Ostadig stabilisering

Teorin om automatiska stabilisatorer förutsätter att kommunerna inte skall avskeda eller höja skatten. Därför måste staten stabilisera kommunerna. Men detta tycks inte vara motivet för att nu ge extra pengar till kommunerna.

Man kan dela in stabiliseringspolitiken i tre kategorier: automatisk, reaktiv och proaktiv. Jag skall här enbart belysa den automatiska stabiliseringspolitiken utifrån den offentliga sektorns funktion som automatisk stabilisator. Finansminister Anders Borg har flera gånger avvisat reaktiva finanspolitiska stimulansåtgärder med hänvisning till att Sverige har starkare automatiska stabilisatorer än andra länder - speciellt USA.

Den teoretiska tanken med automatiska stabilisatorer är att en konjunkturstörning - t ex exportminskning eller konsumtionsminskning - inte får en starkt destabiliserande effekt genom förekomsten av en stor offentlig sektor med konstant skatteuttag och sociala system som ersätter inkomstbortfall hos medborgarna. Båda dessa effekter innebär en påfrestning på de offentliga finanserna och ställer kommunsektorn inför speciella problem genom att denna sektor inte får låna pengar för att klara budgeten.

Utan automatiska stabilisatorer skulle en exportminskning både leda till att intäkterna från bolagsskatten och inkomstskatten sjönk med krav på skattehöjningar som följd. Dessutom skulle de som blev arbetslösa ganska snart tvingas leva på släktingar och välgörenhet med påföljd att konsumtionen och momsintäkterna minskade. Därtill skulle många som inte blivit arbetslösa gardera sig genom att drastiskt minska sin konsumtion. Staten och kommunerna skulle få höja skatterna kraftigt för att försöka få budgetbalans. Men minskad inkomst efter skatt skulle leda till ännu mer minskad konsumtion inklusive momsintäkter och ytterligare destabilisering.

Stabiliseringspolitik är ingen lätt sak. Förra gången Sverige råkade ut för en konjunkturchock i skiftet mellan 1980- och 1990-talet lät regeringarna de automatiska stabilisatorerna verka i många år. Det ledde till en ökning av de offentliga utgifterna från drygt 55 procent av BNP till nästan 70 procent (nota bene: BNP minskade och blåste upp siffrorna). Samtidigt sjönk inkomsterna. Genom att ränteläget var högt och Sverige hade underskott i handeln med utlandet uppstod så småningom en farlig offentlig skuldsättning. Det är bilden av en liknande situation som Thomas Östros (S) ständigt försöker mana fram i sin kritik av dagens regering.

Men idag räknar KI med att de offentliga utgifterna bara ökar med 5 procent av BNP - från 50 till 55 procent (pdf, s 99). Dessutom är ränteläget extremt lågt och Sverige har fortfarande ett stort överskott gentemot utlandet. Situationen är alltså bättre när det gäller att enbart förlita sig på automatiska stabilisatorer och penningpolitik.

Diskussionen om kommunernas ekonomi framstår därför som något märklig. Teorin säger att de skall öka socialbidragen och andra lågkonjunkturrelaterade utgifter samtidigt som de inte bör höja skatterna och/eller avskeda anställda för att minska utgifterna. Men kommunerna pressas av dålig utveckling av skatteunderlaget att göra båda sakerna. KI förutser att det blir en skattehöjning med 10 öre 2010. Antalet anställda minskar med nästan 30 000 personer 2009-11. Och detta sker trots att kommunerna förutses få en del extra pengar från staten.

Teorin om automatisk stabilisering utgår från att kommunerna antingen får låna eller att de får pengar från staten, som då ensam står för låntagningen. Det är därför obenägenheten från regeringens sida att erkänna behovet av mer pengar i kommunsektorn ter sig så märkligt. Som motiv borde istället anföras att de kommunala utgifterna svällt upp och ineffektiviteten brett ut sig. Och då är rätta tillfället att tvinga kommunerna att ta på tagelskjortan. Det har däremot ingenting med stabiliseringspolitik att göra.

Frågan är vad Timbro och Thomas Idergard är ute efter. I en artikel på DN-debatt den 6/8 menade han att kommunerna mer än väl kan klara att skära ned utgifterna så att man får balans. En femtedel av utgifterna går till annat är välfärdens kärna i form av vård och omsorg mm. Utgifterna för kultur och fritid antyds vara slösaktiga och borde kunna skäras ned.

Idergard får svar idag 11/8 på DN-debatt från Anders Knape (M), ordförande för organisationen Sveriges kommuner och landsting. (Det är en sammanslagning av Kommunförbundet och Landstingsförbundet.) Man kan inte spara på renhållning, snöröjning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd, flyktingmottagning med mera utan skadliga konsekvenser, menar han. Kultur och fritid utgör bara 5 procent av utgifterna. Ambitionerna kan dock diskuteras, medger Knape.

Det kanske är bra att krav ställs på bättre hushållning med offentliga utgifter när det behövs en stabilisering av samhällsekonomin. Många gånger tidigare har den offentliga sektorn fått svälla under lågkonjunkturer på ett sätt som inte senare har gått att reversera. Konjunktursvängningarna har i sig drivit fram en snabbare expansion av den offentliga sektorn. Men går det inte att klargöra distinktionen mellan återhållsamhet på längre sikt och rena nedskärningar och effektiviseringar?

Knape tar dessutom inte upp den stabiliseringspolitiska frågan. Med Idergards förslag skulle en ytterligare destabilisering ske. Där är han emellertid i gott sällskap. Igår 10/8 sade Fredrik Reinfeldt enligt SvD:

"– Det intressanta är att vi är oroliga över sysselsättningen när det gäller äldrevården, skolan, barnomsorgen och sjukvården. Vi är inte intresserade av allmänna tillskott, säger Reinfeldt."

Det är inte omsorgen om samhällsekonomin utan ögonskenligen oron för väljarnas iställning till hur regeringen klarar vård, skola och omsorg som är vägledande för att Moderaterna nu vill släppa till mera pengar till kommunerna. Reinfeldt är också orolig för att kommunala skattehöjningar skulle äta upp en del av sänkningarna från jobbskatteavdragen. Enligt Lena Hennel i SvD idag 11/8 är det dock oron för jobben som är regeringens drivkraft. Man vill inte hamna i samma sits som Göran Persson (S) gjorde inför valet 2006. Men då gick det ganska bra för Sverige utan att det omgående blev fler jobb. Nu borde det finnas en helt annan förståelse för att det råder stor arbetslöshet 2010 pga den internationella krisen.

Socialdemokraterna har valt oansvarigheten hos regeringen som linje i sin kritik. Östros har kommenterat statsministerns utspel med argumentet att det finns "inget utrymme" för lånefinansierade reformer i dagens läge. Det strider mot Socialdemokraternas traditionella linje sedan 1930-talet, vilket nästan inte alls har diskuterats av olika politiska kommentatorer. Stabiliseringspolitiken framstår som ostadig.

Vi har fått en amerikansk situation från början av 1930-talet där Hoover och Roosevelt tävlade med varandra i valrörelsen om vem som var mest för balans i statsbudgeten. Sålunda har Anders Borg rättfärdigat satsningen på kommunerna med argumentet att det nu går litet bättre för Sverige så att det finns "utrymme" för att hjälpa kommunerna.

Läs även andra bloggares åsikter om kommuner, Timbro, välfärdens kärna, stabiliseringspolitik, finanspolitik, finanskris, lågkonjunktur, finanskrisen, automatiska stabilisatorer, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se