Ville moderaterna ha löntagarfonder?

Hur kan det komma sig att Sverige var nära att socialiseras med hjälp av löntagarfonder? Även moderaterna var inne på någon form av "stiftelser". Nu avslöjar moderaternas f vice ordförande hur arbetet i fondutredningen gick till.

Jag träffade igår moderaternas förre vice ordförande Lars Tobisson och fick hans memoarbok Främling i folkhemmet. Ett avsnitt handlar om löntagarfonder. Tobisson var ledamot i löntagarfondsutredningen eller "Löntagarna och kapitaltillväxten" som var det officiella namnet. Utredningen hade tillkommit under jämviktsriksdagen 1973-76 på Folkpartiets initiativ vid de sk Haga-förhandlingarna 1975. Det var folkpartiledaren Gunnar Helén som drev på för att vinstandelssystem skulle utredas.

Samtidigt pågick LO:s egen utredning om löntagarfonder under ledning av Rudolf Meidner. Direktiven till den statliga utredningen med Hjalmar Mehr (s) som ordförande blev därför ganska radikala och majoriteten socialistisk. Efter regimskiftet 1976 diskuterade den borgerliga regeringen om direktiven skulle ändras. Det motsatte sig folkpartiet, berättar Tobisson. Per Ahlmark (fp-ledare) ansåg att en ändring i marknadsekonomisk riktning skulle betyda att fp måste lämna regeringen av hänsyn till socialdemokraterna.

Efter flera månaders förhandlingar fick moderatledaren Gösta Bohman igenom att antalet ledamöter ökades från 9 till 13. Bertil af Ugglas blev nu den förste moderate representanten i utredningen. Efter hans död ersattes han av Ulf Adelsohn. Det var då jag fick intrycket att moderaterna kunde tänka sig någon form av löntagarfonder. Men Tobisson är förtegen och skriver bara att Adelsohn tyckte utredningsarbetet var "trögt och tråkigt". Han ersattes av Anders Wijkman som snart gick till Röda Korset och ersattes av Staffan Burenstam Linder. När denne blev statsråd fick Tobisson (då partisekreterare) uppdraget. Han var då en deciderad fondmotståndare.

När Tobisson trädde in i fondutredningens sammanträdesrum 1979 var det inte bara den nye ordföranden Allan Larsson (s), som nyss hade utnämnts av Ola Ullsten (fp-ledare), som betraktade honom med "ogillande". Det gjorde också chefen för Gränges, Erland Waldenström, som ursprungligen varit drivande för att näringslivet skulle inrätta vinstandelssystem. Den moderata partiledningen hade gjort försök att få honom utbytt. Den ämable Waldenström var en kompromissmakare som riskerade att driva fram en uppgörelse där moderaterna stod till höger om näringslivet i sitt motstånd mot löntagarfonderna.

Sent omsider satte näringslivet in Hans Werthén i Electrolux som en motvikt till Waldenström. Men Tobisson var skeptisk och berättar om en öppen förhandlingsomgång mellan Werthén och Kjell-Olof Feldt (s) före ett kommittésammanträde i början av 1980. Därefter tystnade Werthén och motståndet från näringslivets småföretagare hårdnade.

Våren 1980 skissade Allan Larsson på en ganska radikal fondmodell vid ett internatsammanträde. Med hjälp av TCO och c eller fp kunde en majoritet i utredningen uppbådas. Men Tobisson hade nu fått klartecken från partiledningen att agera taktiskt för att splittra utredningen eftersom någon majoritet för ett nej till fonder inte var möjlig att uppnå i det borgerliga Sverige. Först började sekretariatet utreda två olika modeller. Därefter ökade antalet. Vid ett sammanträde i början av 1981 lyckades en majoritet uttala kritik mot sekretariatets text som alltför socialistisk. Det blev för mycket för Larsson som gav upp. Något slutbetänkande blev det inte. Utredningsmaterialet sammanställdes av sekreteraren Berndt Öhman.

Tobisson ger en bild av sitt eget parti som i dagens ljus ter sig försvarlig. Men man kan inte undgå misstanken att den är tillrättalagd vad beträffar partiets och företrädarnas initiala beteende. Det var ju faktiskt så att både prominenta företrädare för näringslivet och de borgerliga partierna hade stor förståelse för att företagens vinster skulle reduceras och tas om hand av fonder eller "stiftelser" som Adelsohn var inne på.

Detta beteende är kanske både ett prov på hur långt vänstervridningen gått i Sverige vid mitten av 1970-talet och på hur långt konformismen hos borgerligt tänkande personer kunde drivas. Bidragande var kanske att problemet, som fonderna skulle lösa, först sades vara ett lönepolitiskt dilemma. Den "solidariska lönepolitiken" lämnade kvar ett utrymme som facket kunde göra gällande att man hade "rätt till". Denna beskrivning accepterades av många och när maktövertagandet på ett sent stadium infördes sades detta vara en långsam process under många årtionden, som inte verkade så farlig.

Något förvånande är att svenska forskare inte verkar intressera sig för hur det blev möjligt att nästan socialisera hela näringslivet utan att något enigt motstånd omedelbart uppstod. Inte heller har vi fått någon inblick i hur motiveringar, som på 1970-talet uppfattades som relevanta och evidenta, nu förefaller vara helt perifera. Frågan om löntagarfonder är rimligtvis ett intressant forskningsområde som dessvärre inte behandlas särskilt mycket i olika memoarverk av personer som idag skulle framstå som vilseförda eller medlöpare.

Läs också min artikel 12/1 2007 om Viktorovs doktorsavhandling och 25/1 2007 om Palme och löntagarfonderna. Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, moderaterna, folkpartiet, vinstdelning, investeringslön, LO, socialdemokraterna, löntagarfondsutredningen, socialism, solidarisk lönepolitik, socialisering, politik, ekonomi på intressant.se