Får Barroso ljuga om EU-skatten?
Den nya finansskatten som EU-kommissionen bestämt sig för sägs syfta till att bankerna ska betala tillbaka en del av stödet de fått de senaste åren. I själva verket är syftet att ge EU-organisationen mer resurser på ett oärligt sätt.
Under onsdageseftermiddagen tillkännagav EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att man beslutat sig för en finansiell transaktionsskatt som ska ge 55 miljarder euro per år (SR, DN). Den kommer enligt uppgift att bli 0,1 procent på aktie- och obligationshandel och 0,01 procent på övriga transaktioner. Skatten ska gälla EU men det rapporteras att 80 procent av skatten kommer att genereras av handeln i London.
Det är mycket som är oklart kring skatten. Men det som är väldigt klart är vad Barroso menar att skatten ska ha som syfte. Den syftar till att ta tillbaka en del av pengarna som den finansiella sektorn i Europa fått som stöd de senaste tre åren:
"In the last three years, Member States have granted aid and provided guarantees of 4.6 trillion euros to the financial sector. It is time for the financial sector to make a contribution back to society. Today, the Commission adopted a proposal for the Financial Transaction Tax [which will generate a revenue of about 55bn a year]. Today I am putting before you a very important legislative text." (Källa: Eubloggen)Barroso menar alltså att det finansiella stöd som getts till banker och finansiella institutioner skulle kunna ges tillbaka till staterna och deras skattebetalare. Bankerna har tydligen pengar som kommer från ingenstans och som kan tas omhand av EU-administrationen och medlemsstaterna. Detta är inte sant. Barrosos bild av hur skatten ska fungera är lögnaktig på flera olika sätt.
Den första invändningen är att en transaktionsskatt kommer att leda till att skatten övervältras på bankernas kunder. Avgifter för banktjänster kommer att höjas, inlåningsräntorna kan sänkas och utlåningsräntorna höjas. Se vidare Niclas Virins bloggartikel "Tobinskatt". (Det är dock inte säkert att valutatransaktioner innefattas och i så fall är det ingen Tobinskatt.)
Den andra invändningen är att skatten inte kan fungera som en vinstreducerande skatt även om man kunde reglera fram något sådant. För att bankerna ska kunna låna ut pengar måste de ha en andel eget kapital i "basen". Om skatten minskar det egna kapitalet minskar utlåningskapaciteten. Företagen får svårigheter och arbetslösheten ökar. Regeringarna skulle snart börja tala om stödåtgärder för att öka kapitalbasen igen. Så hur skulle bankerna kunna "betala tillbaka"?
Den tredje invändningen är att stödet till bankerna m fl på 1,5-1,6 mdr €/år de senaste tre åren har en annan karaktär än de pengar som genereras genom skatter. Stödet uppgår ju årligen till 13-14 procent av EU:s samlade BNP medan Barroso-skatten bara ger 0,5 procent av BNP. Stödet är uppenbarligen av finansiell karaktär och har ingen praktisk effekt på det reala resursflödet. Skatten är däremot ett realt fenomen: resurser kommer att tas från de bankanknutna medborgarna för att vidareförmedlas till någon diffus mottagare.
Den fjärde invändningen är att Barroso mycket väl vet att pengarna inte ska utgöra någon tillbakabetalning. Av hela beloppet på 55 mdr euro ska 37 mdr gå till den överstatliga EU-organisationen för att denna ska kunna satsa på nya projekt, infrastrukturinvesteringar och anställandet av nya byråkrater. En del av pengarna sägs också ska medge en reducering av avgifterna till EU. Återstående 18 mdr € ska levereras till medlemsländernas statsbudgetar för fri användning.
Det förefaller alltså vara fråga om ett oblygt försök att få mer pengar till EU-apparatens utgifter med hjälp av påståendet att det är de "elaka" bankerna som ska få betala. Genom att sockra operationen i form av att en tredjedel ska gå till de nationella regeringarna hoppas Barroso tydligen på att kunna "muta" dessa att acceptera den nya skatten. Frankrike och Tyskland sägs redan vara med på noterna.
Får verkligen en EU-tjänsteman som Barroso agera så populistiskt och lögnaktigt? Han ska väl hålla sig till sanningen och inte försöka etablera en egen maktbas med oärliga politiska metoder?
Läs även andra bloggares åsikter om EU_skatt, finansskatt, EU, EU-kommissionen, Barroso, Tobinskatt, bankskatt, skatter, bankstöd, skatt, populism, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi, skattepolitik aktuellt
posted by Danne Nordling @ 01:56
4 comments
4 Comments:
Hur kan de båda första invändningarna gälla samtidigt? Ska skatten betalas två gånger?
göran johansson
Göran Johansson, du har naturligtvis rätt i att de båda första invändningarna inte gäller samtidigt (utom då effekterna blir en kombination av skatteövervältring och vinstreduktion).
Den allmänna invändningen är den första som vilar på en empirisk bedömning. Barroso far med osanning om återbetalningen eftersom detta är den mest sannolika konsekvensen.
Men Barroso skulle kunna komma undan anklagelserna för oärlighet genom att han utgått från att bankerna inte ska få övervältra skatten. Han kan t ex hota med regleringar av räntemarginaler och avgiftsnivåer. I så fall skulle han kunna hävda att bankerna faktiskt skulle återbetala en del av stödet.
Skulle så ske (hypotetiskt) försvagas bankerna och blir i behov av nytt stöd. Därför är argumentet om återbetalning principiellt fel och inte bara en fråga om ett kringgående i praktiken.
/DNg
Man kan även betrakta den nya EU-skatten ur ett Coaseteorem-perspektiv, som säger att äganderätterna i samhället tenderar att fördelas på ett sätt som maximerar samhällsnyttan. Enligt Coase förutsätter denna maximering frånvaron av transaktionskostnader. Med andra ord, skatten stör finansmarknadens grundläggande funkton att allokera kapital dit det gör mest nytta.
Om transaktionsskatten belastas både köpare och säljare blir den totala skatten 0,4% över en akties köp/säljcykel (4 x 0,1%). Det kommer att få fruktansvärt hämmande effekt på handeln med värdepapper.
Sedan måsta man se till skattens incidens, dvs vem den i slutändan betalas av. Med tanke på de avgiftsstrukturer som råder inom bank och finans kommer skatten rakt av skickas vidare till uppdragsgivarna, dvs bankens kunder. Det innebär att stora delen av skatten kommer att betalas av småsparare och pensionsfonder.
Då skatten bara är en tiondel på derivathandel kommer denna typ av instrument att dominera handeln, och vi kommer att få se många nya mer eller mindre dubiösa innovationer. Till skillnad mot direkthandel med aktier reallokerar derivat inte om pengar till behövande företag, vilket kommer att hämma tillväxten. Dessutom är de svåra att riskbedöma för slutkunderna, vilka därmed får bära en större risk. Slutligen har alla derivat en garant (nästan alltid en bank) som vill ha betalt för sina risker. Om en för stor andel av tillgångarna flyttar till derivat utsätter man banksektorn för en ny systemrisk, dvs att derivaten kan bli värdelösa vid stora börsfall när alla trycker på säljknappen samtidigt. Jag våga inte tänka på hur många privata besparingar som kan gå upp i rök den vägen.
Finansbranschen i England blomstrar, mycket tack vare Thatchers avregleringar. EU-slatten kommer att hämma verksamheten så mycket att inte bara handeln flyttar utomlands, sannolikt även hela banker. För England innebär det att de antingen tvingas sälla sig till skaran med PIGS-länder eller lämna EU.
Jag målar fan på väggen här, men så besinnar jag mig och inser jag att politikerna nog inte kan vara så korkade. Eller kan de det?
Skicka en kommentar
<< Home