Lyckoforskningen syftar till nolltillväxt
Är lycka något som staten skall koncentrera sig på? Det är tydligen inte så enkelt att lycka och inkomster följer sig åt. Så hur utjämna lyckan?
Det finns starka krafter som på olika sätt vill komma åt den västerländska livsstilen. Frihet, individualism och privat konsumtion är företeelser som många människor ser på med växlande grad av avsky. Ett sätt att komma åt det västerländska samhällssystemet är att kalla det för "kapitalism" och visa upp exempel på att det inte fungerar. Den mest utrerade varianten är marxistisk socialism.
Ett annat sätt är att betona att Västerlandet är oförenligt med en god miljö och en försiktig resurshushållning. Detta argument tog dock aldrig skruv förrän det kunde göras gällande att vår livsstil utgjorde ett fruktansvärt hot mot ett balanserat klimat. Tillväxten leder till en katastrofal global uppvärmning, hävdas det. Lösningen ligger både i kraftiga regleringar av matvanor, bilkörning, boende, inomhustemperatur och i en allmän minskning av produktionen.
Ett tredje sätt är att ta lyckoforskningen till hjälp. Ekonomisk tillväxt ovanför en viss nivå leder enligt forskningen till ganska små tillskott i undersökningar av subjektivt upplevd "lycka". Det leder till att en del drar slutsatsen att "jakten på tillväxt" borde upphöra. Det viktiga skulle inte vara att hålla BNP uppe. Idag rapporterade Studio Ett om hur t ex Bhutan sedan 1970-talet mäter "bruttonationallyckan" istället för BNP.
Vi fick höra (lyssna) att BNP var ett så absurt mått att det lämpliga var att hoppa ner från ett lagom högt hus. Då skulle man bli skadad och hamna på sjukhus vilket skulle höja BNP. Hoppade man från ett alltför högt hus skulle man dö och effekten på BNP skulle bli mindre (Dennis Meadows, MIT). Att samhället faktiskt blir lyckligare med en adekvat dimensionerad skyddssektor än utan förstod man inte. Och inte heller insågs att BNP påverkas marginellt om läkare eller bilplåtslagare arbetar med viss underkapacitet eller full tid.
Den totala produktionen, BNP, är dessutom ett stabiliseringspolitiskt mått som politikerna strävar efter i meningen att onödigt stillastående eller nedgång är en förlust för samhället. Om konjunkturer och finansiella kriser minskar den produktion som den fysiska produktionsapparaten kan åstadkomma försöker man "öka tillväxten". Det leder också till mindre arbetslöshet och litet mera lycka i samhället. Men någon absolut "jakt efter tillväxt" är det inte fråga om.
Så det gäller att se upp med nya fuskargument för att komma åt det fria marknadssamhället. Vi får se vad den nya satsningen på "Lyckobloggen" kan innebära. Ett intressant inlägg gjordes häromdagen av en av initiativtagarna, Filip Fors, med rubriken "Lyckan är ojämnt fördelad i samhället". Det var inte, som man kunde förledas att tro av rubriken, en ytterligare litania om hur ojämn inkomstfördelningen är. Istället redovisades en undersökning av kvinnor i USA och Frankrike där det framgick att sambandet mellan lyckoupplevelse under en dag och socioekonomiska faktorer var svagt.
Denna ojämna fördelning som tydligen inte går att rätta till med inkomstutjämning kan naturligtvis tolkas som att politikernas uppdrag blir ännu mer intrikat. Det är något annat som skall utjämnas om vi verkligen anser att det är samhällets uppgift att lägga sig i folks lyckoupplevelser. I ett inlägg igår ifrågasätter dock Johan Norberg huruvida lyckoforskningen bör omsättas i politik.
Läs även andra bloggares åsikter om lycka, lyckoforskning, tillväxt, BNP, utjämning, miljö, klimat, kapitalism, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: filosofi
posted by Danne Nordling @ 18:38
4 comments
.
4 Comments:
Som utilitarist måste jag säga att den som hävdar att nolltillväxt av BNP är målet knappast går den höjda lyckans ärenden. Allt detta handlar ju dock om empiriska och kontingenta faktorer, så det är svårt att ge slutgiltiga svar på vilken samhällstyp som ger mest lycka, men ett samhälle som ger en ökad levnadsstandard är nog viktigt för människors lycka (även om det nog är viktigare att den stiger långsamt och stadigt och gynnar de flesta än snabbt och ryckigt och mycket "ojämlikt").
För övrigt vet jag inte exakt hur man går tillväga när man slår fast att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och lycka är svagt; men om tillväxten märks hos vanligt folk i t.ex. ökad konsumtionsförmåga så tror jag att människor underskattar den lycka som det ger dem. Men jag tror fortfarande att det gamla påståendet att fattiga människor får mer lycka än rika av välståndsökningar gäller, varför en måttfull omfördelning i en välfärdsstatlig ram ter sig som en rimlig politisk lösning.
Inget samhälle har varit ett lyckorike i den bemärkelsen att dett rått fullständig jämlikhet i fråga om inkomst. förmögenhet och en massa andra saker.
Det är en förutsättning för ekomoisk tillväxt, vilket i sig i vårt välfärdssamhälle är till fördel för de "svaga".
Denna teori godtar inte vänstern utan den vill med långtgående politiska insatser skapa det jämlika samhället, ett slags utoppist lyckosamhälle.
De samhällen som varit konstruerade på detta sätt visar i stället att lyckoriket varit bestämt av den politiska eliten. härskarna. förtryckarna.
/Per Fredö
Det är inte säkert att en utiliterist som vill maximera den totala lyckan verkligen ska stödja en ömfördelning från rik till fattig. Man kan motivera det med avtagande marginalnytta för den rike.
Men om det är så att den rike värderar pengar mer än den fattige. Han har ju blivit rik just därför att han värderar pengar högt. Om det är sant borde man ta pengar från den fattige och ge till den rike för att maximera den total lyckan. Den rike uppskatta att få pengar mer än den fattige sörjer att förlora dem.
Nej jag hävdar inte att vi ska göra det jag hävdar bara att med den typen av lyckomaximering är det inte självklart att den fattige får den rikes pengar.
Ulf:
Utilitarism handlar inte om hur människor värderar pengar, utan det faktiska lyckotillskott som mera pengar ger. Men ja, du har rätt i att det inte är självklart a priori att en utilitarist måste förorda omfördelning från rik till fattig. Det kan ju t.ex. vara så att många fattiga tillhör någon religiös rörelse som helt enkelt inte skulle finna någon som helst lyckoökning av att nå över fattigdomsstrecket. Isåfall är naturligtvis omfördelning inte motiverat.
För övrigt tror jag inte (den avtagande marginalnyttan till trots) att det finns många utilitarister som vill avskaffa skillnader i rikedomar. Det är ju viktigt att behålla den allmänna välståndsökning som kapitalistiska motivationer tillhandahåller. Frågan blir snarare vilka skattenivåer och inskränkningar i den fria marknaden som är möjliga att ha utan att dessa drivkrafter blir alltför låga.
Skicka en kommentar
<< Home