Sorel - våldets filosof som kan återkomma

Den franske filosofen Sorel ville inte vänta på att determinismen skulle leda till revolution enligt Marx. Han introducerade 1908 en viljefilosofi som med våldets hjälp skulle ge snabbare resultat. Därför hyllade han också Lenin för "revolutionen" 1917.

Tidsandan på vänsterkanten verkar vara sådan - med klasshat, våld och beundran av Lenin - att Georges Sorel från 1908 åter kan bli aktuell. I den konventionella idéhistorien är den franske filosofen Georges Sorel (1847-1922) mest känd som syndikalistisk teoretiker och förespråkare av lanserandet av myten om generalstrejken som ett sätt att på sikt störta det bestående samhället i gruset.

I svenska Wikipedia, men inte i engelska, framställs Sorels filosofi som till stor del en förelöpare till fascismen. Denna diskussion brukar koka ner till huruvida Sorel var höger eller vänster. Delvis är frågeställningen anakronistisk. Vi måste komma ihåg att före fascismen fanns vid förra sekelskiftet två antikapitalistiska och antiborgerliga idéströmningar. Den ena förordade en "konservativ" revolution och den andra väntade på en revolution som skulle bli följden av de "objektiva lagar" som Karl Marx sades ha upptäckt. Ingen av dessa var konservativ och "höger" i nutida mening.

Sorel var engagerad i den socialistiska och anarkosyndikalistiska rörelsen. Men han var influerad av Henri Bergson och dennes tankar om en viljefilosofi. Därför ville han inte acceptera den passiviserande läran om determinismen. Sorel ansåg dock att kampen mot determinismen kunde föras inom marxismen. Han trodde på "viljan, på den oförutsägbara framtiden - och på våldet" skriver Svante Nordin i sin nyutkomna bok Filosoferna. Sorel hade ingenting till övers för kompromisser med borgarklassen och dess tänkesätt, värderingar och arbetsformer. Han tyckte illa om alla intellektuella mfl som utgav sig för att företräda arbetarklassen.

Sorels mästerverk brukar anses vara hans Réflexions sur la violance (Reflexioner om våldet) från 1908. Där utvecklar han sin syn på den heroiska moral som arbetarna ådagalade under klasskampen. Det omfattade dock inte grymhet. Den svenska inställningen till våldet (Jönson) verkar ha gått längre än Sorels. Våldet var för Sorel motsatsen till den borgerliga livsformen.

I fjärde upplagan till sin bok om våldet 1919 skrev Sorel ett appendix med en entusiastisk hyllning till Lenin som just genomfört sin novemberkupp ("Oktoberrevolutionen"). Man kan förstå att denna voluntaristiska brytning med marxismen var i Sorels smak (voluntarism = som har med viljan att göra). Vi borde kanske därför klassificera Lenin som fascist?

Sorel fick efterföljare som förordade en "tysk socialism" eller rentav en "preussisk socialism" som Oswald Spengler uttryckte det. Ernst Jünger hade i sin bok Stålstormen från 1920 som genomgående tema hatet mot borgerligheten, kapitalismen och demokratin. Carl Schmitt angrep i ett tidigt arbete 1919 den tyska konservatismen i konventionell betydelse. Och Sorel hyllades av Benito Mussolini. Ska Sverige verkligen flörta med sådana potentater?

DN Läs även andra bloggares åsikter om Sorel, fascism, vänstern, socialism, konservatism, högern, Aftonbladet, Johan Jönson, våld, klasshat, klasskamp, filosofi, ideologi, politik på intressant.se