Är friheten intressant idag?
I Sverige tycks vi ha lagom mycket frihetsinskränkningar. Paternalismen och utilitarismen har accepterats som "strukturellt tvång" som finns i bakgrunden men som ingen talar om. Friheten tycks inte längre ha något egenvärde. Var finns oppositionen?
Den politiska debatten handlar allt mindre om frihet. Kanske har vi lagom med frihet i Sverige? Eller är det så att public choice-mekanismerna - i det här fallet medianväljarteoremet - straffar den som pratar om frihet därför att väljargruppen i mitten struntar i frihet? Det politiska parti som för något decennium sedan lanserade sig som "frihetens parti" kallar sig symptomatiskt nu för "det nya arbetarpartiet".
Finns det någon samstämmig uppfattning om vad frihet egentligen består i? Det kanske bara är fråga om självständighet som nation med politiska fri- och rättigheter? Vi behöver i så fall inte mer frihet. Det är kanske istället mer rättvisa som är det angelägna målet. Eller rentav ökad jämlikhet?
I dagens Sverige har socialdemokraternas partiordförande Göran Persson fortfarande privilegiet att formulera hur det mest brännande politiska problemet skall beskrivas: bör vi ha 80 eller 65 procents ersättning vid sjukskrivning i framtiden? Det är en frågeställning som är helt befriad från ideologi och principiella resonemang. Dessutom presenterades den av Persson på ett helt missvisande sätt, som egentligen inte tillrättalades av motdebattören Fredrik Reinfeldt. Persson frågade gång på gång: hur kan en sänkning av ersättningsnivån ge fler jobb? Har Reinfeldt verkligen lanserat sänkningen som ett medel för att skapa större efterfrågan på arbetskraft?
Varför kan ett parti "i frihetens tjänst" inte göra ersättningsfrågan till en frihetsfråga? Var och en kunde själv få bestämma om man ville ha 65 eller 80 procent i ersättning. Vill man ha 80 procent är försäkringspremien aktuariskt beräknat en bit högre än om ersättningen bara är 65 procent. Men då blir det förstås inte några pengar över för att finansiera andra skattesänkningar...
Friheten har ett egenvärde. Det är bra att slippa tvingas acceptera en lösning som politikerna kommit fram till om man själv skulle föredra en annan. Varför skall vi acceptera alla möjliga paternalistiska påfund? Det blev ett ramaskri när Socialstyrelsen för flera årtionden sedan prånglade ut sitt budskap att man ville att svenska folket skulle äta 6-8 brödskivor om dagen. Men den nya generationen tycks ha vuxit upp till överhetens lydiga kreatur som går att muta med de futtigaste utfästelser.
Friheten har ett egenvärde också på så vis att "ingen får bli enbart ett medel för någon annan". Denna tes, formulerad av Kant, är grundläggande i motståndet mot utilitarismen och den politiska överheten. Friheten kan därför inte bli ett medel för att maximera lyckosumman i samhället.
Politiken i Sverige har mer än i andra länder lyckats söva ner medborgarna och rikta uppmärksamheten mot andra frågor. Vi betraktar statens frihetsinskränkningar som helt naturligt "strukturellt tvång" som finns där som en bakrundsfaktor som man inte talar om. Det vanliga knepet bland fåtalet oppositionella är att provocera fram tvånget i form av naket våld. Men var finns de som är beredda att uppoffra sig för friheten? Det är ju så mycket coolare att provocera för att åstadkomma ännu mera tvång!
posted by Danne Nordling @ 16:13
18 comments
18 Comments:
För vem har frihet ett egenvärde? För individer? Det verkar konstigt, varför skulle frihet ha ett egenvärde för individer?
Själv menar jag att det endast är lycka som har egenvärde för mig, och för andra. Jag tror att de flesta andra också anser att det som har egenvärde för dem själva är lycka.
Eller har nästan alla fel? Är det kanske så att trots att de flesta tror att det är lycka som är bra, så är så inte alls fallet, och folk borde istället eftersträva frihet även om det leder till att deras lycka kommer att försvinna och ersättas av lidande?
Ja, var finns oppositionen? Det är en fråga jag också ställt många gånger.
Anonym,
Jag är olycklig om jag inte är fri. Alltså är frihet ett egenvärde för mig. Att tvingas lyda under mindre kompetenta människors beslut gör mig olycklig, därför behövs frihet.
Har en känsla av att all idédebatt bleknar framför det faktum att en majoritet av väljarkåren är beroende av staten, antingen som anställd eller bidragsberoende. Lägg därtill dem i privata sektorn som tror att enda anledningen till att de har jobbet kvar är kollektivavtal och arbetsrätt.
Tror t.o.m. att Reinfeldts "mjuka sätt" för att locka kvinnoröster är långt mer avgörande än frihetsbudskap.
Det är bra tycker jag att moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet, en slags motsvarighet till New Labour.
Danne Nordling vet mycket vill vilka allianser som finns mellan LO och den politiska grenen av arbetarrörelsen.
Kollektivanslutningen är nu borta liksom löntagarfonderna, vilket inte hade varit möjligt utan en frihetligt inriktad opposition.
Men partistödet finns kvar och det får också de LO-medlemmar som inte röstar på sossarna betala på.
I frihetstanken finns det också ett medborgerligt perspektiv.
I detta fall genom att lansera en politik, som gagnar samhällsekonomin, företagsamheten, konsumenterna och alla anställdas intressen.
Johan: om du är olycklig när du inte är fri, och det är därför du vill ha frihet, så har ju inte frihet ett egenvärde, utan bara ett instrumentellt värde. Det som har egenvärde är då lycka.
Och sedan blir du väl inte alltid olycklig på grund av frihetsinskränkningar? Och även om du blir det så kanske det kan uppvägas av andras minskade frihet? (Jag blir ju inte lyckligare av att jag inte får gå med vapen på stan, men eftersom det gäller även andra så tycker jag att det bra att det är förbjudet.)
Det är mycket möjligt att mer frihet behövs, att mer frihet inom vissa områden leder till mer lycka, men att hävda att frihet har ett egenvärde (och att lycka inte har det) är att hävda att det är oväsentligt ifall denna extra frihet leder till mer lycka eller mer lidande.
Frihet är inte en del av lyckan
Utilitaristiska filosofer har vanligtvis inte betraktat frihet, rättvisa eller jämlikhet som relevanta begrepp för ett handlande i syfte att uppnå lycka, lust eller nytta. Därför representerar dessa begrepp egentligen inte ens instrumentella värden.
Men man behöver inte anlägga ett utilitaristiskt perspektiv på frågan. Låt oss analysera utilitaristernas paradexempel med tandläkaren. U föreskriver att det är bra för ens lycka att gå till tandläkaren och utsätta sig för ett visst lidande för att uppväga ett större lidande. Om man av staten tvingas att göra det "rätta" har det inget minusvärde i en lyckokalkyl.
Här kan vi invända att man själv som myndig person skall få bestämma när man vill gå till tandläkaren. Tvingas man av staten blir det ett minusvärde i lyckokalkylen och friheten blir då ett instrument för ens egen "egentliga" lycka. Så vill utilitaristerna INTE se problemet.
Man kan ana orsaken till U:s ovilja att betrakta frihetsinskränkningar som minusposter i kalkylen. Det innebär ju för den politiska utilitarismen att det som betraktas som det moraliskt rätta kommer att belastas med en minuspost som kullkastar hela kalkylen när det "rätta" måste genomdrivas med tvång.
Av detta följer att många som inte betraktar sig som utilitarister ser frihet, rättvisa, jämlikhet etc som frisående värden som faktiskt kan åsamka en själv visst lidande. Om detta lidande sedan uppvägs av mera lycka i det långa loppet är en fråga som är främmande för icke-utilitarister.
Jag känner inte till några mer lyckade försök att inkorporera egenvärden från andra etiska teorier i någon sorts nyttomoral.
/DNg
Jag har fortfarande inte fått något bra svar på det jag skrev i min första kommentar:
För vem har frihet ett egenvärde? För individer? Det verkar konstigt, varför skulle frihet ha ett egenvärde för individer?
Själv menar jag att det endast är lycka som har egenvärde för mig, och för andra. Jag tror att de flesta andra också anser att det som har egenvärde för dem själva är lycka.
Eller har nästan alla fel? Är det kanske så att trots att de flesta tror att det är lycka som är bra, så är så inte alls fallet, och folk borde istället eftersträva frihet även om det leder till att deras lycka kommer att försvinna och ersättas av lidande?
Sedan stämmer det inte att utilitaristiska filosofer inte vanligtvis sett frihet, jämlikhet och rättvisa som något som ofta har instrumentella värden. Inte de utilitarister jag känner till i alla fall.
Att det sedan inte blir en "minuspost" av statligt tvång är ju självklart. Om så vore fallet så skulle ju frihet ha intrinsikalt värde - och utilitarismen skulle då vara en "pluralistisk" moralteori. Däremot är ju de flesta, antagligen nästan alla, utilitarister emot att staten exempelvis ska tvinga folk att gå till tandläkaren just eftersom friheten att välja själv i det fallet har ett instrumentellt värde.
"Av detta följer att många som inte betraktar sig som utilitarister ser frihet, rättvisa, jämlikhet etc som frisående värden som faktiskt kan åsamka en själv visst lidande. Om detta lidande sedan uppvägs av mera lycka i det långa loppet är en fråga som är främmande för icke-utilitarister."
Om de (liksom de flesta utilitarister) menar att avsaknad av frihet, rättvisa och jämlikhet (enligt någon avvägning mellan dessa) leder till lidande, och de därför förespråkar frihet, rättvisa och jämlikhet, då ger de ju lycka ett egenvärde. Och sådeles är de åtminstone hedonister. Men det verkar ju helt befängt att påstå att vanligt folk inte skulle bry sig om framtiden. Du har ju själv erkänt att när folk frivilligt går till tandläkaren så väljer de att utsättas för ett litet lidande nu för att slippa ett större lidande senare.
Frihet har väl ett värde i att folk får välja själva, oavsett vad utgången blir. Det är ett värde i sig i det.
En fråga om etiska paradigm
Är frihet ett egenvärde? Svaret på frågan beror dessvärre på vilket etiskt paradigm man håller sig inom. Med det menar jag de större system inom moralfilosofin som idag förekommer inom den filosofiska diskursen.
Man brukar urskilja följande fyra "paradigm": Konsekvensetik, pliktetik, rättighetsetik och dygdetik.
Utilitarismen är en konsekventialistisk etik som vanligtvis är monistisk (den bygger på en enda grundprincip: att maximera "det goda"). om frihet inte är "det goda" blir friheten automatiskt underordnad. Frågan är hur mycket.
Inom rättighetsetiken betraktas friheten som en av de grundläggande rättigheterna (dessa kan inses intuitivt eller härledas). Frihet har därför ett egenvärde för individen oberoende av konsekvenserna för "det goda".
Frågan är därför om "det rätta" övertrumfar "det goda". En antydan till detta är U:s svårigheter att hantera värden som frihet, rättvisa och jämlikhet. Den centrala diskussionen gäller oftast den vanliga rättvisan och formuleras i termer som: "får man straffa en oskyldig?"
För att komma ifrån detta problem har 'regelutilitarismen' lanserats. Den anses inte ha löst problemet. Dessutom har det under senare år uppstått en diskussion om 'externa preferenser' som synes kräva ännu större avsteg från den ursprungliga U. Samuel Brittan erkänner att U måste ta hänsyn till friheten och inte kan vara monistisk och Ronald Dworkin lanserar "rättigheter som trumf".
Jag drar den preliminära slutsatsen att värden från andra etiska paradigm svårligen kan inkorporeras i U - inte ens som instrumentella värden. U är handlingsinriktad. En nyttig handling som minskar friheten kan inte evalueras med avseende på friheten. Att gå till tandläkaren före tandvärken är moraliskt lika riktigt om staten tvingar fram detta. U:s argument är snarare att det effektivaste sättet att uppnå det goda är att låta individen själv avgöra när hon bör gå till tandläkaren - inte att tvånget minskar det goda.
Men det vore tänkbart att tvång har ett negativt värde och därför borde beaktas i en nyttokalkyl. Det behöver inte betyda att det har intrinsikalt värde för U, som litet förvånande anges i inlägget 20:09. Tvång kan ju ses som lyckominskande och därför försämra den politiska utilitarismens alla kalkyler så att de blir kontraproduktiva.
/DNg
Menar du att frihet har ett egenvärde för individer? Alltså, en rationell person avstår inte från lite frihet för att få lycka?
Jag tror aldrig jag har träffat någon person som anser det. Alla, eller nästan alla, är, för egen del, intresserade av lycka. Så då är frågan: har (nästan) alla fel? Förstår inte folk sitt eget bästa, dvs borde en enskild individ föredra att lida, men vara fri, framför att vara lycklig men ofri (och nu handlar det bara om hur det påverkar just en enskild individ, inte hur det påverkar andra individer)?
Och om det nu är lycka som har egenvärde för individer (till och med de flesta libertarianer menar väl, ibland, detta?), hur kan man då förespråka en moralisk teori och en politik som struntar i detta enda som folk värdesätter?
"Älska frihet mer än guld"
Biskop Thomas tillhöll sina åhörare att sätta friheten framför lyckan (guld). Frihet var det bästa ting - och det gällde universellt ("all världen kring").
Det finns rader av sentenser och ordspråk som anser att frihet skall sättas före lycka, ett exempel från Danmark:
"Bättre vara en fri luffare
än en fångad kung."
Varför då dessa uppmaningar? Jo, naturligtvis för att det alltid har funnits många som resonerar som An här ovan. Det ligger förvisso en närmast oemotståndlig lockelse att uppge (till att börja med) en del av sin frihet för att få litet mer lycka.
Denna lockelse har till och med förärats en hel moralfilosofisk teori benämnd utilitarism. Dessvärre har inte U lyckats rättfärdiga sina rekommendationer och teorin lider av många brister. Därför kan man fråga sig om det är fruktbart att utveckla fihetsaspekten i lyckotermer. Är det inte bättre att utgå från en rättighetsteori som istället kompletteras med nyttoresonemang än tvärtom?
Detta leder mig in på en följdfråga: Är det så att frihet är en 'kollektiv nyttighet' som man försöker upprätthålla med moraliska incitament? Det kan förklara varför det till synes ofta framstår som "rationellt" att uppge litet frihet för mera lycka. Men om många gör så hamnar vi i ett ofritt samhälle som är sämre för de flesta. (Kan analyseras inom ramen för 'Fångarnas dilemma'.)
Analysen förutsätter att vi kan hantera 'det goda' i åtminstone ordinalt mätbara termer. Att detta skulle betyda att vi måste bli utilitarister tror jag dock är en förhastad slutsats.
/DNg
Jag har inte riktigt tid att hanga med i knixarna i denna upphojda diskussion, men ...
1. Att uppge en del av sin frihet for mer lycka kan man endast gora ifall man valjer detta sjalv, dvs ar fri att gora det. (Det omvanda ar att jag tvingas gora nagot, eller inte gora nagot, som handelsevis okar min lycka. Men att lyckan okar for mig ar bara en slump eller en forhoppning; jag var tvingad att handla pa ett visst satt oavsett det.)
2. Utilitarismen har det praktiska problemet att den som fattar beslutet maste kunna mata folks lycka for att kunna hitta ett globalt maximum -- eller kanske Paretooptimum. Vem har lyckats med det?
Frihet innebar att folk kan visa sina preferenser sjalva, t ex vad som ger dem lycka, genom sina fria val. (Dessutom trillar man inte i fallan att just "lycka" ska antas vara det enda viktiga, utan var och en valjer lokalt efter sina egna kriterier.)
Jag antar att detta ar ett "instrumentellt" argument.
3. Slutligen ar frihet ett socialt begrepp. Fanns inga andra manniskor sa vore jag fullstandigt "fri" att gora vad jag ville och kunde. Jag kunde da t.ex. hela tiden valja att ta de handlingar som gjorde mig sa lycklig som mojligt, om det var vad jag ville. Nar det dyker upp fler manniskor maste deras friheter vagas mot varandra.
Ur denna synvinkel ar friheten normativ: vi ska forsoka ge andra manniskor sa stor frihet som mojligt, givet andra manniskors frihet. Som nagon skrev, "your right to swing your fist ends where my nose begins".
(Hoppas jag inte upprepat tidigare skribenter nu bara :-)
Det är möjligt att det finns en biskop och någon gammal dansk som haft andra uppfattningar, men det är inte särskilt väsentligt. Fast inte ens det danska ordspråket verkar säga det du vill, även många utilitarister skulle nog säga att det är "bättre (att) vara en fri luffare än en fångad kung".
Att folk, förutom möjligen då biskop Thomas, anser att det är lycka som har egenvärde är inget utilitaristiskt påhitt, det har folk tyckt även innan 1700-talet, även fast kyrkor och andra försökt trycka ner alla hedonistiska utsvävelser.
Om det vore så att folk värderade frihet mer än lycka, hur kommer det sig då att folk exempelvis väljer att vara anställda på företag? (En fråga som väl inte borde vara särskilt svårt för en ekonom att svara på.)
Genom att vara det minskas helt klart deras frihet, ändå väljer de (frivilligt) att göra det - eftersom de tjänar ekonomiskt på det, och de kan sedan använda pengarna till att köpa varor och tjänster som de vill ha, varpå de kommer att leva ett bättre liv och, förhoppningsvis, bli lite lyckligare.
Alltså är det lycka som folk värderar, och, under förutsättning att folk inte har helt fel, så är det lycka som har egenvärde för individer. Varför ska man då skapa en moralteori som helt och hållet struntar i det som har egenvärde för individer? En sådan moralteori, exempelvis libertarianismen, framstår för mig som en teori som inte tar individer på allvar, ja det verkar till och med vara så att en sådan teori (libertarianismen, men även andra) totalt skiter i individer, då det som individer värderar inte har någon som helst plats i teorin.
Det betyder kanske inte att utilitarismen självklart är rätt, man skulle säkert kunna skapa någon teori som liknar hedonistisk utilitarism men som har en maximin-princip. Men att inte heller en sådan teori håller ligger kanske utanför ämnet.
"Alltså är det lycka som folk värderar, och, under förutsättning att folk inte har helt fel, så är det lycka som har egenvärde för individer."
Vid denna punkt ar det lika bra att stanna upp och fraga sig, vad menar du med 'lycka'? Att cirkeldefiniera det med "vad folk stravar efter" eller motsvarande ger inte sa mycket extra -- folk stravar isafall alltsa efter det de stravar efter. Jag tror inte sa manga manniskor i praktiken skriver under pa en rent hedonistisk definition heller.
En alternativ modell kan vara att lata folk uttrycka vad som gor dem lyckligare, t.ex. genom sina fritt valda handlingar. Det frihetsbegrepp vi diskuterar ar en kompromiss mellan olika individers ratt till frihet, sa naturligtvis innebar det inte att man kan gora vad man vill. Individen har istallet okrankbara friheter och rattigheter, osv osv ... men vid denna punkt ar det nog dags att ga tillbaka till kallorna.
Det ar intressant att du skriver att "en sådan teori (libertarianismen, men även andra) totalt skiter i individer", vilket inte ter sig korrekt -- man vill ju tillata individen att gora val som gor dem lyckliga i sa stor utstrackning som mojligt (givet de minimala begransningarna ovan, som, bor det noteras, ar inneboende i liberalismens frihetstanke).
Ett andra besynnerligt faktum ar att du sedan foresprakar utilitarism, som ju kan leda till horribla handlingar (mot t.ex. individer) med fel sorts lyckofunktionssumma att optimera. Vad jag vet har ingen rimlig sadan funktion hittats, och det kanske inte ens finns nagon sadan (se t.ex. Arrows teorem) -- darmed har man ett praktiskt problem som utilitarist: hur ska man kunna ta sina moraliska beslut utan att ens kunna vardera alternativen?
"Genom att vara det minskas helt klart deras frihet, ändå väljer de (frivilligt) att göra det - eftersom de tjänar ekonomiskt på det, och de kan sedan använda pengarna till att köpa varor och tjänster som de vill ha, varpå de kommer att leva ett bättre liv och, förhoppningsvis, bli lite lyckligare."
Eller snarare, dom ger upp en viss mängd frihet för en anställning, vilket ökar deras totala friheten - mer pengar att röra sig med, större makt över sina liv, större möjligheter till planering för sig själva, sina barn, sin fritid, sin framtid etc.
Och fler och större möjligheter att fatta egna beslut oavsett om det leder till ökad lycka eller inte, därav egenvärdet i friheten som sådan.
Avtal är inte tvång
Ett frivilligt avtal som en företagare gör på en fri marknad eller en som vill bli anställd gör på en riktig arbetsmarknad innebär inte något tvång och kan inte ses som en frihetsinskränkning i diskussionen om frihetens egenvärde.
När filosofer och visa personer hyllat friheten som något större än lycka, lust, nytta etc (det goda) har de knappast haft vanliga avtal i åtanke. Vad de varnat för är att uppge en del av friheten i utbyte mot någonting gott utan vare sig specifikationer av vad detta innebär och hur det garanteras eller av vilka tvångsåtgärder som man därmed har gett samtycke till.
Det är lätt för en utilitarist att ta sådana varningar med en klackspark eftersom ett avtal inte har något särskilt värde och kan brytas om det ger bättre konsekvenser. Det är dock mest en psykologisk anmärkning.
Den kritiska frågan är om det utilitaristiska paradigmet i någon reviderad form skulle kunna hantera frihet som ett instrumentellt värde för uppnåendet av det goda. Eller måste vi utgå från ett rättighetsparadigm där friheten definitionsmässigt(?) har ett egenvärde.
Som jag framhållit tidigare är det svårt att beräkna frihetens värde i en utilitaristisk kalkyl. Antag att vi kunde kartlägga svenska folkets tandhälsa och inverkan på denna från tusentals olika bakgrundsfaktorer. Det skulle då gå att utarbeta en tandbehandlingsplan för alla som sade när man borde gå till tandläkaren. Här har staten objektivt fastställt vad som är moraliskt riktigt att göra utifrån ett lust/lidande-perspektiv. Om staten då tvingar medborgarna att göra det moraliskt goda inställer sig två frågor:
1) Är tvång att göra det goda en frihetsinskränkning?
2) Om det är en frihetsinskränkning, hur tungt skall den väga i en nyttokalkyl?
Redan fråga 1) synes vara främmande för en utilitarist. Att göra sin moraliska plikt är inget som borde kunna ifrågasättas utifrån ett frihetsperspektiv. Om man våndas inför svåra moraliska problem, som att ge bort ena njuren, är det så vitt jag vet inte något som minskar lyckan. Är man förpliktigad att donera sin njure för att maximera lyckan så kan inte ens "lidande" när man överväger detta vara något som kan räknas in i kalkylen. I så fall skulle ju de som är moraliskt vacklande kunna komma undan att göra sin plikt med hänvisning till sin lyckominskande beslutsvånda.
Likadant borde det vara med friheten i en utilitaristisk beslutssituation. Är U den riktiga och korrekta moralläran kan godhetskalkylen knappast förändras om staten ser till att eventuella slarvare också gör sin plikt.
Svaret på fråga 2) står skrivet i stjärnorna. Om nästan ingen var utilitarist i samhället skulle den spontana viljan att maximera det goda inte vara lika utbredd som om nästan alla var utilitarister.
Tvånget att göra det goda i det första fallet skulle motarbeta lyckomaximeringen på ett oöverskådligt sätt. Den politiska utilitarismen skulle bli helt tandlös.
Slutsatsen borde kanske bli att de flesta måste bli moraliska utilitarister innan vi kan införa den politiska utilitarismen. Till dess får vi nöja oss med en rättighetsmoral som ger var och en rätt att avgöra vad som är gott inom ramen för att inte skada andra.
/DNg
T Lindgren
Självklart finns det inte med något cirkelresonemang.
Lycka är ett mentalt tillstånd och definieras inte som "det som personer strävar efter".
Libertarianismen vill inte göra folk så lyckliga som möjligt. Det är utilitarismen som vill det. Libertarianismen prackar på folk något som inte är värdefullt för dem. Sedan säger libertarianismen "titta, nu har alla fått så mycket frihet som är förenligt med att alla andra har samma typer av frihet". Men folk vill inte ha frihet (för dess egen skull, jag gillar också frihet och är socialliberal). Folk vill ha lycka, och det fåtal som inte säger sig vilja ha det, exempelvis på grund av att de lider av religiösa vanföreställningar, inser inte vad som är värdefullt för dem.
Utilitarismen säger "aha, folk (som inte lider av vanföreställningar, som istället verkar förstå sitt eget bästa) vill ha lycka. Alltså är den egoistiskt rätta handlingen den handling som leder till mest lycka för den egna individen. Och det finns inget skäl att tro att någons lycka skulle vara viktigare än någon annans, så det moraliskt rätta måste vara (eller så måste vi välja att definiera moral så för att det över huvud taget ska få någon vettig mening) att maximera lyckan för alla individer, maximera totalsumman".
"Eller snarare, dom ger upp en viss mängd frihet för en anställning, vilket ökar deras totala friheten - mer pengar att röra sig med, större makt över sina liv, större möjligheter till planering för sig själva, sina barn, sin fritid, sin framtid etc.
Och fler och större möjligheter att fatta egna beslut oavsett om det leder till ökad lycka eller inte, därav egenvärdet i friheten som sådan."
Det är inte den betydelsen av frihet jag avsåg.
Ja, det verkar ju som att en anställning leder till bra saker. Men hävdar du att folk skulle välja att anställas även om det skulle öka deras (och personer de bryr sig oms) lidande? Och att det är egoistiskt eller moraliskt rätt att ta anställningar som leder till lidande? För annars kommer vi ju aldrig fram till det där egenvärdet (dessutom är det ändå en annan sorts frihet).
Danne Nordling
Att avtal inte innbär tvång spelar antagligen ingen roll. Den som har ingått ett avtal som t ex innebär att personen måste arbeta för någon annan under en viss tidsperiod (stora böter om detta inte uppfylls) har mindre frihet under tiden. Antagligen, eftersom det inte går att bryta mot avtalet (utan att betala böter), samtidigt som avtalet inte leder till någon ny extra frihet. Eller gör det det? Det beror kanske på vad det är för frihet som avses, men vi kan i alla fall vara ganska säkra på att vissa avtal leder till mindre total frihet för minst en av de som ingått avtalet.
Sedan är det förstås alltid lika oklart varför staten inte ska ses som en helt frivillig organisation. Jag har inte sett någon bra libertariansk förklaring av detta. Den som vill sticka är ju fri att göra så. Att det sedan finns ont om libertarianska stater är förstås synd för libertarianerna. Undefär lika synd som det är för fattiga mercedesälskare att det inte finns några nya mercedes som kostar 1000 kr. Marknaden för bilar har helt enkelt inte producerat några nya mercedes för 1000 kr - och marknaden för stater har inte producerat några libertarianska stater (förutom möjligen någon liten ö någonstans, undrar i så fall varför libertarianerna inte flyttar dit).
Och när nu staten är en frivillig organisation så finns det enligt libertarianismen ingen skillnad mellan att staten tar ut skatt och att en privat markägare tar ut hyra när denne hyr ut mark.
Skicka en kommentar
<< Home