- Satsningen på jobben misslyckas 2006
Regeringens mål för den reguljära sysselsättningen är 80 procent. Men siffran blir bara 77,1 procent nästa år enligt KI. Det är en liten försämring(!) jämfört med i år. Inte ens 2007 med 77,5 kommer i närheten av målet.
Diagrammet visar att regeringen tagit ganska lätt på utvecklingen av riktiga jobb - till skillnad från jobb i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är bortrensade från diagrammet. Dessa ökar från 2,4 procent förra året till 3,4 procent nästa år.
Den reguljära sysselsättningen kommer däremot att sjunka från 77,6 procent förra året till 77,1 procent nästa år (se äv tab nedan). Denna försämring har pågått ända sedan 2002. Regeringens mål på 80 procent skulle ha uppnåtts redan 2004. En liten förbättring syns först 2007, viken beror på att konjunkturen blir bättre.
Regeringens taktik är tydlig. Man vill inte satsa på en förbättring av den privata sektorns ekonomiska kraft. Istället ökar man de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att det skall se ut som om arbetslösheten sjunker. Men Konjunkturinstitutets prognos visar att den totala arbetslösheten blir 8,5 procent 2006 jämfört med 8,4 procent 2004 - en liten försämring!
Det behövs strukturella åtgärder mot sjukskrivningar som leder till förtidspensioneringar samt mot onödig studieverksamhet för att sysselsättningen skall kunna öka. Men det behövs också åtgärder för att skapa behov av fler i arbete.
(Målet för den öppna arbetslösheten uppnås inte heller, 22/10)
posted by Danne Nordling @ 14:09
5 comments
5 Comments:
Rätten till sin egen arbetskraft
Ett annat problem är att människor idag inte har rätten till sin egen arbetskraft. En individ kan inte erbjuda sin egen arbetskraft till det pris som ger individen ett arbete.
Enligt ekonomisk teori kan fackföreningar endast skapa högre reallöner om en del individer blir arbetslösa och om en del individer slåss ut från arbetsmarknaden för alltid. Detta gör att landets produktion blir lägre samtidigt som fackföreningarna för över kostnaden på skattebetalarna.
Detta skapar ett samhälle med stora sociala problem. En del måste leva på socialbidrag och en del måste leva på brottslighet. Svartarbetet ökar också men detta är inget ekonomiskt problem eftersom välståndet skapas ur produktionen och inte från skatteintäkterna.
Att hålla arbetskraften sysselsatt i den offentliga sektorn är förstås ett medvetet regeringspolitiskt mål, som utgår från rent ideologiska värderingar.
Detta betyder att nu etablerade företag samt organisationer av skilda slag får läggas ned och ersättas med en alternativ samhällelig drift, som regel kommunal. Företag som har växtkraft, som har förmåga att effektivisera sin verksamhet och som kan ger kunderna bättre valfrihet och högre kvalitet stöts bort. Ingen marknad och kapitalbildning här inte, heter det.
Denna skiljelinje måste bli en av de viktigare inför valet 2006.
Men socialdemokraterna har självfallet också gruvligen misslyckats inom de områden där de deklarerat att de skulle halvera den kraftiga ökningstakt som inträffat.
Det gäller arbetslösheten samt antalet sjuka och förtidpensionerade.
I båda dessa fall söker de nu maskera vad som hänt och vad som ännu pågår.
De använder sig också av helt felaktiga åtgärder för att söka rätta till nuvarande läge.
På arbetsmarknadsområdet är det den klassiska AMS-politiken som är huvudredskapet i kombination med de temporära och långsiktigt verkningslösa PLUS-jobben.
Och inom socialförsäkringsområden heter det att nuvarande bidragstagare kan lita på regeringspartiet: de kommer även fortsättningsvis att få sina bidrag och andra lösningar som skulle kunna reducera antalet bidragstagare och erbjuda lösningar som möjliggör för dem att komma ut på arbetsmarknaden igen förkastas utan nån som helst reflektion.
Att hålla arbetskraften sysselsatt i den offentliga sektorn är förstås ett medvetet regeringspolitiskt mål, som utgår från rent ideologiska värderingar.
Detta betyder att nu etablerade företag samt organisationer av skilda slag får läggas ned och ersättas med en alternativ samhällelig drift, som regel kommunal. Företag som har växtkraft, som har förmåga att effektivisera sin verksamhet och som kan ger kunderna bättre valfrihet och högre kvalitet stöts bort. Ingen marknad och kapitalbildning här inte, heter det.
Denna skiljelinje måste bli en av de viktigare inför valet 2006.
Men socialdemokraterna har självfallet också gruvligen misslyckats inom de områden där de deklarerat att de skulle halvera den kraftiga ökningstakt som inträffat.
Det gäller arbetslösheten samt antalet sjuka och förtidpensionerade.
I båda dessa fall söker de nu maskera vad som hänt och vad som ännu pågår.
De använder sig också av helt felaktiga åtgärder för att söka rätta till nuvarande läge.
På arbetsmarknadsområdet är det den klassiska AMS-politiken som är huvudredskapet i kombination med de temporära och långsiktigt verkningslösa PLUS-jobben.
Och inom socialförsäkringsområden heter det att nuvarande bidragstagare kan lita på regeringspartiet: de kommer även fortsättningsvis att få sina bidrag och andra lösningar som skulle kunna reducera antalet bidragstagare och erbjuda lösningar som möjliggör för dem att komma ut på arbetsmarknaden igen förkastas utan nån som helst reflektion.
Regeringens, allianspartiernas samt LO:s satsning på nya jobb består inte bara av temporära plusjobb samt en viss kvantitet arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den består också av en rad rent defensiva åtgärder. Dit hör t ex att via en bristfällig skolpolitik hålla bortåt 20-30 % av grundskole-och gymnasieeleverna utestängda från arbetsmarknaden, vilket åtmionstone inte omedelbart syns i arbetslöshetsstatistiken.
Men även mer högutbildade akademiker blir omedelbart efter avslutad utbildning, mest uppenbart i norra delen av landet, utestängda från arbetsmarknaden.
Och över hela landet ser vi alltmer av bristande efterfrågan på akademisk arbetskraft.
Direkt upprörande är det när de med godkänd yrkesutbildning inte får jobb oaktat att det finns stora grupper outbildad arbetskraft inom dessa yrkesområden.
Vi vet också¨att det råder en betydande skillnad i sysselsättningsnivå mellan svensk och utländsk arbetskraft.
Detta gäller framför allt invandrare som nyligen kommit in i landet.
Denna skillnad kommer med största sannolikhet att förstärkas rejält med de nya asylregler som kommit fram och som var ett krav från främst miljöpartiet för att det skulle vara berett ingå en budgetuppgörelse med regeringspartiet.
De ekonomiska konsekvenserna av detta är i nuläget oklara.
På ett annat område däremot för främst sossarna samt LO en klart protektionistisk politik.
Det gäller förstås deras vägran att acceptera det grundläggande regelverk som EU-stadgan bygger på , nämligen om fri rörlighet medlemsstaterna mellan vad gäller varor, tjänster och kapital.
Det s k Vaxholmsfallet kallar man social dumping oaktat att det lettiska företag som svarade för detta bygge använde sig av de inhemska konkurrensfördelar det som ett relativt fattigt land i nuläget har. Detta och andra "östblocksstater" vill man alltså förvägra möjligheter att delta i EU efter samma spelregler som gäller andra länder.
Vi får hoppas att EU-domstolen här ger Tomas Östros samt Hasse Karlsson en rejäl näsbränna.
Svenskan har kartlagt arbetslöshetsstatistiken för alla branscher i svenskt näringsliv. Den är klart vikande.
Vad som däremot är förvånande är att de olika fackförbundsordförandena är klart missnöjda med regeringens politik med motivering att resultatet blivit så dåligt.
Vad som däremot inte direkt förvånar är att de mernar att lösningen ligger i att staten vräker ut mer pengar på olika sysselsättningsskapande åtgärder.
Detta låter sig sägas. Men de ökade intäkter som den offentliga sektorn fått detta budgetår bror på att vi är inne i en extrem högkonjunktur.
Såväl stat som kommuner dras i själva verket med bytande latenta budgetunderskott för vilka det saknas finansiering.
Vi har nu också fått bekräftat att vårt land har världens högsta skatter.
Redan av konkurrensskäl borde inte inte skattenivån få höjas ytterligare, men motsatsen kan ändå befaras.
Men inte bra LO-folket borde ha skäl till missnöje, detta även om de är inne på fel spår vad gäller behövlig omläggning av den ekonomiska politiken.
De höga skatterna drabbar i själva verket låg-och medelinkomsttagarna hårdast. Skatterna fungerar inte heller som en omfördelare från rika till fattiga, detta även om vi nu har kvar ännu ett tag ett progressivt skattesystem.
Låg-och medelinkomsttagarna sitter också i en rävsax såtillvida att de ofta saknar medel att gå över från sänkta avgifter i socialförsäkringarna till lägre skatter. Detta är åtminstone vad de får sig itutat.
Fackets företrädare "tvingas" också till andra politiskt framförda krav. Det ena är krav på ekonomisk subventioner i vilka former som nu helst, bara de förutsätts skapa jobb.
Det andra är fackliga krav på att utländska företag som tillfälligt är verksamt i Sverige måste betala sina anställa efter våra kollektivtalslöner. Denna rent protektionistiska poliiker förutsätts förhindra åtminstone en ytterligare förhöjd arbetslöshet.
Att vi skulle tillämpa EU:s tjänstedirektiv och att det skulle öppna nya marknader och även vara till gagn för svenska konsumenter och företag bortser man helt från.
Socialdermokartern öppnar nu sin partikongress. Ska missnöjet från partimedlemmar och fackets folk tillåtas komma fram?
Skicka en kommentar
<< Home