Hinner euron räddas med nytt fördrag?

Varför tror Merkel att ett nytt EU-fördrag om några år skulle hjälpa mot eurons nuvarande akuta kris? Är det inte istället köp av obligationer med en ränta över 6 procent som är lösningen på det akuta problemet?

I förmiddags höll Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett linjetal (SvD) som en uppföljning till Nicholas Sarkozys tal igår (bart). Det beskrev i ganska fluffiga ordalag att Europa eller åtminstone eurozonen behöver övergå till en "fiskal union" för att Europa ska kunna "tillsammans möta utmaningarna i dagens globala värld".

Den svenska översättningen av det obegripliga uttrycket "fiskal union" är 'finanspolitisk union' vilket innebär att man i deltagande länder inte bara har en gemensam penningpolitik ("monetär politik" [sic!]) utan också en gemensam skattepolitik och offentlig utgiftspolitik på det övergripande planet. Det betyder alltså att något nytt finanspolitiskt EU-organ ska övervaka hur skatterna behöver höjas och offentliga sektorns utgifter måste begränsas i varje euro-land i framtiden. Målet måste rimligtvis vara att inte bara diktera hur budgetsaldot på kort sikt ska se ut utan också vilken andel statsskulden ska komma ner till på längre sikt.

Denna tanke har man kunnat misstänka att skulle ligga i botten på euro-projektet även om euro-förespråkarna legat lågt med argumenteringen för att införa en överstatlighet som på sikt skulle innebära att man etablerade ett "Europas förenta stater". Det har dock inte saknats klarspråk om att en stor kris skulle kunna möjliggöra överstatliga grepp som annars inte skulle accepteras (bart om Romano Prodis uttalande 2001).

Med finanspolitiska diktat från Bryssel skulle naturligtvis Grekland på ett mycket tidigare stadium ha tvingats minska sina utgifter och införa höjda och effektiva skatter. Något liknande hade gällt för Italien. Frågan är om striktare finanspolitisk reglering hade kunnat hålla tillbaka den spanska fastighetsbubblan. Den är rimligtvis mera betingad av en alltför expansiv penningpolitik. Kanske Bryssel skulle ha tillhållit Spanien att inte ge lån till bostäder över t ex 70 procent av marknadsvärdet?

Nu är alla dessa spekulationer för sent ute. Det är lätt att säga att en husägare borde ha satsat på striktare brandskydd när nästan halva huset har brunnit upp. Vad som behövs nu är inte förnumstiga deklarationer om hur en storbrand ska undvikas i en avlägsen framtid utan hur det ska gå till att rädda vad som räddas kan. Både Merkel och Sarkozy verkar tro att deklarationer om införandet av ett nytt EU-fördrag med finanspolitiska regleringar skulle lugna marknaden och dämpa räntepaniken.

På kort sikt förefaller det paradoxalt nog som om "kraftfulla" uttalanden kan sänka räntorna. Det gäller både Spaniens och Italiens räntor på tioåriga statsobligationer som idag sjönk med någon procentenhet till 5,4 respektive 6,4 procent. Senare på dagen steg de dock något. Uttalanden kan förvisso ha effekter - men oftast till det sämre. Sålunda eliminerade Merkel hela den första räddningsaktionen för Grekland i september 2010 när räntan stigit till ca 12 procent med ett uttalande att även privata aktörer skulle tvingas betala vid en en skuldnedskrivning.

Räntan hade i oktober sjunkit till ca 9 procent och steg snart till 13 procent efter uttalandet. Där låg den till april 2011 när Greklandskrisen fick ny fart med räntor uppemot 18 procent. Under hösten steg de tidvis till över 30 procent. Det är vad som krävs för att placerare på andrahandsmarknaden ska bli villiga att betala ett pris för grekiska statsobligationer som efter årsskiftet bara ger ca 15 procents ränta efter nedskrivningen med 50 procent. (Artikel i SvD 2/12 men inget diagram på nätet.)

Snart upptäcker placerarna att eurons problem inte hinner lösas med uttalanden och ett nytt fördrag som verkar på lång sikt. Uppfattningen att euro inte är någonting att ha häller på att spridas. Inte ens Tyskland kan emittera obligationer som attraherar placerarna vilket visas av den misslyckade försäljningen i onsdags i förra veckan. Alltfler företag skriver nu kontrakt i dollar och inte i euro. Man kan inte längre ta risken att euron inte finns kvar. Det är därför det är så sensationellt att Merkel och Sarkozy inte kommer med lugnande deklarationer att euron garanteras av att ECB till varje pris kommer att stötta alla darriga euroländer med ovillkorliga inköp av deras obligationer som annars skulle behöva åsättas en ränta över t ex 6 procent.

När sedan en finanspolitisk union (eventuellt) kan införas om 7-8 år kan återbetalningen av dessa lån sättas i verket enligt en långsiktig och realistisk plan. Någon beaktansvärd extra inflation ska inte en sådan räddningsdeklaration behöva innebära. Det borde ECB eller ännu hellre Merkel själv redan för länge sedan ha visat i en auktoritativ studie. Istället sprids vanföreställningar om vad en mera aktiv ECB-politik skulle innebära.

Ett exempel på en sådan egendomlig uppfattning gav finansskribenten Patricia Hedelius (SvD 1/12) häromdagen. Hon menade att ECB:s stödköp av krisländernas obligationer är dömt att misslyckas med nuvarande strategi att i efterhand låna upp samma belopp på marknaden - s k sterilisering (penningmängden ökar inte). Bankerna vill behålla sina pengar och inte låna ut dem till ECB som kan befaras gå i konkurs. (Det hindrar dem inte från att hålla 300-400 mdr € på korta konton hos ECB.) Därför skapar ECB delvis nya pengar vilket enligt Hedelius innebär följande:

"Det innebär att ECB nu läcker ut pengar i det finansiella systemet. Förvisso var det bara 5 procent av den totala summan på drygt 200 miljarder euro som inte ECB fick låna upp. Men det kan vara första tecknet på att steriliseringen snart når vägs ände. Att fortsätta köpa upp dåliga lån utan att binda motsvarande summa i [är] som att trycka eurosedlar för att betala skulder. Det innebär att Tyskland tillsammans med Finland,Nederländerna och Österrike tvingas bli borgenärer för de länder som inte kan betala för sig. "

Är det inte precis tvärtom? Om idag de dåliga lånen måste skrivas ned måste ju ECB i slutändan gå tillbaka till statutländerna och be om nytt eget kapital för att kunna garantera den upplåning på marknaden som just nu pågår. Om istället obligationsköpen finansieras med kvantitativa lättnader (QE) har ju ingenting annat hänt än att de förintade pengarna ("förlusterna") ersatts med nytryckta pengar, precis som sig bör. Tyskland mfl blir inte borgenärer för något som sedelpressarna åstadkommit.

Den eventuella risk som finns med denna politik är kanske att det skulle hinna bli inflation genom att penningmängden ökar om inte några lånenedskrivningar sker. Just nu talas det emellertid mera om risken för deflation. Någon borde förklara hur den "naiva kvantitetsteorin" egentligen fungerar som inflationsskapare. Och om det blir risk för inflation kan väl ECB vidta kvantitativa åtstramningar (QA) genom att sälja statsobligationer en masse? Det borde väl ha en omvänt motsvarande effekt?

Andra bloggar om: skuldkris, depression, deflation, inflation, Tyskland, euro, Merkel, EU, EU-fördrag, euron, EMU, penningpolitik, fiskal union, finanspolitik, stabiliseringspolitik, ekonomi, ränta, nationalekonomi, politik på intressant.se