Fler jobb kräver sänkt tjänstemoms
Det är tjänstesektorn och byggandet som kan expandera för fler jobb. Sänk därför tjänstemomsen. Sänk också räntan så att fastighetspriserna trissas upp och nybyggandet ökar.
<Jag lyssnade just på fyra ekonomer som skulle ge anvisningar för hur man skulle åstadkomma fler jobb i radions ekonomiprogram som går i P1 på fredagsförmiddagar. Ingen av ekonomerna hade något konkret förslag att komma med trots att det flera gånger kom upp i diskussionen att det behövs en konkretisering av jobbdebatten. Denna korta diskussion fångar Sveriges ekonomisk-teoretiska situation i ett nötskal. De som arbetar praktiskt med nationalekonomi har bara abstrakta önskelistor att komma med.
Tänk er barnet som skriver en önskelista inför julafton. Istället för att skriva: jag vill ha en docka med ljust hår som kan blunda och säga minst fem meningar med tydligt ljud med slumpmässiga mellanrum, skriver: jag vill ha en adekvat julklapp som ökar min preferenstillfredsställelse under restriktionen att den är politiskt korrekt.
I mitt utlovade program för fler jobb måste jag nu göra det som de fyra ekonomerna inte förmådde: peka på några konkreta medel bland dem som jag skissade på i mitt förra inlägg. Utgångspunkten är att största delen av den "egentliga arbetslösheten" på 900 000 personer är strukturell. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar är den konjunkturella arbetslösheten högst ca 50 000 pers. Den konventionella slutsatsen av detta brukar vara att det finns inte mycket att göra ekonomisk-politiskt för att minska arbetslösheten. Det krävs "andra former av åtgärder", säger man utan att konkretisera vad man menar.
Det som ekonomerna i P1 var överens om var att det krävs en kombination av stimulanser av utbudet av arbetskraft och efterfrågan. Det är ett framsteg eftersom den partipolitiska debatten tycks förutsätta att företagen redan nu skulle vilja anställa tiotusentals personer som dock inte vill bekväma sig att arbeta eftersom bidragen gör att de tjänar lika mycket på att vara hemma.
Det kortsiktigt enklaste sättet att öka efterfrågan är att sänka räntan. Om den går ner från 2,0 till 1,5 procent kan enligt pessimisterna bara 7 000 nya jobb komma fram. Även om de har fel räcker inte en räntesänkning på långa vägar. Vitsen med en räntesänkning är att höja priserna på folks villor, radhus och bostadsrätter. När de känner sig rikare är tanken att de inte skall tycka att de behöver spara så mycket. Då ökar de sin konsumtion och en del av denna efterfrågan riktar sig mot den inhemska delen av näringslivet - främst tjänstesektorn. (Det konstiga pratet om att företagen skulle investera mera när lånekapitalet blir billigare dök upp i radions P1. Sådant trodde man ju var avfört från diskussionen redan för 10 år sedan.)
Därför är det helt kontraproduktivt att varna för att det låga ränteläget bara är tillfälligt och att höga fastighetspriser är av ondo. Då blir det ingen effekt av räntesänkningarna, vilket vi enligt min förmodan redan har sett under våren då sparandet ökade istället för att minska som experterna hade förutsett. Vad det gäller är att trissa upp fastighetspriserna så mycket att det blir lönsamt att bygga nya bostäder. Med de monopolförhållanden som råder på byggmarknaden gäller det också att se till att inte byggkostnaderna ökar i samma takt som prisökningarna. Sker detta blir det inga nya jobb.
För att ytterligare stimulera bostadsbyggandet finns det anledning att sänka byggmomsen. Byggandet innehåller enligt traditionellt synsätt en betydande tjänstekomponent och utan tjänstemoms (som förr i tiden) förtjänade byggverksamhet en lägre momssats än varuproduktionen. Läsaren förstår säkert vartåt det lutar:
Det var sannolikt ett misstag att i den stora skattereformen införa moms även på tjänster och full moms på byggande. Det låga byggandet sedan början av 1990-talet har rimligtvis tryckt ner både sysselsättningen och den inhemska konjunkturen i allmänhet. Nu har vi under första kvartalet i år fått ett bakslag i hela tjänstesektorn. Min slutsats blir alltså att tjänstemomsen borde sänkas kraftigt och en därmed kongruent sänkning av byggmomsen samtidigt genomföras.
Genom att tjänster och byggande har lågt importinnehåll kan en skattesänkning hållas inom rimliga gränser så att underskottet i de offentliga finanserna initialt inte blir så stort. Detta sagt för att lugna dem som gått på den vänsterextrema propagandan att skatter inte har dynamiska effekter.
De som blivit arbetslösa för att en del industriföretag flyttat till lågkostnadsländer kan nu få jobb inom byggnadsindustrin. De som blivit arbetslösa från andra näringsgrenar borde kunna få jobb i tjänstesektorn (t ex reparationer, tvätt, städning, trädgårdsskötsel, restaurangtjänster av olika slag, arrangemangstjänster etc). För att även de som varit långtidsarbetslösa skall kunna få jobb som svarar mot deras smala kompetens är det motiverat att ge speciella skattelättnader för hushållstjänster och viss lättnad för hushållsnära tjänster.
Två problem återstår dock: 1) det behövs företagare som organiserar produktionen av de tjänster som skall ge flera jobb och 2) vill de som egentligen är arbetslösa ha dessa jobb som i så fall kan erbjudas? Till detta återkommer jag. >
(Se även 10 personers jobbrecept 19/8)
posted by Danne Nordling @ 12:58
7 comments
7 Comments:
Så tillvida att en räntesänkning ses som relativt temporär ser jag inte riktigt varför det skulle få de positiva effekter du talar om. Och ständigt detta prat om räntan. Vad är uppskattade mått på t ex ränteelasticitet? Det är en helt absurd diskussion som uppkommer som handlar om att räntan skulle förklara si och så många tusen jobb.
Vidare, om en väldigt stor del av arbetslösheten är av strukturell karaktär, varför envisas du med att alltid förespråka gammal och utsliten efterfrågestimulans hela tiden?
Något som t ex ingen politiker vågar nämna nu är exempelvis anställningsskyddet. Över konjunkturcyklerna tenderar det att inte påverka jämviktsarbetslösheten (bara minska flöden), dock tenderar det att vara så att det är klart skadligt med anställningsskydd över en låg nivå vid "depressiv arbetsmarknad", typ höga arbetslöshetsnivåer. Det skulle förstås vara någonting, ge incitament till att öka flöden på arbetsmarknaden.
Bara för att arbetslösheten till stor del är strukturell bortfaller inte behovet av efterfrågan. Det är bara om man ökar efterfrågan utan att göra något åt de strukturella faktorerna som det finns risk för obalanser och misslyckanden.
Den moderata synen bygger på att företagen skulle kunna anställa massor av arbetslösa om de bara bekvämade sig att söka arbete istället för att lyfta bidrag. Det är inte en realistisk beskrivning.
Vad som återstår är påståendet att företagen skulle vara villiga att anställa om det bara var lättare. Något ligger det i detta, men som du själv säger skulle inte jämviktsarbetslösheten över tid påverkas av att man avskaffade LAS och liknande. Flexibiliteten skulle dock öka.
Antag att det blev otroligt lätt att anställa. Finns det då, utan att ytterligare åtgärder genomförs, så många nu orealiserade affärsidéer att flera hundratusen personer kan anställas? Det skulle betyda att det redan nu finns en otillfredsställd köpkaraftig efterfrågan, som bara behöver förlösas med avregleringar.
Eller är det så att lättheten att anställa skulle starta en självgenererande process som genom att några kan anställa genererar ny efterfrågan som genererar nya jobb som genererar ny eferfrågan...? (Says lag)
Mot detta talar bidragssystemen. Genom att anställa en arbetslös med 80 procent i bidrag tillkommer bara en liten ökning av efterfrågan när ersättningen stiger till 100 procent. Says lag kanske inte fungerar i ett modernt samhälle med hög ersättning?
Jag kan hålla med om att räntan inte verkar vara ett kraftfullt instrument. Men den betraktas idag som det enda instrumentet i praktiken för att utjämna konjunkturen (finanspolitiken borta). Då tycker jag att det är ologiskt att försöka PRATA bort effekterna av låg ränta. Istället skall etablerandet av ett långsiktigt högre prisläge på fastighetsmarknaden ha första prioritet i de penningpolitiska kommentarerna. För att understryka detta bör man också lätta på byggmomsen eller liknande.
/DNg
Hög arbetslöshet har självfallet mängder av orsaker. Normalt talar man om konjunkturella variationer, men depressionen med start 1929 samt den svenska bankkrisen visar också på en samverkan av en spekulativ politik samt en politiskt oklok finans-och räntepolitik.
Vi har nu fått ett läge i vår land men också i många andra länder, där lönefaktorn påstås generera ökad arbetslöshet. Det är i all sin enkelhet så att vi köper tjänster och produkter från låglåneländer samt att våra företag förlägger betydande delar av vår produktion dit.
Detta ogillar man ofta även om den globalisering vi nu iakttar självfallet också innebär att vi själva alltmer kan sälja våra produkter på expanderande, mer köpstarka marknader, sådana som nu går igenom samma utvecklingsprocess som vi än gång men utifrån helt andra grundläggande förutsättningar.
Ett sätt att matcha detta, men bara ett sätt , är att sänka räntor och den relativa lönenivån. Det måste i så fall kombineras med en konstant låg inflation, som till betydande del beror på inköp av varor och tjänster utifrån, men också på att vi ställer betydande produktivitetskrav på den sektor som har tillåtits expandera vind för våg dvs den offentliga.
Detta möjliggör också de skattesänkningar som är ett måste i ett samhälle av vårt slag.
Då måste man också av bl a finansieringsskäl sänka ersättningarna för arbetslöshet, sjukskrivning, långtidssjukskrivning samt förtidspensionering.
Det är i sig motiverat av en rad andra orsaker Dit hör också att dessa kostnader nu ökar med så mycket som 20 miljoner kronor per dag utan att nåt görs.
Det finns beräkningar gjorda som visar att enbart en halvering av den officiella arbetslösheten skulle förbättra de offentliga finanserna med 28 miljarder.
En sådan utveckling ska naturligtvis ställas mot det som skett och som Göran Persson i sin plädering för att nå ett röstmaximum påstår är det centrla, att den ökade köpkraften förutsätter nuvarande höga bidragsnivåer. Detta uttalande överensstämmer för övrigt med att han åtskilliga gånger tidigare sagt att höga skatter inte har någon som helst negativ inverkan på tillväxt,jobb och välfärd och att vi därutöver ytterligare kan och måste höja skattenivån med tre till fyra skattekronor. Vad var det Rellingen sa´?
Det är riktigt att vi nu har ett stort överskott i vår betalningsbalans, vilket här och var tolkas som att allt är under kontroll.
Men för USA t ex råder motsatsen och där går ekonomin på högvarv, jobben ökar varje månad och en betydande invandring tillåts- och miracule dictu, detta har kombinerats med låga skatter som ytterligare sänkts.
Men så har också USA ett av all sanktionerat välfärdssystem, som radikalt avviker från vårt. Och den nuvarande presidenten har civilkuraget att lägga fram rade av alternativa lösningar, som användas för att via förändringar av Social SEcurity Act kan klara av den demografiska faktor, som också där kan bli ett hot. Och vi sitter som vanligt med armarna i kors.
I sina förslag till nya jobb har Danne, tidigare Skattebetalarnas fränste företrädare, inte sagt något om behovet av skattesänkningar och inte heller nåt om de skattekilar, som i vårt land har fått de mest groteska effekter för både enskilda samt företag. Inte helöler har jag sett någon kommentar till att nuvarande modell kräver fortsatta skattehöjningar och att det enda finanspolitiska instrument som egentligen används är att öka anslagen till AMS och att kombinera detta med tidsbegränsade stödinsatser för att få företagare våga sig på nyanställningar, som de annars inte skulle vidta.
Nu får vi i stället höra att räntorna ska användas för att höja prisnivån på bostäder utöver vad som krävs för att nå en marknadsmässig balans. Motsvarande operationer gernomfördes under miljonprogrammets skede med bostadssubventioner och hyresreglering samt så hög inflationsnivå att det t o m periodvis förekom negativa räntor.
Denna modell har havererat och dess följverkningar kan vi fortfarande tydligt märka av.
Nu får vi stället höra att byggmarknaden och delar av tjänsteproduktionen ska bli den nödvändiga dragmotorn.
De redan läga räntorna, som sannolikt ytterligare kommer att sänkas, ska tydligen sänkas än mer i syfte att kraftigt höja priserna på folks boende, vilket väl ska tolkas så att våra hyresgäster ska hamna i någon politiskt lämplig gräddfil, eller hur?
Mot detta kan ställas att folk och företag redan nu har gott om slantar för investeringar av skilda slag, ,men de används inte på det önskvärda sättet.
Varför då då? Jo, investerinagr och nyetableringar skerr alltmer utomlands, vi konsumerar alltmer från länder av detta slag, den svarta marknaden ökar av väl kända skäl liksom gördetsjälvjobben, som ger rejäla ökningar av den reala disponibla inkomsten.
Och byggandet i dagsläget har från en låg nivå kommit igång rätt ordentligt, men byggpriserna är så höga att åtskilliga småhusägare skulle tvingas sälja, förlora pengar eller radikalt minska utgifterna om räntan går upp, vilket mycket väl kan ske.
Dessutom ska ju stigande fastighetspriser betalas även om ränteläget sänks något och det ökar väl knappst konsumtionen.
Man kan också i all enfald undra hur konsumtionen skulle påverkas om vi öppnar vår arbetsmarknad inom byggsektorn enligt det regelverk som gäller för EU.
De som i dagsläget tjänar mest på de höga fastighetspriserna är emellertid förstås de som byggde eller köpte för ett bra tag sen och som nu kan göra rejäla realisationsvinster,likaså utan all jämförelse i övrigt på motsvarande sätt de som bodde med hyror som staten subventionerat. Tänk att bo på Östermalm.
Vad gäller detta med jobb i tjänstesektorn, vita förutsätts, hänvisar jag till SvD av i dag där Thomas Gur berättar om den systemkollaps som där råder.
Jag har ännu inte kommit fram till den ingående behandlingen av problemet med vilka åtgärder som behövs för att företagen skall börja anställa och expandera. Här behövs säkerligen skattesänkningar.
Först måste vi kunna peka på att det går att få igång en expansion. Då ligger tjänstesektorn närmast till hands eftersom jag ser små möjligheter att genom ökad export få upp sysselsättningen med flera hundratusen personer.
När nu ändå räntan är uppe till diskussion finns det anledning att understryka att den delvis kan användas till att göra det lönsamt att bygga nytt. Sveriges bostadsstandard sjunker inom det unga segmentet. Delvis är detta en följd av filosofin att de äldre skall bo kvar i det längsta, vilket dessutom förstärkas av nödtvång genom den dåligt skötta äldreomsorgen.
Att öka bostadsbyggandet var tidigare en viktig motor för konjunkturstimulans tills subventioneringen gick så långt att vi fick mättnadstendenser. Det har vi lidit av i ca 13 år och därför borde det nu finnas nya möjligheter att öka byggandet.
/DNg
Economist har nyliygen analyserat effekterna av den låga räntan och av nu pågående ränt frekvent räntefall.
Economist varanr för åtskilliga risker. Dit hör krftigt stigande bostadsproduktionskostnader samt att hushållen i sina kalkyler räknar med att de utan nämnvärt hinder även ska kunna betala sina boendekostnader.
Det är dock kanske flertalet som inte kan göra det i ett nytt läge när sånt som stigande räntekostnader och ökande fastighetsskatt gör sig gällande. Det är alls inte uteslutet med en mer än dubblerad ränta om ett till två år.
Därutöver får man räknade med betydande amorteringskostnader.
Detta kan menar Economist medföra att vi får en ny fastighetsbubbla .
Bostadsbubbla?
Förra gången obalans uppstod på fastighetsmarknaden var det främst kontorsfastigheter som utvecklade fantasipriser. Men det blev även vissa problem för nybyggda bostadsrätter. Jag har inte kollat kontorsmarknaden men jag har en känsla av att det finns gott om kontorsyta att hyra. Har jag fel?
Bostadsbyggandet är i grova drag fortfarande "lågt". I fasta priser är bostadsinvesteringarna fortfarande 40 procent lägre än under början av 1980-talet. Som bekant drev ju staten upp byggandet under några år i slutet på 80-talet vilket gjorde nedgången än mer drastisk på 90-talet. Nivån låg då bara på 40 procent av den i början av 80-talet. Nu har denna nivå höjts med 50 procent och utgör sålunda 60 procent av det tidiga 80-talets.
Detta visar tillsammans med främst den desperata efterfrågan på lägenheter att bostadsinvesteringarna inte är i balans. Ett av klagomålen från producenterna är att priserna på begagnade hus är för låga för att det skall gå att bygga nytt med lönsamhet. Om vi inte vill tillåta en prisanpassning uppåt för att vi är så förtjusta i "styrning" måste vi ta konsekvenserna av detta och också styra nybyggandet. Den ena regleringen leder till nästa. Det paradoxala i dagens situation är dock att ingen räknar med någon stor ökning av byggandet utan ser ökad efterfrågan som enbart ledande till höjda priser och en "bubbla".
Kan någon förklara varför varken marknaden eller regleringsekonomin verkar fungera på nybyggandet?
Priserna måste bli marknadsmässiga på den del av byggandet som inte är totalreglerat. Det motverkar en bubbla på sikt. Under tiden måste långivarna se till att låntagarna inte lånar för mycket så att de inte klarar en räntehöjning. Men det allmänna varnandet för räntehöjningar är kontraproduktivt. Om man gör folk tillräckligt oroliga blir det ingen effekt. Då hade man kunnat avstå från att sänka räntan istället.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home