Svårare göra en klassresa?

"Den orättvisa skolan" är en programserie i SR som tycks kasta skulden för betygsskillnaderna mellan socialgrupperna på de inkompetenta lärarna och kommunerna. Att utbildningspolitikens satsning under årtionden på att underlätta klassresor för begåvade nu står vid vägs ände nämns inte.

Sveriges Radio gör nu en storsatsning på olika program som ska handla om "den orättvisa skolan". Det första programmet Kaliber sändes i söndags och påannonseras på SR:s hemsida så här:

"Den svenska skolan har som uppgift att se till att alla elever oavsett social bakgrund ges samma möjligheter att uppnå målen. Med den nya skollagen, som trädde i kraft 1 juli i år, har kraven blivit ännu tydligare: alla elever i Sverige ska nå minst godkänt i alla ämnen. Men allt färre elever klarar det och skolan har blivit sämre på att hjälpa elever som på grund av kön, klass eller etnicitet har det svårare. Trots att Skolinspektionen och tidigare Skolverket har påtalat stora och återkommande brister, struntar många kommuner i att åtgärda kritiken, visar Kalibers granskning. ->Svårare göra en klassresa "

Det centrala är att fler elever inte får godkänt och att skolan blivit sämre på att hjälpa elever med dålig statistisk bakgrund - dvs pojkar, arbetarbarn och utlandsanknutna.

Satsningen har också medfört en debatt om ett liknande problem: hur fungerar Skolverkets statistiska analysverktyg SALSA egentligen? (Akronymen står för Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser.) Enligt DN idag är syftet "att göra goda insatser mer synliga och att sporra till förbättringar – alltså raka motsatsen till att fatalistiskt säga: Ni kan inte bättre." Men DN tror ändå att lärarna påverkas av den statistiska bakgrunden och därför inte gör sitt bästa:

"Elever som möter lärare som inte tror att de ska nå målen trycks ner. Om de inte heller i hemmiljön har någon som tror på deras förmåga att klara av skolan är risken stor att de ger upp."

Därför vill DN ha höga löner för lärare i områden där eleverna har svagt stöd hemifrån: "De bästa åt de svagaste".

Svenska Dagbladet (Johan Ingerö) angriper enbart den bristande ambition som statistiken riskerar att medföra. "Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent." Därför frågar SvD:

"Varför ska egentligen någon förälder skicka sitt barn till en skola där två tredjedelar av eleverna förväntas slås ut? Genom SALSA-modellen reduceras skolan till ett förvaringsutrymme, och utbildning till närvaroplikt."

Mot denna "modell" ställer ledarskribenten "Monroedoktrinen" efter grundaren av FDA-skolan i Harlem, som nu är en av USA:s bästa skolor. Det verkar som om de goda resultaten enbart är ett resultat av den höga ambitionsnivån och varken är en följd av mer resurser eller högre lärarlöner. Enda problemet skulle då vara praktiskt i form av eventuell brist på eldsjälar som Lorraine Monroe. Detta ligger i linje med vad generaldirektören Ann-Marie Begler på skolverket säger i "Kaliber":

"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma. Då har skolan ett uppdrag att kompensera för de här olikheterna."

Det finns tydligen inga begåvningsskillnader av praktisk betydelse mellan olika "socialgrupper" (Wp) enligt Begler. Det har nu blivit en politiskt korrekt uppfattning. Men under perioden 1962-1995 tillämpades relativa betyg (Wp) som utgick från att 31 procent av eleverna skulle få betyget 1 eller 2 (åtminstone i några ämnen) vilket verkar nästan motsvara de 25 procent som idag inte får godkänt i alla ämnen.

Skulle man kunna rädda Beglers och Ingerös ståndpunkt genom att hävda, att även på 1960-talet förekom sådana sociala handikapp, att den tidens också oambitiösa skola inte kunde förmå alla elever att få minst en 3:a i betyg på en femgradig skala? Det verkar långsökt och är ohistoriskt. Synsättet var det motsatta. Fördelningen av de olika betygen skulle avspegla en "klockformad" fördelning av begåvningsresurserna enligt andelarna 7, 24, 38, 24, 7 procent av eleverna.


Den tidens utbildningspolitik gick ut på att tömma det lager av outnyttjade begåvningar som fanns inom det som kallades socialgrupp III. De begåvade barnen till föräldrar i t ex gruppen "ej facklärda arbetare" skulle ges nya ekonomiska möjligheter att gå vidare till högre studier och en yrkeskarriär inom socialgrupp II. Denna möjlighet till en klassresa förespeglas av valaffischen t h med ett cykelbud som möter en grupp studenter. Även om man var fattig skulle den begåvade kunna bli akademiker.

Om Beglers tes om lika begåvningsnivå inom socialgrupperna skulle stämma måste socialgrupp III ha haft en mycket högre begåvningsnivå för 50 år sedan än II och I. Det nya utbildningssystemet och studiemedlens införande tömde ju lagret av "fattiga begåvningar" i gupp III. Verkar det troligt?

Det verkar vara mer sannolikt att när man öppnade möjligheter till klassresor försvann en hel del av begåvningarna från arbetarklassen. Det var det som socialdemokratiska debattörer anade redan på 70-talet och kallade "hotet mot arbetarrörelsen". Om detta stämmer kan man inte förvänta annat än att betygsnivåerna generellt är lägre i skolor med stor andel föräldrar med lägre utbildning. Enligt SCB får föräldrar med högre utbildning barn med 42 procent högre betyg än barn till föräldrar med lägre utbildning (bart nov-09).

Både traditionell skolpolitik, med idéer om relativa betyg, och en stor del av dagens praktiska lärararbete tycks vara inriktade på att det finns fundamentala faktorer bakom betygsskillnaderna. Men det lämnar inte socialliberalerna någon ro. De vill ana mera osynliga skrankor och mekanismer som missgynnar dem som borde ha högre betyg (ett smygande klassamhälle?). Därför antyder DN, Begler och Ingerö att de flesta lärare gör ett dåligt jobb när de inte lyckas kompensera för de föregivna nackdelar, som de svagpresterande anses lida av.

DN tar seriöst på sin tro och förordar att mer skattepengar satsas på att rekrytera de bästa lärarna till lågbetygsskolorna. Begler på skolverket hotar med skollagen. Ingerö på SvD önsketänker om "Monroes framgångskultur".

Alla tycks vara överens om att skolan är orättvis och att det främst måste bero på de inkompetenta lärarna och möjligen på viss resursbrist. Men kan någon hänvisa till en undersökning som visar att det blivit svårare att göra en klassresa? Finns det en stor andel begåvade elever som inte kan gå vidare för att de får orättvist dålig undervisning och därmed låga betyg?

Eller är det så att de välmenande kommentatorerna istället kommer att "göra ont värre" om de får igenom sitt program "du kan bara du vill"? Fem experter i barnmedicin vid utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus skrev i SvD 22/1 2011 en artikel som varnade för att en betydande del av de 14 procent av eleverna med en IQ mellan 70 och 85 riskerade att slås ut genom satsningen på de teoretiska målen i skolan (bart). Andra har varnat för ökande självmordsfrekvens (bart juni 2010).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, utslagning, betyg, betygsskillnad, orättvis skola, klassamhälle, SALSA, jämlikhet, IQ, intelligens, klassresor, utjämning, meritokrati, filosofi, samhälle, politik på intressant.se