Värnskatten bidrar till ofrihet
Pragmatiska skäl talar för att värnskatten bör avskaffas. Men en skatt som inte bidrar till betalarens välfärd är speciellt frihetsinskränkande. Därför bör den avskaffas av principiella skäl om vi inte ska legitimera föraktliga känslor som avund.
Idag skriver fem representanter för olika tjänstemannafack en artikel på DN Debatt rubricerad "Därför skulle Sverige tjäna på att avskaffa värnskatten". Som bekant är värnskatten en extra femprocentig statlig skatt som tas ut på inkomster över 46 740 kr/mån. Den skulle vara tillfällig när S införde den 1995 men har blivit kvar även under den borgerliga regeringsperioden sedan 2006.
Fackföreträdarna framför pragmatiska argument för värnskattens avskaffande. Utbildning och entreprenörskap måste belönas mera. Det skulle stimulera exporten och ge fler arbetstillfällen. Att skatteintäkterna skulle vara nödvändiga för de offentliga utgifterna avvisas med att de endast motsvarar 0,3 procent av statens skatteintäkter. Dessutom är det inte ens säkert att det blir ett skattebortfall, framhåller man. Både LU och ESO har bedömt att arbetsutbudet kan öka så mycket att skatterna på detta arbete kan bli lika stora som det initiala skattebortfallet.
Det är naturligtvis helt legitimt att argumentera för att stora grupper i Sverige skulle tjäna på att värnskatten avskaffas. Jag skrev själv en artikel 11/3-11 om behovet av att sänka marginalskatterna för att långsiktigt kunna hålla uppe det svenska välståndet som baseras på att vår export är konkurrenskraftig. Men principiellt handlar värnskatten om någonting annat. Den utgör en skatt som inte är till för att finansiera betalarnas välfärd. Syftet sägs vara fördelningspolitiskt.
Sakligt sett har den lilla värnskatten aldrig haft någon praktisk betydelse för inkomstfördelningen i Sverige. Den ingick i en traditionell socialdemokratisk strategi att få större acceptans för åtstramningspolitik på 90-talet genom att även "de rika" skulle påtvingas försämringar. Och naturligtvis innebär skatten även i den kvarvarande varianten avsevärda försämringar för ett mindre antal personer. Motiveringen för dessa frihetsinskränkningar 15 år efter åtstramningarna efter 90-talskrisen är dock borta.
Varför vill politikerna då behålla detta extra tvång mot en del av medborgarna? Ett skäl är troligtvis att en frihetsinskränkning väger lätt i dagens politiska debatt. Frihetsfrågor är helt enkelt inte viktiga längre - ens för en borgerlig regering. Att öka friheten genom att avskaffa värnskatten riskerar istället att öka avundsjukan - och den verkar vara en verkligt viktig drivkraft i dagens debatt.
Regeringen vill vara populär hos dem som är lagda åt det avundsamma hållet. Finansminister Anders Borg brukar avvisa förslagen om värnskattens avskaffande med ett ganska irrelevant behovsresonemang. Han drar fram en "börs-VD" med en inkomst på 10-12 miljoner kronor om året. Därefter säger han att han inte kan se behovet av att ge VDn 500-600 000 kronor genom en skattesänkning. Det skulle sticka i ögonen. Det verkar precis som om medborgarnas pengar egentligen tillhör staten och att det skulle vara en gåva att inte med hot om våld avtvinga medborgaren en del av hans pengar.
Vi borde bli mer medvetna om avundens egenskaper och mekanismer. Avundsjuka är en känsla av mycket primitivt slag som sitter i amygdala i hjärnan. En del kallar denna del för "reptilhjärnan". Man kunde tycka att civilisationen skulle ha kletat över ett tjockt lager fernissa på sådana primitiva känslor. Men så är nog inte fallet i Sverige. Det är här en vänsterman, författaren Lasse Berg, propagerar för det fina med skam, skadeglädje och avundsjuka i syfte att öka utjämningen (bloggartikel 4/5-11).
I varje fall är skadeglädje och avundsjuka föraktliga känslor i ett civiliserat samhälle. De borde inte tillåtas vara den yttersta motiveringen för frihetsinskränkande skatter.
Läs även andra bloggares åsikter om skatter, värnskatt, skatt, frihet, tvång, ofrihet, skadeglädje, avundsjuka, civilisation, skattepolitik, Anders Borg, Lasse Berg, utjämning, filosofi, politik på intressant.se
Etiketter: frihet, skattepolitik aktuellt
posted by Danne Nordling @ 20:49
8 comments
8 Comments:
Momsen eller omsen som den hette när den infördes var ju också bara "tillfällig". Något mer permanent än tillfälliga skatter verkar vara svårt att hitta i Sverige!
Lönen ger bara lycka upp till en viss nivå-för den enskilde resten är en statusmarkör som kan locka vissa.
Varför inte låta dem behålla statusmarkören och fördela lyckan med en värnskatt.
Tillfälliga skatter borde åtminstone förenas med ett beslut som automatiskt avskaffar dem inom några år, om inte annat beslutas.
- - -
Lyckoforskningen menar att inkomsterna över en nivå på omkring 200 000 kr/år bidrar mycket mindre till "lyckan" än de första pengarna. Kan vi av detta dra slutsatsen att staten borde införa en "värnskatt" däröver som mest lämnar kvar statusen av en högre inkomst?
Är det statens uppgift att fördela lyckan i samhället? Det verkar vara fråga om extrem utilitarism.
Skulle folk med lägre inkomster vara intresserade att jobba om de fick en statlig lyckoomfördelning av staten upp till 200 000 kr per år?
Varför skulle folk med högre inkomster vara intresserade att jobba heltid om de inte tjänade särskilt mycket mer än på halvtid eller mindre?
Staten kan förstås införa tvångsarbete på heltid. Men hur gör staten med företagarna? Hur kontrollerar man att företagarna gör en heltidsinsats? Kanske privata företag ska avskaffas?
Vad gör vi med dem som vill flytta utomlands? Ska vi bygga upp en Berlinmur runt Sverige?
Återkom gärna med konkretiseringar.
/DNg
Om det är lönsamt att ta bort värnskatten så borde det väl vara lönsamt att även ta bort all statlig inkomstskatt. Den ger en ännu kraftigare marginaleffekt.
Ante, det ligger ganska mycket i ditt påpekande. Vi skulle säkerligen få upp utbildningspremien, incitamenten till förkovran och särskilt expansivt företagande. Det skulle ge högre löner och fler jobb på längre sikt, vilket stora grupper skulle tjäna på.
Däremot är det inte säkert att skatteintäkterna inom några år skulle bli lika stora som tidigare. De beräkningar som gjorts fokuserar på värnskatten. Borg får nog ta av det stora överskottet för att kunna göra en sådan reform.
/DNg
Allt över 40 000 kr i lön ska beskattas med 90% anser jag. Det är forskat och bevisat att löner över 40 000 gör ingen lyckligare.
Vrnskatten den är för välfärden, vilket inte ska blandas ihop med frihetsvärdet.
Därför är det viktigt att värnskatten höjs och ofriheten ökar och att välfärden för de sämst ställda ökar.
När nationalekonomer inte har mer i skallen än enbart ekpnomiskt tänkande och total empatilöäshet då ska skatten svida så det kämnns ända in i märgen . ska det gå åt helvete ska alla med. Inte att en miljon Svenskar ska leva i armod medan 10 % ska bada i frihet, pengar empatilöshet och total avsaknad av mänsklig känsla.
Nu djävlar är det krig mot dessa högeregoister som Danne Norling.
Ner med dem i i nåt gammalt gruvschkt för att handlasta malmn i 18 tim / dygn tills de stupar då kan de väckas så de orkar jobba lite till. Det måste till lite ordning mot de empatilösa nationalekonomerna. De betalar jättesummor i medlemsavgifeter för att slippa skatt och lejer skattebetalarnas förening för att via dem lobba sin empatilösa skatteovilja.
Lyckoargumentet verkar tämligen långsökt.
Borgs rättviseargument verkar så fall mer seriöst - det rimmar med Ms förflyttning åt vänster, men vänsterförflyttningen har ju varit mer en fasad än en förändring i sak - värnskatten undantagen.
Personligen tror jag att regeringen inte vill se ändå tämligen "normala" inkomsttagare bygga så stora förmögenheter att de skulle möjliggöra en friare relation till arbetslivet.
I grunden är det Ok med löne- & konsumtionsskillnader, men är inte riktigt bekväm med att klassen rentierer växer alltförsnabbt!
Men jag kanske är ute och reser?
Som utlandssvensk är det ganska trist att bli påmind om den svenska avundsjukan. Att beskatta inkomsttagares löner med 90% är inte bara djupt orättvist utan även kontra-produktivt. För det första så tillhör inte några inkomster samhället och för det andra så orsakar en utplundring av de produktiva ett minskat välstånd för alla. Det finns ingen som är så korkad att han jobbar för 10 öre på en kronas hårt arbete. Således får staten aldrig in några betydande intäkter vid konfiskatorisk beskattning. Resultatet blir att välståndet blir mindre därför att fattiga och utplundrade företagare inte anställer någon personal. Om skatterna hålls låga så att de produktiva kan tjäna mycket pengar efter skatt så kommer fler företag att startas och därför fler personer att bli anställda. Vi en låg beskattning av de produktiva ökar således de lägsta inkomstgruppernas standard. Under de perioder i USA då Regan, Clinton och Bush sänkte skatterna ökade faktiskt låginkomsttagarnas löner och standard. Men det är klart att om det viktigaste inte är att få det bättre utan att alla har det lika kan jag rekommendera Kuba och Nordkorea, där har ju alla lika obetydliga låga löner.
Skicka en kommentar
<< Home