försörjnings- och skyddsproblemen. Evolutionen har modifierat vårt dopaminsystem så att:

"jag inte bara får en lyckostöt, likt andra däggdjur, när jag hittar mat eller någon gör mig glad, utan också när jag ser att jag gör en annan människa glad . . . och underlättat det bland andra varelser så ovanliga altruistiska samarbetet. "

Detta språkbruk är verkligen förvirrande. Att göra någon glad utan att det kostar någon egentlig uppoffring är knappast altruism och inte ens något egentligt samarbete - det handlar om att vara tillmötesgående. Naturligtvis kan detta underlätta samarbete i form av att båda parter gör uppoffringar för att uppnå förbättringar för båda. Det är inte altruism i meningen en ensidig uppoffring utan syfte att själv tjäna på det. Samarbete är inte oegennytta och osjälviskhet.

Berg nämner experiment som redovisats i tidskriften Nature där lustkänslor påvisats när någon "egotrppad person får sig en smäll". Här finns kanske de "första neurovetenskapliga bevisen för skadeglädje". Aktiviteten i hjärnan ökade i de delar som "har med känslor av hämnd att göra". Berg nämner också att annan forskning (Singer 2006 och Bernhard 2006) visar att "altruismen" är beroende av om vi uppfattar att den andre tillhör vår egen grupp eller inte. Dessa intressanta resultat infogar Berg inte i sin syn på människans natur. Han skriver lakoniskt att vi lätt kan "bygga upp nivåer av alltmer omfattande grupper".

Mitt intryck är att Berg slarvar med beskrivningen av evolutionsutvecklingen. Han nämner att "vårt släkte har alltid varit köttätare men kanske i början mer som asätare än jägare." Vi vandrade 2-3 timmar över vidderna med några vänner. Då och då blev det "en längre språngmarsch när vi såg gamarna samlas vid rovdjurens byte. Maten tog vi hem och delade på." Att springandet kostade på i form av ny muskulatur mm som krävde att de bästa springarna kunde fortplanta sina gener och därför var tvungna att i första hand förse sin avkomma med proteinerna från köttet nämner Berg inte. Denna etablerade evolutionsbeskrivning finns redovisad av t ex Josef Reichholf som jag skrev om 30/5-11. Min slutsats var att människan därmed fick en natur präglad av egenintresse och äganderättsföreställningar.

Istället fokuserar Berg på evolutionen av en större hjärna som också krävde proteiner. Den större hjärnan var en förutsättning för språkutvecklingen och för minnet som skulle kunna hantera att minnas 150-200 individer. Den skulle också kunna analysera andras tankar och personligheter och möten med andra grupper, dvs diplomati, skriver Berg. Men återigen undrar läsaren hur denna stor hjärna skulle ha kunnat utvecklas om det högvärdiga proteinet delades lika till alla i gruppen. Om de smarta samlarna/jägarna själva kunde få något fler barn att överleva under tusentals år är det deras egenskaper som kommer att breda ut sig. Det premierar en större hjärna som naturligtvis tjänar på att dess bärare kan samarbeta med andra individer i gruppen så att den kan bli ännu större under släktledenas gång.

Mänskligheten har utsatts för kraftiga reduceringar i antalet individer under tidernas lopp, noterar Berg. Någon gång under perioden 130 000-70 000 år sedan kan världsbefolkningen varit nere på bara 2 000 individer i samband med en klimatförsämring i Afrika.

Dessutom härstammar alla nu levande människor utanför Afrika från den lilla grupp på något hundratal individer som tog sig över havet därifrån. Det skedde för 60 000 år sedan vid Bab-el-Mandeb-sundet, mellan Afrikas horn och Jemen. Vilka egenskaper hade dessa dristiga individer? Det antyder Berg inte. Men han medger att "Ett hårt selektionstryck, där individer med ett visst anlag har dramatiskt ökad eller minskad överlevnadschans, kan leda till snabba förändringar."

Berg noterar: omvälvande förändringar inträffade

I samband med den senaste istiden, med ett maximum för 20 000 år sedan, inträffade en revolution i människans sätt att leva. Folk blev tvungna att bli bofasta för att klara kylan, i varje fall under den nio månader långa vintern. Bofastheten medförde att grupperna blev större än samlarnas 20-40 personer. Jakttekniken förbättras och samtidigt med köldperioden utrotas allt fler av de större bytesdjurern. Orsakerna är oklara. En stor del av mänskligheten dör ut. Samlandet övergår i koncentrerat fiske och trädgårdsskötsel med hacka. De små egalitära nomadiserande samlargrupperna ersätts av större och socialt mer komplicerade grupper. De har definierade ledare, hövdingar.

Människorna började "äta frön" och utveckla ett jordbruk. "De som började utnyttja dessa växter mer systematiskt och ägnade sig åt att hjälpa dem på traven hade en överlevnadsfördel när klimatet tillfälligt blev sämre under yngre dryas då både djur och vegetation fick det svårare." Det krävde både hårt arbete vid insamlandet, lagring och beredning med tunga stenar som man malde säden med. Bättre skördeteknik, eld och krukmakeri höjde produktiviteten i jordbruket. De grupper som inte kom på innovationerna kunde i lägre utsträckning sprida sina gener, men det avstår Berg från att framhålla. Hjärnans utveckling borde alltså ha hjälpts på traven av utvecklingen av ett smartare jordbruk med den därtill hörande nödvändiga sociala organisationsförmågan.

Enligt Lasse Berg hittar vi de första arkeologiska lämningarna från istiden som visar på individuellt våld. Det blev mer konkurrens om resurserna när bytesdjuren försvann. Grupperna blev allt mer hierarkiska och bofasta. De hade mer "svårtillverkade prylar" som inbjuder till våld i större skala. I alla världsdelar dyker detta våld upp 15 000-10 000 år före vår tid. Jordbruket utvecklas. Men rikedomar kan plundras till skillnad från läget med fattiga nomader. Grupperna börjar bygga värn runt bosättningarna. För 7 000 år sedan och därefter är krigen institutionaliserade. Prästerskapet anställer specialister på krigföring. På mindre än tusen år hade de tagit makten från templens härskare, skriver Berg.

Eftersom det inte finns några spår av regelrätta krig förrän efter istiden menar Berg att krig inte är "vår arvedel". Han vänder sig speciellt mot Richard W Wrangham som menar att evolutionen gynnat krigiska drag hos männen. De har skaffat sig kontroll över kvinnorna och tillsammans med andra machohannar roffat åt sig vattenkällor och jaktmarker från de godmodigare typerna. Berg försöker motbevisa denna syn genom att hänvisa till de (utrotningshotade) bonobonerna som gillar sex och inte våld.

Att krigiskheten hos många ursprungsbefolkningar är dokumenterat hög tillbakavisar Berg med en hänvisning till antropologen Douglas P Fry (2007). Denne tycks mena att de folk som klassificeras som ursprungsbefolkningar oftast inte är nomadiserande som bushfolken, pygméerna och aboriginerna. Därför är deras beteende inte exempel på människans ursprungliga natur.

Räcker detta som bevis för att människan egentligen är godmodig och fredlig till sin natur? Och drar Lasse Berg riktiga slutsatser från sin egen redogörelse? För att belysa detta fordras en särskild artikel. Här avslutar jag med att konstatera att författaren avstår från att förklara varför en altruistisk människonatur börjar använda våld och krig så snart det finns ackumulerade rikedomar att röva från andra. Och hur kunde vi organisera oss i små stater, där det krävs underkastelse från flertalets sida, om "Vi har av naturen svårt med chefer"?

Tidigare artiklar om boken på bloggen:
Bondesamhället orsak till krigen? 3/3-11 (förhandsinfo)
Ska vi återinföra Jantelagen, Lasse berg? 4/4-11
Avundsjuka är bra för jämlikhet, sa Lasse Berg, 4/5-11

Bloggat: Vetenskapspedagogen, Björn Waller, Hans Temrin (docent i etologi), Hans Norebrink (min art om hans bok), Tanja Bergkvist, Marianne Ekenbjörn (Något försvar av LB har däremot inte förekommit på Biology & Politics med Erik Svensson som annars menar att altruismen är medfödd.)

Studie i Science av Carina Schlebusch, populationsgenetiker i Uppsala, om sanfolken som avskilts för 100 000 år sedan, refererad i TV 20/9-12
pressmeddelande UU

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, Lasse Berg, Kalahari, jordbruk, krig, egoism, altruism, samarbete, solidaritet, socialism, evolutionsbiologi, filosofi, politik på intressant.se