Politiken blir alltmer abstrakt

Både alliansen och oppositionen avstår från att föra en konkret politisk debatt när man talar om de större linjerna. Men det går faktiskt att komma med konkreta exempel istället för att bara vara tråkig på ett högt abstrakt plan som väljarna inte kan finna vara intressant.

I måndags skrev de borgerliga partiledarna en debattartikel i DN (4/7-11) som handlade om tillsättandet av en framtidskommission. Idag skrev Håkan Juholt (S) och Ed Milliband (labour) en DN Debattartikel (8/7) som handlade om att vi behöver ett samhälle baserat på social tillit. Båda artiklarna är förvånansvärt allmänt hållna och abstrakta. De ger inga anvisningar om vilka konkreta problem och reformer som man vill uppmärksamma.

Framtidskommissionen kommer att ledas av statsminister Fredrik Reinfeldt och får i uppdrag att beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020. Senast den 1 mars 2013 ska slutrapporten presenteras. Resultatet ska bilda en grund för att möta de utmaningar Sverige sägs stå inför och staka ut den väg regeringen vill att Sverige ska ta på sikt. Partiledarna nämner fem områden som ska belysas: demografin, utanförskap o integration, jämställdheten, sammanhållning o identitet samt klimatet.

Jag tycker att de skulle ha kunnat exemplifiera de problem och tänkbara lösningar som dessa områden innefattar. Några förslag ges nedan:

Om de äldre blir fler är en första fråga om detta innebär att fler blir sjuka och vårdkrävande. I så fall blir belastningen på välfärdssektorn hårdare. Men att medellivslängden ökar kan också betyda att vi blir friskare. I så fall är det en ökning av välfärdens omfattning som kan ställa till problem - t ex en kommunalskattehöjning med 13 kr som SKL förutsåg för ett år sedan (bloggart april-10). Demografin bidrog med knappt 4,7 kr och en antagen utbyggnad med 8,3 kr. Här finns en storspännvidd och en stor oklarhet om vilka utbyggnader som förutses. Är det mera barnomsorg eller fler äldre inom institutioner som förutses utöver att sjukvården kan bli mer kostsam?

En del av de problem som har uppmärksammats sedan valet består i själva verket av integrationsrelaterade svårigheter. Den strukturella arbetslösheten, ökad relativ fattigdom och "barnfattigdom" är sådana. Ska vi tro att en framtidskommission ska kunna lösa sådana problem som funnits med som en surdeg i många decennier? Eller ska Reinfeldt slå fast att Tapio Salonens förslag om ett kraftigt utbyggt socialbidrag till 60 procent av medianinkomsten är lösningen (bloggart juni-11)?

Jämställdheten ska analyseras utifrån antagandet om diskriminering. Men hur kan man bevisa att det förekommer systematisk diskriminering av kvinnor? Är den större benägenheten till deltidsarbete ett bevis för diskriminering? Eller om kvinnor inte är lika aggressiva löneförhandlare och att de då nöjer sig med litet lägre löner? Är representationen i börsstyrelserna ett bevis för diskriminering?

Det svåraste problemet är nog hur vi möter "identitetsproblemen". Partiledarna skriver: "Vi har under lång tid sett ett socialt utanförskap växa fram där den som föds i ett hem med små marginaler och svag förankring i samhället i sin tur riskerar få barn under samma förhållanden." Bedömer partiledarna att alla de studiesociala systemen i kombination med gratis utbildning inte är tillräckligt effektiva för att ta till vara begåvningsreserven i skikt med "små marginaler"? Eller kan detta bero på någonting annat? Det ska bli intressant att se om en politiskt korrekt kommission kan komma fram till något väsentligt på detta område. Måste inte slutsatsen bli att Sverige blivit ett nytt klassamhälle under alliansregeringen? Vad ska vi göra med socialgrupp 4?

Miljö och klimat är naturligtvis inte frågor som kan utredas meningsfullt på 1,5 år. Men frågan huruvida det är meningsfullt för Sverige att agera som föregångsland borde kunna belysas. Forskningen hittills har indikerat att det inte finns anledning för oss att ta på oss några extra kostnader för att genom goda exempel förmå andra länder att gå snabbare fram med minskningar av koldioxidutsläppen (bloggart april-08). Dessutom borde kommissionen kunna slå fast att sådana dumheter som personliga koldioxidkonton eller en ny stadsplanering med förtätade stadskärnor med höghus och cykeltrafik inte är nödvändiga.

När det gäller Juholts och Millibands artikel är det svårare att ge exempel på konkreta frågor som de har i åtanke. De vill ha en ny ekonomi och en ny välfärdsstat. Men sådana ting kan man inte snyta fram på en kafferast. Det indikeras av den vilsenhet som de uttrycker i följande passus i artikeln:

"Det ligger en skoningslös ironi i att det är vänstern, inte högern, som drabbats hårdast just vid den tidpunkt då kapitalismens tillkortakommanden är som tydligast. Samma ironi ligger i att svaren på marknadsfundamentalismens kris nu ofta sägs vara ännu fler marknadslösningar."

Deras tes tycks enbart bestå i det löst grundade påståendet att ett samhälle med mera tillit bara kan uppnås om inkomsterna utjämnas. Hur detta ska gå till antyder de inte. Är det de riktigt höga inkomsterna för några hundra VD:ar i börsföretag mm som de har i åtanke? Ska detta mötas med indignerade förmaningar som riskerar att minska tilliten ännu mera? Eller är det kraftigt höjda progressiva skatter som är medicinen? Kanske borde politikerna förmana de rika att flytta bort från Sverige och England så att tilliten kan öka?

Sådan abstraktionistisk politisk retorik som Juholt och Milliband ger prov på är ett tidens tecken. Men allmänheten tycker nog att sådana svepande tirader enbart är tråkiga. Detta gick också igen i Juholts tal i Almedalen enligt Expressens retorikexpert. De politiska reportrarna borde väl ha ett ansvar att ta ner de fluffiga politikerna på jorden igen?

Läs även andra bloggares åsikter om abstraktionspolitik, retorik, Fredrik Reinfeldt, Håkan Juholt, Almedalen, framtidskommission, regeringen, barnfattigdom, integration, klimat, demografi, skatter, offentlig sektor, klassamhälle, ekonomi, politik på intressant.se