Skulle Europa ha haft skuldkris utan euron?

Det finns knappast fog för att avfärda europrojektet som en väsentligt bidragande faktor bakom dagens skuldkris och det aktuella kaoset i Grekland.

I DN idag 6/11-11 skriver Peter Wolodarski en söndagskrönika med rubriken "Vårt ständiga behov av syndabockar" där han vill hävda att dagens europeiska kris varit väl så allvarlig utan euron:

"Det är för enkelt att ge ett enskilt land eller en gemensam valuta skulden för den dramatiska kris som Europa nu genomlever. Och vi kan vara säkra på att vår del av världen hade gått igenom en mycket allvarlig chock även utan euron och intern grekisk oreda."

Ett centralt argument för detta är att Sverige råkade ut för en mycket allvarlig kris i början av 90-talet utan att man kan skylla på någon svensk mentalitet eller speciell inkompetens hos den borgerliga Bildt-regeringen.

Men är det inte i själva verket så att det finns stora likheter mellan Sveriges 90-talskris och den europeiska skuldkrisen idag? Ekonomerna borde dessutom ha kunnat dra lärdom av Sveriges kris för att förstå riskerna med ett upprepande i större skala.

I Sverige infördes på 80-talet en avreglering av kredit- och valutamarknaderna. Det ledde till att det fanns förutsättningar för överdrifter och obalanser om man inte såg upp. Bankerna såg chansen att låna ut mer pengar, hushållen att dra ner sparandet för att kompensera den dåliga inkomstutvecklingen efter skatt och inflation och företagen att spekulera i kommersiella lokaler. Budgetunderskottet kunde finansieras utomlands genom "valutalånenormen" som innebar att företagen lånade utomlands och sedan lånade ut till staten med vinst. Växelkursen var fast och räntan alltför låg. Men den kunde inte höjas eftersom detta skulle ha apprecierat växelkursen och försämrat konkurrenskraften.

I eurozonen infördes en gemensam valuta och ränta och i dagens krisländer var den länge alltför låg vilket ledde till minskat hushållssparande. Nästan alla länder försämrade det primära budgetsaldot (här ingår inte räntor; pdf, tab 37) och även stora EU-länder lånade för mycket (över gränsen 3 procent av BNP). Grekiska hushåll drog ner sin sparkvot från 9,1 till -0,3 procent mellan perioderna 97-01 och 02-06 (tab 43). Italien och Grekland passade på att försämra sin konkurrenskraft på samma sätt som tidigare men nu finns ingen valuta att devalvera för att rätta till obalansen.

Skulle Grekland eller Italien falla skulle sannolikt en rad banker i Europa få stora svårigheter och om de kunde överleva skulle de ändå sluta att låna ut pengar med konkurser och arbetslöshet som följd. Det var precis vad som hände i Sverige när 50 000 företag gick i konkurs genom bankkrisen i början av 90-talet. Alltför sent lyckades politikerna hjälpa bankerna så att krisen inte blev fullständigt katastrofal. Nu sätter de europeiska politikerna sitt hopp till räddningsfonden EFSF som helst ska bidra till att det inte blir statsbankrutt men som kanske i andra hand kan användas för att rädda bankerna. Pengarna räcker dock knappast om Italien måste skriva ned skulderna med 20 procent.

Sverige kunde så småningom komma ur sin skuldkris genom att överge valutasamarbetet och låta kronan falla. Men det valutasamarbete som krisländerna drabbats av, eller åtminstone begränsas av, kan inte överges. Därför är själva valutasystemet en av orsakerna till att skuldkrisen uppstått. Dessutom har länder som ser att de inte klarar den extra belastning, som finanskrisen 2008 har inneburit, inte längre några motmedel att ta till.

Dessa krisländer är istället hänvisade till improviserade hjälpaktioner från övriga euroländer, som kivar inbördes eller som styrs av bångstyriga väljargrupper med fixa idéer. Det medför att ledarskapet blir extremt kraftlöst och vilset när istället resoluta och välplanerade räddningsaktioner på ett tidigt stadium hade behövts. Ett exempel är den grekiska räntan, som fick stiga från 4-5 procent årsskiftet 2009/10 till 12 procent ett år senare utan att ett tillräckligt kraftfullt hjälpprogram introducerades. Nu är räntan ca 25 procent och Grekland i kaos såväl ekonomiskt, politiskt och civilt.

Drömmen om ett federalt Europa, som skulle kunna genomföras inte demokratiskt utan genom nödtvång vid en kommande kris, har drivits till sin spets. Så här sade Romano Prodi, EU Commission President enligt Financial Times, 4 December 2001:

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."

Men det svaga ledarskapet räcker inte heller till för att kuppa igenom överstatliga tvångsåtgärder. Dessa skulle i praktiken innebära att starka euroländer (läs Tyskland) permanent fick subventionera de svaga och misskötsamma. Ett sådant EU vill stora grupper inte ha. Det är därför inte alldeles enkelt att avfärda euron som en fatal faktor bakom dagens europeiska skuldkris och det pågående kaoset i Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, EMU, euron, Grekland, skuldkris, kaos, federalt Europa, Papandreou, Prodi, nationalekonomi, devalvering, ekonomi, politik på intressant.se