Kan "plan B" rädda ett klimatavtal?

När Rasmussen i förtid avslöjade "plan B" för att rädda klimatmötet i Köpenhamn visar det på en intressant desperation. Utan siffror på ungefärliga utsläppsminskningar i ett preliminär avtal blir det fiasko. Men tänk om USA bara går med på 5 procent?

Köpenhamnsmötet 7-18 december ser ut att bli ett totalt fiasko. Varken USA eller Kina är beredda att skriva under något dokument om juridiskt bindande utsläppsminskningar av växthusgaser. Men i media beskrivs inte detta som ett fiasko. Enligt vad Ekot rapporterade på eftermiddagen kom Barack Obama och Kinas president Hu Jintao i Peking fram till enbart allmänna fraser:

"Kina är det land som släpper ut mest koldioxid [ca 25%] i dag och USA är det land som historiskt sett bidragit mest till växthuseffekten [nu ca 20%]. Men fortfarande har inget av länderna gått med på några bindande avtal för att minska klimatpåverkan.

Däremot sade sig Hu och Obama vara överens om att betydande åtgärder behövs."

Enligt DN igår (Staffan Kihlström) hade USA:s klimatförhandlare Richard Froman och Danmarks statminister Lars Løkke Rasmussen enats om att se toppmötet som ett första steg mot ett nytt klimatavtal. Lars-Ingmar Karlsson skriver i en kommentar att detta betyder att danskarna fortfarande hoppas nå ganska långt mot en ny klimatöverenskommelse. "USA försöker vinna tid."

Men nu visar det sig att Rasmussens initiativ byggde på en strategi med en "plan B" som man skulle ta till om förhandlingarna misslyckades inför själva toppmötet i Köpenhamn. Susanna Baltscheffsky skriver idag i SvD:

"Tanken har varit att avslöja denna "plan B" för att rädda Köpenhamnsmötet i det fall förhandlingarna vid de förberedande mötena misslyckades. I söndags lade så danske statsministern Lars Løkke Rasmussen fram sitt förslag vid ett den ekonomiska samarbetsorganisationen Apecs toppmöte i Singapore."

Detta betyder rimligtvis att prssimismen ökat avsevärt - i synnerhet som Rasmussen inte hade tid att vänta utan "körde över" EU:s klimatpolitik utan att representanter från EU var närvarande.

Om det vore så att denna plan B har någon betydelse för ett kommande klimatavtal i Mexiko nästa år skulle väl media kunna rapportera om hur den politiska respektive juridiska bilden ser ut. Ett preliminärt möte i Köpenhamn skulle då antyda hur mycket olika länder skulle minska sina utsläpp till 2020. De exakta siffrorna och den juridiska konstruktionen skulle överlämnas till det defintiva mötet. Men något sådant rapporterar inte medierna.

Vissa bedömare som jag erinrar mig har uppskattat att Senaten i USA kan tänka sig en minskning med 4-6 procent till 2020. Det är i så fall den siffra som borde användas för vad Köpenhamnsmötet kan komma fram till. Och blir det så måste väl ändå Köpenhamn anses bli ett fiasko?

Går man tillbaka till valrörelsen 2008 så lovade McCain en minskning med 50 procent till 2050 och Obama med 80 procent (bloggartikel aug 2008). En rent mekanisk fördelning av minskningarna under 40 år kräver alltså 20 procents minskning till 2020 med Obamas vallöfte. Men hans vallöften kanske inte är så mycket värda?

Läs även andra bloggares åsikter om klimattoppmöte, klimatavtal, Köpenhamnsmötet, USA, Kina, utsläppsminskning, växthuseffekten, klimat, miljö, Obama, EU, klimatpolitik, fiasko, politik på intressant.se