Nuders köttberg eller 3/4 milj arbetslösa?
Vid "Quarnevalen" i Stockholm aktualiserades finansminister Pär Nuders uttalande om hur "köttberget" av äldre skulle kunna försörjas. Det framstår redan som en föråldrad problemformulering när det uppdagas att det finns 3/4 miljon arbetslösa.
Den politiska debatten är tidvis ganska märklig. I flera år har den demografiska utvecklingen setts som ett stort problem. Hur skall vi kunna försörja alltfler äldre? När 40-talisterna går i pension skall färre försörja fler. Och om 20 år börjar de som 80-åringar bli extra vårdkrävande. Det kräver fler offentligt anställda och högre skatter.
Ända fram till den 25 februari 2005 var denna problemformulering dominerande. Detta datum offentliggjordes direktiven till den socialdemokratiska skattegruppen som skulle förnya skattedebatten inom s-partiet. Men där fanns för det första ett grovt sakfel. Man påstod att redan under de närmaste 10 åren ökar antalet vårdkrävande äldre. Det är fel eftersom antalet 80-åringar på 10 år kommer att minska med 13 procent om man utgår från hur många 70-åringar som finns idag. Det är under det närmaste decenniet som 1930-talets små barnkullar kommer att bli vårdkrävande.
För det andra har till slut kunskapen om den dåliga sysselsättningsutvecklingen börjat få genomslag. Den reguljära sysselsättningen närmar sig inte målsättningen 80 procent (diagram). Vi har faktiskt 3/4 miljon personer som egentligen är arbetslösa. Problemet är inte att vi får dra åt svångremmen för att kunna försörja de gamla. Problemet är att det finns så många som inte arbetar, som dels är en börda redan nu för oss andra och dels inte bidrar till att försörja de äldre.
Fel problemformulering
Nuders "köttberg" är helt enkelt en felaktig problemformulering. Debatten borde handla om hur politikerna kan lägga om politiken så att det skapas fler riktiga jobb. Men det gör den inte. När den borgerliga alliansen lade fram sina förslag till alternativ ekonomisk politik med anledning av vårpropositionen (2/5) var nyheten s k "nystartsjobb". Den som gått på bidrag minst ett år skulle befrias från arbetsgivaravgifter (löneskatt) när man börjar jobba i det privata näringslivet.
Det är naturligtvis bra att rätta till felaktiga lönerelationer även om det sker på konstlad väg. Ett fåtal nya jobb kan säkert skapas på detta sätt, men tidigare erfarenheter visar att det inte är någon kungsväg till nya jobb. Det behövs också arbetsgivare som söker arbetskraft. Om företagen inte tycker att de kan expandera har de inte heller behov av att anställa flera. Says lag fungerar inte på kort sikt. Ett stort utbud av arbetskraft skapar inte automatiskt efterfrågan för att anställa de arbetsvilliga.
Den borgerliga alliansen, och för all del regeringen också, borde lägga fram ett program (inte bara föreslå räntesänkning) för att börja lösa det stora problemet idag: bristen på anställningsvilliga företag. Att enbart diskutera hur ännu fler skall ställas till arbetsmarknadens förfogande (bli formellt arbetslösa) är att hålla sig till en förlegad problemformulering. Det kan bli farligt för trovärdigheten.
posted by Danne Nordling @ 15:58
6 comments
.
6 Comments:
SAY´S LAG
Om man tillämpar Say´s lag på marknaden för konsumentprodukter och antar att penningmängden inte ökar, så skapas efterfrågan på ett större utbud genom att priserna sjunker.
Hur stor den MONETÄRA EFTERFRÅGAN på produkter är bestäms av penningmängden och omloppshastigheten (hur många gånger varje krona används under en viss tid). Omloppshastigheten håller sig relativt stabil om penningmängden också är stabil, ökar penningmängden så ökar också omloppshastigheten (mer pengar spenderas på konsumentprodukter).
Vad jag vill komma fram till är att penningmängden endast räcker till en viss monetär efterfrågan. Att exempelvis 1 200 miljarder kronor kan spenderas på konsumentprodukter varje år. Om då en större produktion ska kunna efterfrågas så måste priserna sjunka.
Om man då istället tillämpar Say´s lag på arbetsmarknaden och antar att penningmängden inte ökar, så skapas efterfrågan på ett större utbud genom att lönerna sjunker.
Om sysselsättningen idag skulle vara 4 miljoner så är detta också arbetsgivarnas REALA EFTERFRÅGAN på arbetskraft. Om vi då antar att den genomsnittliga lönen är 250 000 kr så är arbetsgivarnas MONETÄRA EFTERFRÅGAN på arbetskraft 1 000 miljarder kr per år. Om då arbetsgivarna ska kunna efterfråga en arbetskraft på exempelvis 5 miljoner personer, så måste den genomsnittliga lönen sjunka till 200 000 kr.
KEYNES MISSTAG. Keynes gjorde misstaget att få hela världen att tro att en större penningmängd skulle minska arbetslösheten. Det som händer är att lönerna också ökar om konsumentpriserna ökar.
Det är inget krav att sänka skatter och ta bort hämmande lagar och regleringar för att öka sysselsättningen. Men problemet blir då istället att den genomsnittliga lönen måste sjunka med ett större belopp. De framtida reallönerna kommer också att drabbas negativt.
Det behöver inte i heller vara så att reallönerna sjunker om de nominella lönerna sjunker. Dels så ska färre försörjas om sysselsättningen ökar och dels så ökar produktionen om sysselsättningen ökar. Detta ger lägre priser om penningmängden hålls stabil.
Ja, borgerliga politiker måste sluta tala arbetslöshet och istället berätta om arbetsgivarbristen. Det är det gamla problemformuleringsprivilegiet som spökar, dvs rätten att bestämma vilka frågor som ska stå på dagordningen. Beroende på hur man frågar så får man svaren och lösningarna.
Anta att vi kommer in i en populär restaurang och ser oss omkring och upptäcker att det inte finns plats för oss.
Värden kommer och tar emot oss och förklarar beklagande att det är tyvärr för många gäster ikväll.
Om vi nu skulle svara att det inte alls är för många gäster som är restaurangens problem utan att restaurangen har för få bord är det möjligt att denna alternativa problemformulering uppfattas som en oförskämdhet. Värden uppfattar det säkerligen som sin sak att avgöra hur många bord han skall ha i sin restaurang för att den skall förbli angenäm att vistas i. Han förbehåller sig problemformuleringsprivilegiet.
Sossarna sätter idag dagordningen genom att hela tiden tala om arbetstagaren. All lösningar riktar in sig på dem: AMS-åtgärder, friår, subventioner av långtidsarbetslösa, arbetsdiskrimering av invandrare osv.
Tala om företag- och arbetsgivarbrist istället. Då kommer vi få rätt lösningar.
Huvudet på spiken
Du träffade rätt med din hammare, broder "Skatt. . .".
Politiker kan inte skapa jobb. Bara flytta pengar, och därmed jobb, från ett ställe till ett annat.
Det behövs företagare för att skapa nya jobb. De kan inte kommenderas. De kan bara lockas.
Sossarna har tagit bort de främsta lockelserna att skapa jobb. Samtidigt har de ökat obehagen och riskerna med att ansvara för anställda.
Deras hela föreställningsvärld måste vändas. Det klarar de säkert inte av i denna generationen. Tyvärr tycks det även gälla de flesta borgerliga politiker.
Says lag är inadekvat
P-O Persson förefaller att behandla Says lag som ungefär liktydig med teorin om partiell jämvikt på vilken marknad som helst. Men "lagen" har använts med större pretentioner än så och då främst på arbetsmarknaden.
En sänkning av lönerna (vilket Keynes antog vara ogörligt) skulle leda till att även efterfrågan sjönk i en ekonomi där utreikeshandeln inte behöver beaktas. Det var det som var Keynes huvudpoäng och givet att lönerna inte kunde sänkas uppstod frågan om man ändå kunde minska arbetslöshetern med politiska åtgärder.
Om vi ett ögonblick tittar på den monetära bytesekvationen MV=PT förstår jag inte hur en ökning av penningmängden (M) nödvändigtvis skulle öka arbetslönerna (P). Både monetarister och keynesianer vill ju åt aktiviteten i ekononomin - produktionen - som ligger bakom transaktionsvolymen (T). Omloppshastigheten (V) antas konstant.
Det kan inte vara ett grovt logiskt misstag som är felet med dessa teorier.
Vi borde fundera på fölande stiliserade räkneexempel: För att få ut åtminstone 400 000 av de egentligen arbetslösa i arbete sänker vi skatterna med 250 mdr kr samtidigt som vi drar in ersättningarna för 400 000 personer till ett belopp om också 250 mdr kr. Den monetära efterfrågan har inte ökat men det akuta arbetsutbudet har ökat med 400 000 personer. Vilken process leder till att detta utbud skapar sin egen efterfrågan? Says lag kan bara gälla vid en långsam befolkningsökning, eller finns det någon snabb process som ekonomerna missat? MV=PT (M-250+250=M)
/DNg
ARBETSLÖSHET OCH FACKFÖRENINGAR
I och med att fackföreningarna har en överlägsen förhandlingsposition så kommer kollektivavtalen att "prisa ut" en del av arbetskraften. Priset på arbetskraften blir för hög i förhållande till vad den producerar. En "marknadsjämvikt" kan bara skapas om kollektivavtalen förbjuds och endast individuella avtal tillåts.
I normala fall så beror reallönerna på hur mycket realkapital som är investerat per löntagare. Men problemet är att fackföreningar även kan höja lönerna genom att se till att en del medlemmarna blir arbetslösa. Friedrich von Hayek beskrev problemet så här (The Constitution of Liberty), (min dåliga översättning till svenska):
"....löntagare kan höja reallönerna över den nivå som existerar på en fri marknad endast genom att begränsa utbudet, genom att hålla tillbaka (withholding) en del av arbetskraften. Det kommer därför att alltid finnas ett motsatt intresse mellan de som kan få arbete till den högre lönen och de som då endast kan få ett annat mindre avlönat arbete samt de som inte alls kommer att bli anställda."
I stället för att låta marknaden själv se till att den lediga arbetskraften blev anställd så menade Keynes att politikerna skulle se till att reallönerna sjunker genom en högre inflationstakt. På kort sikt kan detta ge en högre efterfrågan på arbetskraft. På längre sikt så vill dock fackföreningarna ha kompensation för den högre inflationstakten.
UNDERKONSUMTIONSTEORIN
Att recessioner och arbetslöshet skulle bero på för liten konsumtion (underkonsumtionsteorin) är också av von Hayek effektivt motbevisat. Enligt Hayek (Prices and Production), (min svenska text):
"Vad Dr Caton och hans likar inte förstår är att konsumenternas efterfrågan endast är en liten del av det totala spenderandet i ekonomin och driver inte investeringarna. Tvärtom, att låta mer spenderas på konsumtion skulle göra kapitalstrukturen mindre och sänka levnadsstandarden."
I USA 1928 så var, enligt Hayek, konsumenternas spenderande 8,3 % av vad som spenderades på producentvaror. Om man enbart ser på BNP så var konsumenternas spenderande 66 % av det totala spenderandet. Det stora EKONOMMISSTAGET är att de tror att BNP är ett brutto-mått, det är i stället ett pyttelitet netto-mått. Den stora vitala delen av ekonomin är vad företagen spenderar.
Ju längre kapitalstrukturen blir desto större REAL EFTERFRÅGAN på arbetskraft. Kapitalstrukturen kortas av (blir mindre) om man försöker öka efterfrågan på konsumentproduker genom att öka penningmängden. På längre sikt får man en service/finansekonomi. Det blir alltfler arbeten inom exempelvis restaurang och handel samt arbeten inom finansiella tjänster (man tjänar pengar på att nya pengar skapas).
PROBLEMET ÄR INTE EXPORTEN
Den svenska exporten har utvecklat sig alldeles utmärkt de senaste 10-20 åren. Vi kan inte begära att det skall exporteras ännu mer för att det skall bli mera sysselsättning. Förvisso kan Sverige leva på denna export och betala de icke-arbetande i evighet.
Men 3/4 miljon arbetslösa är en resurs som skulle kunna öka BNP med drygt 15 procent. Det gäller att få denna grupp i arbete också för dess egen skull.
Vad är då receptet? Mer inflation enligt P-O P. Det är möjligt att en ökad efterfrågan leder till mer inflation samtidigt eftersom bl a flaskhalsar på arbetsmarknaden kan uppstå. Varför inte åtgärda dessa istället för att låta folk gå arbetslösa?
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home