fredag, juni 02, 2006

Rawls avvisar skatt på talanger

Det kommunistiska rättvisemottot skulle kunna effektivt tillgodoses med en högre klumpsummeskatt ju mer talang man har. -Det är praktiskt omöjligt och strider mot frihetsprincipen, menar Rawls. Men strider inte hög marginalskatt också mot friheten?

I det som blev hans sista bok Justice as Fairness från 2001 kommenterar John Rawls en hel del av debatten om hans stora verk En teori om rättvisa från 1971. Ett problem som jag tidigare har behandlat är hur ’moralisk förtjänst’ skall hanteras. Detta begrepp avvisas i realiteten av Rawls. Det förefaller som om Rawls på gamla dagar blivit mer realistisk. Han poängterar nu att den idé för fria och jämlika personer som han är ute efter i varje någorlunda rättvist demokratiskt samhälle går ut på ”att var och en som medborgare ska tjäna på samhällets politiska åtgärder”.

Rawls betonar nu frihetens princip (den första rättviseprincipen) mycket tydligare än tidigare. Det framkommer t ex i en kort redogörelse för hur Louis Blancs princip (som Rawls felaktigt tillskriver Marx 1873) skulle tillämpas i förhållande till medborgare med medfödda förmågor och talanger. Enligt Rawls skulle den kommunistiska rättviseprincipen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” kunna tillgodoses via differensprincipen genom att en klumpsummeskatt (en per capita-skatt) läggs på medfödda anlag. Samhället skulle sedan kräva att de bättre utrustade skulle betala högre skatt. ”På detta sätt skulle ojämlikheter i människors livsutsikter vad beträffar inkomst och förmögenheter i hög grad reduceras, om inte elimineras.”

Men detta går Rawls inte med på. För det första invänder han att det är praktiskt svårgenomförbart att finna ett mått på medfödda anlag som skulle kunna ”rättfärdiga en sådan tvångsskatt”. Dessutom kommer människor att försöka dölja sina anlag eller realisera dem först vid den ålder skatten inte längre skall betalas.

Huvudinvändningen är dock att ”klumpsummeskatten skulle kränka frihetens prioritet”. En sådan skatt skall betalas med ett fast belopp per år. Därför skulle den ”tvinga in mer dugliga i sysselsättningar där inkomsterna är tillräckligt höga för att skatten ska kunna betalas inom tidsfristen; den skulle gripa in i deras frihet att leva sina liv så som de önskar inom ramen för rättvisans principer”. Rawls menar att detta ingriper mot religionsutövningen och möjligheterna att ta lågbetalda men ändå aktningsvärda sysselsättningar.

Detta innebär att Rawls inte vill göra någon eftergift gentemot Ronald Dworkin och hans låginkomsttjänande tennisspelare. Inte heller Dworkins ambition att hitta en mer talang-okänslig belöningsprincip får någon förståelse. ”[V]åra anlag är våra och inte samhällets: vi kan nämligen inte underkastas en klumpsummeskatt för att utjämna de fördelar som våra anlag eventuellt kan ge. Det skulle kränka våra grundläggande friheter.”

Rawls menar att differensprincipen inte bestraffar de mer dugliga. Den går ut på att vi ”måste förkovra våra anlag och använda dem på ett socialt nyttigt sätt som kommer dem tillgodo som har mindre”(48.2). Kanske är det därför Rawls erkänner att hans påstående i ’A Theory’ att principen om ett ”socialt minimum” i praktiken skulle sammanfalla med differensprincipen var felaktigt. Detta till följd av ett påpekande från Jeremy Waldron (Journ of Appl Ph 3/86) om åtagandets belastningar (38.3). Min tidigare slutsats att en socialförsäkringsanordning i kombination med en existensminimumgaranti skulle kunna ge verkligt låga skatter inom Rawls’ system stärks i och med detta.

Man skulle närmare behöva diskutera hur mycket omfördelande skatter differensprincipen egentligen får innebära innan den kommer i konflikt med den första rättviseprincipen (friheten). Om en klumpsummeskatt inte kan tillåtas skulle man kunna tycka att en kraftig marginalskatt också är frihetsinskränkande. En klumpsummeskatt för dem som tjänar pengar har inte samma frihetsinskränkande effekt på beslut om ytterligare arbetsinsatser, befordran, ansvar, längre resor och att fritiden blir konstlat "billig" som höga marginalskatter har. Här finns flera intressanta aspekter.

(Anm: Jag har använt ordet klumpsummeskatt och inte "huvudskatt" som den svenska översättningen envisas med.)