lördag, april 28, 2012

Skuldekonomin sedan 70-talet förstör dagens tillväxt

I över 30 år har politikerna underfinansierat den offentliga sektorn i G20-länderna. När finanskrisen kom var skuldsättningen redan så utvecklad - 80 procent - att den övergick i en skuldkris som kväver tillväxten.

Hur kunde de stora ländernas statsskulder på 30 år sjunka med drygt 100 procent av BNP efter andra världskriget? Och varför steg skuldsättningen från mitten av 1970-talet med ca 70 procent av BNP på knappt 40 år? Det är två frågor som väcks av nedanstående diagram:

Varför började skulderna stiga vid mitten av 70-talet?
Källa: Dagens Arena 4 april 2012


Diagrammet avser den sammanvägda statsskuldens andel av BNP för de största industriländerna (G20) från 1880 till 2009. Vi ser där hur första världskriget innebar en kraftig skuldsättning som tillsammans med krisen i början av 20-talet innebar en skuldökning på ca 70 procent av BNP. Därefter skedde en begränsad minskning som ersattes av en ny skuldökning genom 30-talsdepressionen. Den ökningen motsvarade dock endast ca 20 procent av BNP. En kort period i slutet av 30-talet var skuldsättningen nere på samma nivå som före depressionen.

Andra världskrigets begynnande rustningar och själva kriget innebar återigen en ökad skuldsättning med 70 procent av BNP, men nu från en högre nivå (60 % istället för 20 %). Under de följande 30 åren pressades skuldsättningen ned med drygt 100 procent av BNP till en nivå på drygt 30 procent. Detta skedde samtidigt som tillväxten var god. Dagens motsättning mellan nedskärningar och tillväxt syntes inte till (bloggart igår).

Men sedan hände någonting i början av 70-talet. Från mitten av 70-talet steg statsskuldkvoten från drygt 30 procent till 80 procent strax innan finanskrisen bröt ut på allvar. Varför blev politikerna i de stora länderna i drygt 30 år så ointresserade av att hålla de offentliga budgetarna i balans? De hade ju dessförinnan hållit ett kontinuerligt, ganska kraftigt, överskott i de offentliga finanserna under 30 år. Här ser vi upprinnelsen till dagens skuldproblem, som blev akuta när en ny kris av 30-talsdimensioner bröt ut.

Finanskrisen medförde att de stora ländernas ekonomier både drabbades av finansiella problem och av reala. Låntagningen ökade och som på 30-talet skedde en ökad skuldsättning med ca 20 procent av BNP. Men istället för att snart därefter minska fortsatte ökningen. Det syns inte i diagrammet. Men för exempelvis Europa skedde först en ökning av skuldkvoten med 16 procent av BNP 2007-09 (EU). Därefter fortsatte skuldsättningen med ytterligare 10 procent av BNP - till 85 procent 2012. Jämför med 59 procent som ökade till 75 procent under krisens akuta skede 2007-09 (höstprogn-11, pdf). I tre år har skulderna ökat 60 procent ytterligare i EU efter det akuta skedet till skillnad från 30-talet.

Vad har den nationalekonomiska forskningen att säga om denna förlängda skuldökning? Är det kanske vad som erfordras för att vi inte ska drabbas av en realt lika allvarlig kris som på 30-talet? Genom att den nya krisen inträffade när länderna redan var rejält skuldsatta (80 % av BNP istället för ca 40) kom den nya skuldsättningen ovanpå den gamla dessutom att upplevas som svåruthärdlig. Detta gällde speciellt de länder som var finansiellt svagast och som befarades gå i konkurs med spridningseffekter som följd.

En i normala tider högre skuldsättningsgrad finansierad på kapitalmarknaderna är naturligtvis alltid en riskfaktor när den blir tillräckligt hög. Skulle en kris inträffa, som mer eller mindre automatiskt höjer skuldkvoten ytterligare, kommer hela systemet i gungning. Det ställer nya krav på hur ökad, akut skuldsättning borde hanteras. Min bedömning är att politikerna borde ha avstått från att finansiera den ökade skuldsättningen på marknaden. Hade finansieringen skett i centralbankerna istället hade räntebördan inte ökat eftersom staterna äger centralbankerna och hade fått tillbaka den ökade räntebördan som ett kompenserande överskott. Dessutom hade inte någon kreditåtstramning skett som nu har motverkat bekämpningen av finanskrisens spridning.

Den grundläggande nationalekonomiska frågan är emellertid hur det kan komma sig att staterna skuldsatt sig så pass mycket under drygt 30 år av normal ekonomisk utveckling. Kan man se det som ett led i stabiliseringspolitiken? Eller är det föregivna stabiliseringspolitiska motiv som ständigt har upprepats som är orsaken? Skulle det kunna vara allt större satsningar på långsiktiga infrastrukturinvesteringar som ligger bakom? Eller är det ständiga ad hoc-lösningar när populära reformer ska introduceras för väljare, som inte är intresserade av finansierande skattehöjningar, som är orsaken?

En slutsats kan man redan nu dra av skuldekonomins utveckling. Om inte den offentliga sektorn hade tillåtits underfinansieras av det politiska systemet i 30 års tid skulle den påfrestning som finanskrisen innebar mycket lättare ha kunnat övervinnas. Det är inte kapitalismen det är fel på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

16 Comments:

At 28 april, 2012 15:41, Anonymous m96 said...

Anledningen att skuldernas andel sjönk efter 2:a världskriget var väl att det skrevs av en massa skulder? Man nollade pappret.

Det gjorde man ju för Tyskland iaf vad jag hört, för att de skulle komma igång igen..

 
At 28 april, 2012 16:56, Anonymous Anonym said...

Är den ökande skuldsättningen inte kopplad till en minskad inflation och därmed en lägre räntenivå.
Under samma period har världens BNP vuxit just pga handel som pressar inflationen.

 
At 28 april, 2012 18:15, Anonymous Lars said...

"Hade finansieringen skett i centralbankerna..."
Är det inte detsamma som de beryktade sedelpressarna? Brukar sådant inte sluta med inflation? Det är väl dessutom vad åtminstone USA gjort på senare år.

 
At 28 april, 2012 20:13, Anonymous Steve said...

Sveriges statsskuld är nu 32% av BNP. För 2011 var den 38%. Vi är bra! (”Den som är satt i skuld" o.s.v., som det heter i Vingåker-trakten…)
I toppen ligger Japan, med kring 225% -- fast mest till japaner…
Grekland -- kring 145%…
USA -- 103% vid årsskiftet; ingen minskning budgeterad detta decennium… Obama…

(Det är förvånande svårt att få fram aktuella siffror på nätet!)
(Norges statsskuld minskade enl datosmacro.com från 44% av BNP 2010 (och 55% 2006) till 29% 2011 ??? Har oljepriset ökat så mycket?)

 
At 28 april, 2012 20:40, Anonymous Steve said...

För USA:s del berodde ”skuldkrisen” väsentligen på ’Fannie Mae and Freddie Mac’, två statskontrollerade företag som gav inteckningslån. 6 sep 2008 kom de under direkt statsstyre (conservatorship).
1999 hade Clinton-regeringen tryckt på att de skulle ge lån även åt ”fattiga”, folk som nog inte kunde betala tillbaka om inte husvärdet ökade.
New York Times varnade (också 1999) att det här nog var bra när ekonomin gick uppåt, men vid en nedgång kunde det ge stora problem.
Det dröjde lite, men 2008 blev krisen alltså akut. Och drabbade många (husägare).
USA:s statsskuld var 63% av BNP år 2006. I november fick Demokraterna kontroll över båda husen. Statsskulden: 69% 2008, 84% 2009, 92% 2010, 98% 2011. Och nu i januari var den 103%.
Media hos oss har inte förstått läget. Och värre är att Demokrater m.fl. (i USA) inte heller fattat vad det är som sker.

 
At 29 april, 2012 00:38, Anonymous m96 said...

Steve:
Den privata skuldsättningen är dock mycket högre i Sverige.

 
At 29 april, 2012 09:08, Anonymous Steve said...

Citat: ”Den totala skuldsättningen i USA var 279% av ”ekonomin” (BNP?) år 2011, långt under Japans 512%, och Englands 507%, men i nivå med Tyskland och Australien. Bolag och konsumenter har skurit ner kraftigt.
- ”USA har gjort som Sverige och Finland på 90-talet: skurit ner privata skulder och ökat offentliga utgifter tills ekonomin växer till igen, säger McKinsey Global Institute.”
USA Today, 19 jan
- Rätt? Eller (som så ofta) murvlars och ekonomers (keynesianska) fantasier? Ökade statsutgifter hos oss (beslut, inte automatik)?

 
At 29 april, 2012 12:44, Blogger Danne Nordling said...

m96, en avskrivning kanske förekom för Tyskland och andra, men det är väl Marshallhjälpens effekter som borde analyseras och hur finansierades den?

Anonym 16:56, minskad inflation och lägre ränta borde inte ha någon effekt på skuldkvoten. Däremot kan jag tänka mig att räntan var låg och inflationen medelhög så att lånens realvärde och räntebördan trendmässigt minskade efter WW2.

Lars, finanskrisens primära effekter var i stora stycken en "credit crunch". Det adekvata är då att skapa en kompensation för detta i centralbankssystemet - inte att belasta kapitalmarknaden med ytterligare upplåning som ju bara ökar kreditkontraktionen. Det är ju vad Milton Friedman förordade när ekonomin befinner sig långt under fullt kapacitetsutnyttjande och det är vad ekvationen MV=PY också säger. Att staterna trendmässigt lånade på kapitalmarknaden 1975-2006 var naturligtvis mera adekvat då men långsiktigt obalansskapande.

Steve, vem betalade egentligen subprimelångivningen i USA? Här kanske vi ser en penningmängdsökning i ett läge utan svår kris som belastar den reala sektorn på ett ohållbart sätt. I varje fall avstod någon från resurser som satsades på ett uppdrivet bostadsbyggande som var långsiktigt ohållbart och därmed obalansskapande. Men vad var det som orsakade att USA gick in i krisen med nästan 70 procents statsskuld?
/DNg

 
At 29 april, 2012 13:30, Anonymous Steve said...

Federala skulden var 63% av BNP år 2006; inte påfallande mycket för ett land i krig (Afghanistan, Irak). (Jämför med Europa!)
Valet nov 2006 gav Dems kontroll över kongressen. Och skulderna steg. 63,8% av BNP 2007, ok. Men 70% 2008. 85% 2009. 93% 2010. 98% 2011. 103% i januari.
Viktigt skäl: Fannie & Freddie. Inteckningar. Huslån.

Det märkliga är att media – och Dems – inte ser det här som ett problem.
Varför skulle ett huslån faktiskt bli ett problem för husägaren? (För det är det ofta nu.) Räntan är ungefär som den alltid varit.
Ett skäl: Arbetslösheten. Var 4,4% dec 2006. Steg sedan: 5,0% dec 2007, 7,3% 2008, 9,9% 2009. Lite lägre se’n: 9,4% dec 2010, 8,5% dec 2011. (11,0% i Kalifornien, nu.)
Men det beror delvis på att somliga gett upp. Arbetslöshet U6 (även ofrivillig deltid och ’slutat söka’) var 7,9% dec 2006, steg till 17,1% 2009. (Var 22,1% i snitt 2010 i Kalifornien.)

Det här vet ni ju inget om? Media tycker inte det här är viktigt, eller intressant. Våra media litar på New York Times. Och professorn i ’nordamerikakunskap’ litar också på det som sägs därifrån. (Paul Krugman… Ack…)

 
At 29 april, 2012 14:13, Anonymous Steve said...

Tidigare - låt säga 1968 till krisåren kring 1990 - hade vi i Sverige ekonomiska kriser med några års mellanrum. Och inflation: 1970-1985 aldrig under 6%. Låneräntan blev därefter.
Det var Keynes & Co som stod för resonemangen då. (Jag förde fram ett konservativt argument mot professorn i nationalekonomi, ca 1973. Sedan var jag hans ovän… Fanns liksom inte… Min uppfattning om ekonomer - ja, gissa.)

Det här ändrades tack vare Reagan (1981-1989), som litade på ekonomen och rådgivaren Milton Friedman.
Carter’s sista år, 1980, var inflationen 12,5%. Reagan’s sista år var den 4,4%…

I Sverige t.ex. 13,6% 1980, och 10,5% 1990…
Nu nära noll hos oss; 2008 var ett dåligt år: 3,4%
Här i Sverige har vi det bra nu, ekonomiskt! Inte euron; och inte beroende av dollarn…
Och Vingåkers-regeln om skuldsättning accepterad - tack!

 
At 29 april, 2012 23:05, Anonymous Steve said...

Nobelpristagare (2008) Paul Krugman försäkrar nu i NY Times Magazine att mer inflation skulle sätta fart på USA:s ekonomi. Vet man att pengarnas värde minskar framöver, går man naturligtvis och handlar idag. Kläder! Aktier! Ny fabrik!
- Ledsen, Palle, men de mer konservativa i USA tvivlar idag på den ekonomiska framtiden för USA under Obama. Så länge han sitter, kommer de inte att investera mer än absolut nödvändigt.
- Men åtminstone köpa kläder? Sorry, men tror du att du blir fattigare framöver, reellt sett, sparar du nog dina slantar, så att du inte står barskrapad framöver.
- Krugman, mot slutet av hans 2821 ord långa text: ”Vi är fortfarande mitt i en väldig katastrof (disaster) , där arbetslöshet och ’underemployment’ föröder millioner amerikanska liv…” (Nåja, katastrof… 8,2% arbetslöshet… ”Klar förbättring", tyckte Obama…)
- Demokraterna fick kontroll över kongressen i valet nov 2006, och Obama blev vald nov 2008 - men det råd Palle nu ger oss är ”more of the same”. Mer skulder. Mer statskontroll, Mer keynesianism.
Paul Krugman, NY Times Magazine, 24/4

 
At 30 april, 2012 12:57, Anonymous Steve said...

Victor Davis Hanson, historiker och konservativ samhällsdebattör, summerar på National Review Online USA:s (ekonomiska) problem: Obama ”has investors scared stiff”.
- Obama har lånat över ”$5 trillion” (biljoner) sedan 2009, modell Keynes, men får ändå inte fart på ekonomin – arbetslösheten har varit på 8% eller mer i 38 månader; längsta tiden sedan 1930-talet.
- Och det finns inga konkreta planer på en förbättring.
- Obamacare beslöts (i princip) mars 2010, men man vet ännu inte kostnaden för företagen. (Eller om det hela verkligen blir av, efter valet.) I det läget aktar sig företagarna för att investera.
- Läget är inte alls bra. I Kalifornien var 11% arbetslösa (U3) i mars 2012…
- Men håller ni er till svenska media vet ni egentligen inget om detta! (NY Times? ”Vi måste låna mycket mer!”)
- Själv undrar jag hur kineserna, som lånar ut en stor del av pengarna, ser på detta. Kommer Peking att stoppa O:s försök att göra USA socialistiskt?
Victor Davis Hanson, National Review Online, 29/4

 
At 30 april, 2012 18:09, Anonymous Lars said...

Steve:
Jag är en av dessa "scared stiff" - jag har bott i US i många år (flydde undan Palme) och jag har inte varit till Sverige på många år, men i sommar har vi biljetter på SAS för att rekognoscera i det gamla landet. Vi får se vad som händer i november...

 
At 30 april, 2012 19:39, Anonymous Kalle said...

Tycker det vore intressant om någon redde ut grundläggande resursers inverkan på ekonomin. Och här är ju olja en grundläggande resurs som stadigt ligger över 100 dollar per fat. Vad betyder det egentligen, är det kanske så att när priset stiger över en viss nivå så exponerar det svagheter i systemet och förorsakar en krasch?

Vem är det som inte längre har råd att köpa olja, och vad får det för konsekvenser i det stora hela?

Var går gränsen för när det är nationalekonomiskt lönsamt att plocka upp oljan? Det naiva svaret är väl att om det kostar lika mycket att utvinna oljan som man får när man säljer den, men det är nog inte sant i ett större perspektiv.

 
At 30 april, 2012 22:39, Anonymous Steve said...

President Obama grep nyligen in för att bromsa prisökningarna på olja: Han ska satsa ”$52 million” på att genomdriva hårdare straff för firmor som manipulerar marknaden. Fler personer ska anställas för detta vid Commodity Futures Trading Commission, och man ska sätta in teknologi för att övervaka energimarknaderna.
Yahoo News, 17/4
- Att prisökningarna på olja till stor del beror på spekulation, det är väl vi med hjärtat till vänster alla överens om? Eh?
- (Lilla North Dakota’s ekonomi går på högvarv sedan 2007 p.g.a oljeutvinning; "shale oil” nere i berget. – Men i stort sett har nyexploatering inte tillåtits på amerikanskt territorium. Obama ogillar principen. Kuba började däremot utvinna olja i Gulfen norrut, redan förra året.)

 
At 02 maj, 2012 03:51, Anonymous Steve said...

I National Review påpekar Veronique de Rugy att det finns två typer av kris-åtgärder: De som minskar statsskulden (som % av BNP), och de som inte alls gör det.
Som god keynesian vill man kanske bygga vägar och tåg. Grekland och Spanien har gjort det de senaste 30 åren, oftast på EU:s bekostnad. Metron i Athen är utmärkt. Spaniens snabbtåg är ett underverk.
Tunnelbanor och snabbtåg är något som politiker gillar; det är lättbegripligt, för dem och för väljarna.
När sedan någon annan betalar det hela…
Ja, då kan det (omsider) bli som i Spanien idag. 24% arbetslöshet…
Eller Grekland. ”Public debt" 165% av BNP. Prognos för 2012: 198%. (Wiki)
Devalvera, för att rädda sig? Jodu…!
NRO Corner, 1 maj

 

Skicka en kommentar

<< Home