Räntehöjningspratet slår tillbaka
Riksbankens varningar för kommande räntehöjningar orsakade tvärstopp i konjunkturen under första kvartalet. Skräcken för den låga räntans inflationseffekter har genom räntehöjningspratet orsakat ännu starkare krav på räntesänkning.
SCB redovisade nationalräkenskaperna för det första kvartalet 2005 igår 8/5. För många kom de som en chock. BNP ökade med 0,4 procent på ett år jämfört med 3,1 för fjärde kvartalet 2004. Emellertid är en del av inbromsningen en följd av kalendereffekter. Jämförelsetalen anses därför böra vara 1,4 resp 2,1 procent. Kalenderkorrigerat minskade dock antalet arbetade timmar med 1,0 procent vilket är illavarslande för regeringens målsättning att öka sysselsättningen före valet.
Hushållens disponibla inkomster (löner och bidrag efter skatt) ökade med 3,5 procent realt men den privata konsumtionen ökade bara 0,5 procent. Det betyder att sparandet ökade trots att alla optimistiska konjunkturprognoser hade förutsatt en kraftig ökning av hushållens konsumtion som kompensation för den mer långsamma ökningen av exporten.
Och varför ökade det privata sparandet när det istället borde ha minskat? Min hypotes är att detta till stor del beror på att hushållen blev försiktiga när det återkommande framfördes varningar för väntande räntehöjningar, särskilt från Riksbanken. Hushållen skulle kalkylera med en ränta som var flera procentenheter högre än dagens. Då tyckte nog många att det inte var läge att konsumera upp löneökningarna.
Här kan man verkligen tala om att binda ris åt egen rygg. Riksbanken har konsekvent bedrivit en högräntepolitik som tryckt ner inflationen under den undre gränsen för inflationsmålet. I sin skräck för att de räntesänkningar som ändå gjorts kanske var för stora har Riksbankens företrädare varnat för en högre ränta som ytterligare har tryckt ner ekonomin genom att den privata konsumtionsökningen frös inne.
Skräcken för den låga räntans kommande expansionsefekter och höjning av inflationen har alltså medfört att det blivit ännu mer angeläget att sänka räntan. Det verkar inte som om Riksbanken vare sig kan göra tillförlitliga prognoser för BNP längre (man trodde på 2,8 procent 1:a kv) eller adekvata bedömningar på kort sikt hur det egna agerandet påverkar omgivningen.
Det kanske är dags att överge penningpolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument? Då skall man förlita sig på finanspolitiken. Men här har skräcken för utgiftstaken medfört att de offentliga myndigheternas produktion minskade med 1,2 procent (kalkorr) första kvartalet. Är det bättre? Och på längre sikt, vad kan finanspolitiken åstadkomma om man skall höja sparandet i offentlig sektor till 2 procent över hela konjunkturcykeln? Det blir skattehöjningar och depression.
posted by Danne Nordling @ 16:02
2 comments
2 Comments:
EN VÄRLDSDEPRESSION ÄR MÖJLIG
Efter att ha studerat Ludwig von Mises "Austrian Business Cycle Theory (ABCT)" från 1912, som nyfiken privatperson, och jämfört denna teori med depressionen i USA 1929 och depressionen i Sverige 1990 så kan jag säga att teori och verklighet stämmer. Det är den artificiella sänkningen av räntan och den därefter kraftiga kreditexpansionen (ökningen av penningmängden) som skapar obalanserna.
Från 1920 till 1930 så steg skulderna i USA från cirka 100 % av BNP till cirka 200 % av BNP. Detta ska jämföras med att skulderna i USA stigit från cirka 110 % av BNP 1980 till dagens nivå på cirka 300 % av BNP. För Sverige har jag inga siffror men de flesta kommer ihåg att landet genomgick en period av kraftig kreditexpansion från mitten av 1980-talet fram till 1990. Idag är det inte lika illa för Sverige som det var under 1980-talet. Det är de anglosaxiska länderna som är mest utsatta - USA, Storbrittanien och Australien.
Alla drabbas om giganten USA är på fallrepet och USA hade också sämre BNP-tillväxt än väntat det första kvartalet. USA är den stora världsimportören som genom "sedelpressarna" satt fart på andra länders export till USA. Om jag inte minns fel så påstods det i en tidningsartikel att den svenska exporten är sämre än väntat.
Enligt den traditionella nationalekonomin så anses pengar vara neutrala men man erkänner ändå att för mycket pengar kan skapa inflation. Det påstås också att så länge konsumentprisindex ligger på noll så har man ingen inflation. Problemet med detta synsätt är tydligt om man ser på USA under 1920-talet. Produktiviteten ökade med 45 % under denna period i USA och hade landet då haft en stabil penningmängd så hade priserna sjunkit med ungefär samma siffra. Detta är inget farligt för näringslivet eftersom kostnaden per producerad enhet har sjunkit med 45 %. Som alla säkert förstår så är en ökning av KPI från -45 % till noll - inflation!!! Ekonomer som Irving Fischer, Knut Wicksell och Keynes rekommenderade centralbanken att öka penningmängden "så att prisstabilitet uppnås". Efter katastrofen 1929 så rekommenderade dessa personer (utom Wicksell som inte fick uppleva händelsen) att löner och priser skulle hållas uppe trots att krisen krävde ett fall av löner och priser för att ett nytt jämviktsläge skulle uppkomma.
ABCT
1) Den artificella sänkningen av räntan leder till att investeringar som i en ekonomi med marknadsränta inte varit lönsamma att genomföra nu blir lönsamma. Detta är början på den ekonomiska uppgången eftersom det uppkommer en högre efterfågan ekonomins resurser - arbetskraft och andra fysiska resurser (metaller, byggnadsmaterial mm).
2)Problemet är att dessa resurser blir felaktigt dirigerade till verksamheter som inte producerar i enlighet med kundernas efterfrågan (man har lurat företagen). Dessa investeringar sker till en början bland de kapitalintensiva företagen i början av produktionskedjan (kan vara gruvor, stålverk etc). Produktion av mer avancerade produkter (kylskåp, lastbilar mm) är a)tidskrävande och sker i en b)kedja med många inblandade företag innan produkten når konsumenterna. Det måste ske investeringar i c) varje led för att kedjan ska vara hel. Om det då samtidigt uppkommer en konsumtionsboom pga kreditexpansionen så d)bjuds priserna upp på de begränsade resurserna - arbetskraften och de fysiska resurserna. De kapitalintensiva företagen märker av kostnadsökningarna och deras vinster faller. De avbryter sina investeringar och avvecklar verksamhet och personal. e) Sysselsättning och tillväxt ökar trots detta ett tag till eftersom konsumtionsboomen fortsätter tills Riksbank och Regering stramar åt. I annat fall så kollapsar konjunkturen av sig själv eftersom neddragningarna tidigt i produktionskedjan fortplantar sig fram till konsumentledet. I juli 1929 i USA så började industriproduktionen falla. Långt innan det märktes på den reala ekonomin. Likadant skede i Sverige 1989 men åtstramningarna 1990 skedde när produktionen redan börjat falla. Detta kallas kanske "dubbelverkande stabiliseringspolitik".
3) Eftersom ekonomins resurser är begränsade så kan man inte öka investeringarna och konsumtionen samtidigt. Kampen om resurserna ger kraftiga löne- och prisökningar. Om företagen ska investera så måste konsumenterna spara. Sparandet kan man inte mäta genom att räkna samman summan på bankkontona och sedan dela med summan av inkomsterna. Sparande innebär att en del av de begränsade reurserna inte används i produktionen av konsumentvaror. Om landet håller penningmängden stabil och har marknadsränta får rådda så leder ett högt sparande till en låg ränta och då blir fler investeringsprojekt lönsamma. Ett högt sparande innebär oftast att människor i framtiden vill köpa en avancerad produkt. Finns då pengar på människors bankkonton så vet företagen att det finns en större framtida efterfrågan på deras produkter.
4) Konsumtionsboomen innebär att mer lyxbetonade produkter efterfrågas. Konsumenternas relativa efterfrågan på basvaror/tjänster blir lägre än tidigare. Samtidigt som de oftast skuldsätter sig med negativ framtida följd. Detta såg vi under 1980-talet hur människor spenderade på krogen, restaurangen, skidanläggningen, reser och porschar (börsmopeder). Detta innebär att investeringarna nära konsumentledet också har ökat. Men dessa företag är inte lika kapitalintensiva så dessa företags neddragningar är inte lika förödande för ekonomin som de tunga industriernas neddragningar är.
5) Bieffekten är då att den större penningmängden bjuder upp tillgångspriserna - aktier, obligationer, fastigheter, konst, antikviteter etc. Det påstås att detta är psykologisk effekt, att människors flockbeteende bjuder upp priserna. Det som inte förklaras är hur det psykologiska beteendet uppkommer. Ökningen av penningmängden innebär att pengarnas värde minskar i förhållande till något annat. Det kan vara konsumentprodukter, aktier eller något annat. Nu är det så att "de smarta spekulanterna" vet att kreditexpansionen kommer att höja priserna på tillgångar av olika slag för att sedan kollapsa. De sätter igång prisrörelsen uppåt tills alla "de dumma" är överköpta, kanske med lånade pengar, det är då de säljer. Pengarna kan sedan hoppa från tillgångsslag till tillgångsslag med grova vinster för "de smarta".
6) Penningmängdsökningen behöver inte ha någon inverkan på konsumentpriserna. Det kan istället bli så att den ökade efterfrågan leder till ett kraftigt underskott i handelsbalansen, att konsumenterna köper billiga produkter från lågkostnadsländer. Detta kan också leda till att de inhemska företagen ser sig tvungna till att investera i dessa länder och dra ned på verksamheten i hemlandet.
Det vi ser i Sverige idag är ett överskott i handelsbalansen. Detta kan möjligtvis bero på att landet producerar rätt typ av varor. Kina efterfrågar råvaror som stål, cement etc och Sverige är då beroende av att detta land inte kommer in i en konjunktursvacka.
HUR BÖRJAR KONJUNKTURNEDGÅNGEN?
En konjunkturnedgång har aldrig börjat med att konsumenterna har dragit ned på sin konsumtion. Detta kan kontrolleras om man får tag på ekonomisk statistik. Därför är det meningslöst att försöka öka efterfrågan i ekonomin. Är inte obalanserna och bubblorna tillräckligt stora så går det visserligen på kort sikt att få igång ekonomin igen. Men detta gör obalanserna och bubblorna endast större. Förr eller senare så måste felaktiga investeringar, skuldberg etc avvecklas för att ekonomin ska uppnå balans igen. Det som hände under 1930-talet i USA och som händer i Japan från 1990 är att politikerna/centralbanken inte tillåter att obalanserna avvecklas. Då får man ett låst läge och Japan idag visar verkligen på att en keynesiansk efterfrågeökning inte fungerar. De japanska "sedelpressarna" har verkligen arbetat sedan 1990.
HUR SER DEN SVENSKA KONJUNKTUREN UT IDAG?
Jag har inte tillgång på så mycket statistik så någon annan kan säkert svara på detta. Viktigt att komma ihåg är att de första tecknen är att de kapitalintensiva företagen, som är längst från konsumenterna, drabbas av kostnadsökningar och att deras vinster sjunker. Dessa företag börjar då att skära ner på sina kostnader och säga upp anställda. Denna process rör sig genom hela produktionskedjan tills konsumentledet nås. Det tar kanske ett år innan tillväxt och sysselsättning totalt sett börjar sjunka. Processen kan dock förlängas om centralbank/regering försöker stimulera efterfrågan. Ju kraftigare obalanser ju större konjunkturfall när den väl uppkommer.
Danne Nordling hävdar att hushållens reala inkomster har ökat med hela 3,5 procent på ett kalenderår.
Fråga är hur detta nu defineras. Det kan inte gärna gälla realinkomster per person, eller hur?
Har det möjligen då att göra med sådant som att hushållen ökat sina reala inkomster via stigande aktievinster samt kraftiga prisökningar på fast realkapital som småhus?
Eller har det att göra med en sysselsättningsökning, som varit positiv för hushållen?
Eller beror det måhända på att antalet separationer ständigt ökar, vilket i sin tur skapar förutsättningar för att de mindre hushållen kan öka sina reala inkomster?
Eller kanske det beror på att åtskilliga hushåll i sig fått ett ökat antal bidragstagare, vilka fått inkomster, som tidigare inte kommit hushållen till del.
Danne Nordling har ju själv under sin tid på Skattebetalarna med betydande frenesi visat hur det allmänna i själva verket lägger beslag på varje så liten inkomstökning. Men här får vi nu i stället en välståndsökning, som närmast förefaller explosiv. Hur går det ihop?
Man kan ju också fråga huruvida vi haft en så positiv produktivitetsutveckling inom den privata sektorn att enbart den skapat förutsättningar för högst betydande reala inkomstökningar, men jag tvivlar.
En grupp som knappast fått del av någon real inkomstökning är vissa årskategorier av pensionärer, som nu t o m stämt staten på att den svikit sina förpliktelser mot dem.
Men, men, även om det ligger utanför alla statistiska beräkningar så har vi naturligtvis en högst betydande svart ekonomi, där alltfler skor sig just realt.
Och dit hör för övrigt även betydande delar av våra politiska makthavare, som hittat på mängder av sinnrika system för att klättra på inkomststegen.
Förr hette det att det var sunt att spara; nu verkar dogmen vara att vi ska konsumera, men i så fall ska det ju vara till sånt man verkligen behöver och som kanske också kan bidra till att minska ens framtida utgifter.
Sen avskräcker det nog att ge finanspolitiken ett så starkt inflytande över den ekonomiska stabiliteten att vi får tillbaka det läge som rådde före 1991.
Skicka en kommentar
<< Home