måndag, juni 03, 2013

Är det Borg som ska få Merkel att driva expansiv politik?

Sveriges finansminister vill att EU driver en politik som strider mot 2012 års finanspakt. Och då är det främst Tyskland som också måste göra en u-sväng i stabiliseringspolitiken.

Finansminister Anders Borg tog ett avgörande steg i synen på stabiliseringspolitiken den 14 maj. Då uttalade han en ny syn på hur Europas dystra ekonomiska utveckling skulle kunna motverkas med expansiv finanspolitik. Det skedde vid finansministermötet i Bryssel (bloggartikel 14/5) och hans syn kan ses som ett fullföljande av den omsvängning som skedde i höstas i Riksdagens budgetdebatt (blart sep-12). I förra veckan skrev han en debattartikel i DN (29/5) där han något preciserade sin nya syn. Artikeln kommenterades igår 2/6 av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski under rubriken: "Sveriges finansminister gör en viktig u-sväng":
Sanningen är ju att Borg, tillsammans med sina partikamrater i Tyskland och Storbritannien, varit pådrivande i de senaste årens massiva åtstramningar. Om bara budget­underskotten kapades skulle tillväxten komma tillbaka, var budskapet.
Nu är Borg inne på rakt motsatt linje i sin DN-artikel där huvudtesen är att ett antal länder har utrymme för större budgetunderskott nästa år. Det är 13 länder inom EU som förutses ligga under 3 procent av BNP och här nedan visar jag en lista med saldot för 2014 enligt EU-kommissionen (vårprogn pdf):

Tyskland 0,0 %
Estland 0,2
Grekland -2,6
Italien -2,5
Luxemburg -0,4
Österrike -1,8
Finland -1,5
Bulgarien -1,3
Danmark -2,7
Lettland -0,9
Litauen -2,4
Rumänien -2,4
Sverige -0,4

Dessa länder representerar 45 procent av EU:s BNP enligt Borg och de har finanspolitiskt utrymme att ha större underskott utan att det överstiger 3 procent. Men de tunga länderna har dessvärre också en statsskuld som är större än 60 procent av BNP: Tyskland 79 procent, Italien 133, Österrike 74 och lilla Grekland 175 procent. Av kvarvarande länder är det Sverige, Estland, Lettland, Luxemburg och i viss mån Finland som har ett beaktansvärt utrymme att föra en mer expansiv politik. Men några tunga länder är de inte.

Ett tungt land är däremot Tyskland. Om politikerna nu under krisåren inte kräver att Tyskland de kommande åren ska ha ett överskott för att arbeta ner statsskuldskvoten till 60 procent, kan Angela Merkel bidra till en avsevärd expansion i Europa genom att öka utgifterna och sänka skatterna så att det blir ett underskott på 3 procent. Den finanspakt som infördes 2012 måste åsidosättas (blart jan-12). Hur troligt är detta?

Vad har Borg för möjligheter att påverka Merkel att lägga fram en stimulansbudget för 2014? Politikerna i Tyskland verkar ju mest tävla om vem som är mest ansvarsfull när det gäller landets offentliga finanser. Eller kan Merkel gå till val på överskottspolitik och efter valet i september istället lägga fram en underskottsbudget? En tysk u-sväng?

Att Anders Borg insett att det behövs stimulanspolitik betyder inte att Angela Merkel gjort det på samma explicita sätt. Och även om hon faktiskt vet att överskottspolitik ger upphov till åtstramning och fortsatta svårigheter i andra europeiska länder mfl har hon sin egen, budgetkonservativa opinion att ta hänsyn till. Kan hon förändra den i grunden? Vissa försök har börjat göras. (AB 29/5)  Kanske är det sådana tecken som Anders Borg nu försöker hänga på?

Men är det inte istället en avveckling av euron, som professor Stefan Hedlund i Uppsala skriver om i SvD idag, som är den långsiktigt mest realistiska lösningen?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 04 juni, 2013 16:24, Blogger ekvationsteorin said...

Skattesänkningar räcker inte som stimulans.

USA Ökar penningmängden med låg ränta.

Japan tycker bokstavligt pengar, och stimulerar ekonomin.

EU måste sänka räntan, och om det behövs så måste dom bokstavligt trycka lite pengar.
Pengarna delas ut till alla länderna även till tyskarna, statsbudgetarna förbättras.

Inför totalt lönestopp i några år (utom för tyskarna) inflationen stoppas.

EU upprepar samma misstag som begicks på 30 talet.
Då hadde vi guldmyntfoten nu har vi tyskar som är sjukligt rädda för inflation.

Efter den stora depressionen så kom Hitler och då började staterna låna upp pengar och starta kapprustningen och sen kom kriget med stora lån.
Penningmängden ökade med staternas upplåning och ekonomin fick fart.

Nu ska vi inte köpa vapen vi ska lägga pengarna på ren infrastruktur, Vägar järnvägar, skolor utbildning av arbetskraften, med mera.


 
At 04 juni, 2013 16:45, Anonymous Anonym said...

Alliansens jobbskatteavdrag har givit tillväxt i tjänstesektorn.
Det ger väl jobb.
Men inte i samma takt som antalet arbetsvilliga.
Vi får vara försiktiga när vi dömer ut alliansens förmåga att skapa nya jobb-för det blir direkt en kritik av deras förmåga att attrahera arbetskraften.

 
At 05 juni, 2013 11:36, Blogger Per-Olof said...

Depressionen på 1930-talet

Nationalekonomi är ett ämne, som framförallt efter Första Världskriget, används för att skapa någon typ av socialistiskt samhällssystem. Att detta kan ske beror på att det är politikerna, bankerna och rika affärsmän som ex Rockefeller finansierar forskningen och utbildningen vid våra högskolor.

Viktigt att komma ihåg är att banker och stora företag tjänar på att deras branscher fungerar som karteller. Detta minskar konkurrensen och höjer vinsterna. Det krävs dock att politikerna fattar beslut som kan skapa dessa karteller. Dessa beslut råkar sammansmälta med att någon typ av socialistiskt samhälle kan införas och att detta gynnar de fattiga.

Ett exempel är forskningen om marknadsmisslyckanden som inte tar hänsyn till att politikermisslyckanden är 100 gånger värre. Denna forskning tar inte hänsyn till att marknaden inte är en levande varelse som inte kan fatta några beslut.

Marknaden är människorna själva och människor kan inte fatta perfekta beslut eftersom de inte kan förutsäga framtiden. Marknadsmisslyckanden beror enbart på att människor inte är perfekta.

Ett fåtal politiker fattar alltid mindre perfekta beslut jämfört med miljontals människor som måste samordna sina beslut med alla andra människor genom prissystemet.

Detta "system" har bestämt sig för att Milton Friedmans forskning är riktig - att depressionen berodde på att centralbanken inte höjde likviditeten hos bankerna. Depressionen var således centralbankens fel.

Men denna slutsats tar inte hänsyn till att bankerna var kraftigt överlikvida under depressionen. Att penningmängden i ekonomin sjönk under 1930-33 är i verkligheten ett tecken på att bankerna blev kraftigt överlikvida.

Att penningmängden sjönk berodde på amorteringar/avbetalningar av banklånen och att det inte var lönsamt för näringslivet att ta nya lån till att producera och investera. Eftersom bankerna arbetar med fraktionella reserver så kunde dessa i verkligheten mångdubbla penningmängden - om det bara var lönsamt för näringslivet att ta nya lån.

När centralbanken försökte öka likviditeten hos bankerna gav detta inget resultat eftersom ingen ville låna pengarna. Detta berodde helt och hållet på att politiska beslut hade gjort det olönsamt att producera och investera i näringsverksamhet.

I verkligheten började depressionen med att president Hoover i november 1929 "förbjöd" näringslivet att sänka priser och löner. Detta gav en kraftig utslagning av produktion och sysselsättning.

 
At 05 juni, 2013 19:25, Anonymous Anonym said...

perolof
När bankerna inte lånar ut så måste en riksbank gå in på marknaden.
Penningmängden får inte sjunka för då förvärras en kris och resultatet blir en depression.
Tar man bort pengar ur ekonomin så kan ekonomin inte fungera.

Riksbanken får helt enkelt om det behövs låna ut pengar till staten för 0% ränta, staten får öronmärka pengarna till infrastruktur.

Vi upprepar samma misstag nu som vi gjorde på 30 talet.
Utan stimulanser så blir det bara värre i Europa.
Ska vi upprepa kriget också?

 

Skicka en kommentar

<< Home