tisdag, oktober 18, 2005

Rätten att beskatta kräver filosofisk legitimering

Om vi inte skall förfalla till att åberopa principen "makt är rätt" måste vi kunna ifrågasätta alla offentliga system och reformer som inte kan legitimeras med ett principiellt resonemang. Då måste vi gå till den politiska filosofin för att hämta vägledning.

Ibland möts man av maktargument när man argumenterar för lägre skatter. Då säger några: "Eftersom den politiska majoriteten vill ha höga skatter är det odemokratiskt att verka för lägre skatter." Det betyder i klartext att den som har makten auktoritärt kan bestämma över undersåtarna utan att behöva ge någon motivering för sina beslut. Detta förhållningssätt uppfattas ofta som den konservativa principen "makt är rätt". Men även socialister, som bygger på marxistiska resonemang, brukar bli auktoritära.

Om vi går till grunden och ställer den radikala frågan: "Varför måste vi ha skatter?" finns det först ett pragmatiskt besked, som dock inte ger mer än en liten del av svaret. Det svaret är att vi måste ha ett antal skyddsfunktioner i en stat för att den skall vara en stat - försvar, polis, rättsväsende och förvaltning. Eftersom dessa funktioner har en karaktär som kallas 'kollektiva nyttigheter' måste man ta ut finansieringen med hjälp av tvång: obligatoriska kontributioner som kallas skatter.

Men för att finansiera detta behöver skatterna bara vara 5-10 procent av BNP och inte 50 procent som i Sverige. Den svåra frågan är varör 80-90 procent av den nuvarande sociala servicen och försäkringarna också måste tvångsfinansieras. De har ju karaktären av individuella nyttigheter och kan inte motiveras med att utan tvång skulle vi inte ha någon riktig stat. Kan det vara så att detta bara beror på att den politiska majoriteten fått för sig att tvinga fram just dessa tjänster?

Dessutom är inte alla dessa skatter bara till för att ge tjänster tillbaka åt alla. En betydande del av skatterna går ut på att ta från en grupp och ge till en annan. Det kallas inkomstomfördelning och är ännu svårare att motivera med tvångsåtgärder än tjänsteproduktion för ens eget bästa.

Frågan är om den svenska grundlagen ens tillåter allmän omfördelning. Det står faktiskt i regeringsformens andra paragraf att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten skall vara "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd". Observera att det inte står att det är "medborgarnas" eller "allmänhetens" eller "invånarnas" välfärd som är målet utan "den enskildes". Det betyder rimligtvis att politikens räckvidd upphör när någon åtgärd inte syftar till att förbättra den enskildes välfärd i betydelsen av en godtycklig persons välfärd.

Ta statsskatten som ett exempel. Syftar den till att förbättra den enskildes välfärd? Det är svårt att se. Denna skatt är för liten för att ha betydelse för den allmänna välfärden. Syftet är nog tvärtom att försämra välfärden för en minoritetsgrupp för att uppnå något annat mål (kanske att tillfredsställa avundsjuka).

Den moderna politiska filosofin har sedan Rawls´och Nozicks arbeten börjat diskutera grunderna för det moderna samhället och dess anspråk på att få beskatta medborgarna.
Men vill någon idag diskutera dessa frågor i Sverige? Nu senast kom en artikel om omfördelningen i SCB:s tidskrift Välfärd. Där framställs omfördelningen som ett obetydligt problem. Genom en försåtlig presentation gör man gällande att det mesta av skatterna används för "ens eget bästa". Locket på, beskattningen är godtagbar tycks vara budskapet.

Jag kommer dock att fortsätta att ifrågasätta omotiverade tvångsåtgärder på denna blogg. Om vi vill ha frihet är varken långtgående paternalistiska "reformer" eller ännu mindre omfördelande åtgärder filosofiskt möjliga att legitimera.

11 Comments:

At 18 oktober, 2005 14:51, Blogger Per-Olof Persson said...

Politikernas beslutsrätt är för omfattande

Politikernas beslutsrätt har blivit för omfattande. Det hävdas att politikerna har en oinskränkt rätt att fatta beslut eftersom dessa beslut bygger på demokratiska majoritetsbeslut.

Men det finns inga majoritetsbeslut. Detta skulle kräva att mer än hälften av de röstberättigande skulle fatta ett visst beslut. Idag är det enbart vissa personer inom partiledningarna som bestämmer vad röstutfallet ska bli. Denna typ av system bör rimligtvis kallas fåtalsdiktatur.

Även om man har ett system med majoritetsbeslut så har majoriteten inte rätt till minoritetens arbetsinsatser och reala investeringar. Detta skulle innebära att man har infört ett slavsystem där vissa ska försörja de andra. Inkomstöverföringar bör endast ske till en individ om denne uppenbart inte har samma förmåga som andra att försörja sig.

Att dagens system tolereras av de flesta bör bero på att man inte tror att systemet ger ekonomiska skadeverkningar. Det var först efter Första Världskriget som alltfler människor började tro att det var marknadsekonomin som skapade arbetslöshet och ekonomiska kriser. Då uppkom den allmänna uppfattningen att alla politiska beslut bara förbättrade marknadsekonomin och de fattigas levnadsvillkor.

Vad som idag inte står i läroböcker (är hemligt) är att de politiska och fackliga interventionerna förstörde marknadsekonomin. Tullar, tariffer, protektionismen, skatter, offentliga utgifter, kollektivavtal, lagar och regleringar förstörde marknadsekonomin. I läroböcker skrevs det in att orsakssambandet var det motsatta. Den politiska indoktrineringen har därefter nått nya framgångar.

 
At 18 oktober, 2005 15:05, Blogger Per-Olof Persson said...

Klas Eklund pratar om inflation i Dagens Industri

Min kommentar till detta dravel:

Rätt definition på inflation

Inflation är inte en höjning av konsumentpriserna. Inflation är en ökning av penningmängden. Priser och löner kan allmänt sett enbart öka om penningmängden ökar.

Allmänna löneökningar orsakar inte prishöjningar om penningmängden är stabil. En allmän löneökning orsakar i detta fall endast arbetslöshet.

Höjda oljepriser kan inte i heller orsaka prishöjningar om penningmängden är stabil. Det som kommer att ske är att efterfrågan på andra produkter minskar och då sjunker priserna på dessa produkter.

Klas Eklund har skrivit massvis av böcker inom det nationalekonomiska området men han har ännu inte lärt sig den rätta definitionen på inflation. Detta visar på att ekonomer är antingen ovanligt korkade eller så är de ovanligt lågutbildade. Vilken definition är rätt när det gäller ekonomer?

 
At 18 oktober, 2005 15:27, Blogger Danne Nordling said...

Den som inte kan försörja sig kan ofta ha en försäkring

När omfördelning med hjälp av skatter började diskuteras fanns inga bra försäkringar och kapitalmarknaderna var outvecklade. Därför tyckte många att de som inte kunde försörja sig skulle få gratis ersättning från staten finansierad med skatter.

Men i många fall behöver staten inte ta ut skatter i ett modernt samhälle. Likaväl som en villaägare kan försäkra sig mot brand kan en löntagare försäkra sig mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det är tänkbart att det finns ännu fler försäkringsmöjligheter. Det är väl främst vid medfödda eller tidiga handikapp som staten behöver gå in eftersom försäkringsmodellen här blir svår att tillämpa.
/DNg

 
At 18 oktober, 2005 18:09, Anonymous Anonym said...

Rättvisa och orättvisa

Medelsvensson måste få klart för sig att så snart politiker talar om "rättvisa" vill de egentligen införa en "orättvisa".

I dagens rika samhälle behövs ingen "fördelningspolitik" annat än för de allra mest handikappade.

Medborgarna behöver en fackförening som tillvaratar deras intressen mot det professionella politikerskrå, som nu styr alla partier och delar ut poster och pensioner till varandra.

Hur skall vi annars få dem som lever på systemet att montera ner det ?

 
At 18 oktober, 2005 18:24, Blogger Danne Nordling said...

En gammal marxistisk tes, som jag tror det ligger en del i, säger att de som har skaffat sig privilegier inte frivilligt kommer att avstå från dem. Om det finns stora grupper som tjänar på dagens "fördelningspolitik" kommer de att rösta emot dem som försöker ta ifrån dem deras förmåner.

Detta är en "bias" eller ett systematiskt missgynnande av dem som får betala till förmån för dem som vill ha privilegier, som är inbyggt i det politiska systemet. Medborgarnas fackförening kan bara apellera till en minoritet. Kan den då bli effektiv?
/DNg

 
At 18 oktober, 2005 22:23, Anonymous Anonym said...

De kollektiva nyttigheterna kan knappast finansieras på annat sätt än via skatter annat än i marginell omfattning.

Det kan också vara så att de resurser som på detta sätt tas från skattebetalarna är för små. Det gäller t ex polisväsendet där sannolikt en klar majoritet av alla brott,stora som små, aldrig ens blir utredda.

Vad gäller nivån på skatteuttaget resulterar det i en klart minskad ekonomisk tillväxt i de otaliga fall när avkastningen på satsat kapital eller på enskilda jobb bedöms vara för låg. Detta har aldrig den politiska vänstern förstått och vad värre är så vill här borgerligheten inte så gärna ta politisk strid i detta fall.

Per-Olof Persson har självfallet rätt i att när penningmängden inte ökar så får vi inte heller någon inflation. Problemet här är att varken beslutsfattare eller andra aktörer på olika marknader som banker, företag och enskilda velat godta detta.
Att sätta sprätt på slantarna gillar de flesta.

Och hur ska man kunna uppnå konstanta penningmängder i en allt mer globaliserad värld och där valutor och kreditkort liksom vanliga skuldsedlar godtas som betalningsmedel?

 
At 19 oktober, 2005 20:21, Anonymous Anonym said...

Medborgarnas fackförening

. . . skulle bli den plattform från vilken dina filosofiska argument kunde nå en större publik. Därifrån kunde också budskap om ekonomiska realiteter predikas med större trovärdighet än vad SN, Företagarna, SNS, Timbro, etc. nånsin kan få.

När bidragstagarna börjar förstå dels att de betalar mer i skatt än de får i bidrag (Så är det väl för de flesta ?) och dels att de underhåller en koloss till överhet som bromsar ekonomin, kommer några av dem att nås av insikt. Sådan kan knappast åstadkommas av dagens procentgräl mellan politikerna.

Insikt är vad som mest behövs för en sundare politik.

 
At 20 oktober, 2005 16:24, Anonymous Anonym said...

Fråga:

Hur når du fram till att de "kollektiva nyttigheterna" bara kräver skatter på 5-10 procent av BNP? Det är ju knappast så att man bara kan skala bort allt "onödigt", för vad är onödigt?

På det här området kan man också applicera den gamle liberalen Bastiet och hans "Det man ser och det man inte ser".

Jag menar, är det så fruktansvärt långsökt att till exempel höga bidragsförmåner faktiskt håller tillbaka brottsligheten och dess konsekvenser till en del - omöjligt att säga hur stor, jag tror att den är betydande och hänvisar härvid till USA, Storbritannien, Frankrike, Canada med flera länder av olika snitt. Brott belastar polis och rättsväsende men givetvis också näringslivet och privatpersoner.

Resonemanget går att utöka till mängder av andra områden, men jag ska inte bli så långrandig. Förstå mig rätt nu - den svenska modellen kan mycket väl vara alldeles för stor och skatteslukande, men siffran 5-10 procent av BNP... hur fasen får du fram den, Danne?

 
At 21 oktober, 2005 12:40, Blogger Danne Nordling said...

Kollektiva nyttigheter

När jag gör beräkningar har jag bara tagit med vad som konventionellt har betraktats som kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär: försvar, rättsväsende, polis, kriminalvård, samhällsskydd, grundläggande skolutbildning, smittskydd och kärnan i den centrala förvaltningen.

Individuella nyttigheter som kanske också har en brottspreventiv funktion brukar inte tas med. Man antar inte att folk skall begå brott om de är missnöjda med sin livssituation. Med ett utvidgat synsätt skulle a-kassan och andra försäkringar mot inkomstbortfall kunna finansieras med allmänna skatter eftersom en pensionär utan försörjning kan antas begå brott om hon inte får pension av staten...
/DNg

 
At 24 oktober, 2005 19:29, Blogger Danne Nordling said...

Bidragstagarna vinner ofta

Sture, ett problem i ett upplysningsarbete är att det förekommer en mycket större omfördelning än många tror. Genom att presentera detta som att medelsvensken betalar 20 procent av sin livsskatt till andra får man intrycket att Medelsvensson är förlorare.

Det är han inte. LU har redovisat att tre av fem kvintiler ser ut att vinna. Det tror jag inte riktigt. Inom den tredje kvintilen finns det några som förlorar. Min uppskattning är att 2/3 vinner och 1/3 förlorar.

Därför blir det mycket svårt att få de privilegierade att släppa sina förmåner.
/DNg

 
At 24 oktober, 2005 21:14, Anonymous Anonym said...

Kakan i morgon

Jovisst, det stämmer om delningen av kakan som den ser ut idag.

Medelsvensson måste fås att förstå att han under 30 år fått dela på en kaka som växt långsammare än andras med likvärdiga utgångsförutsättningar.

Nu börjar kakan minska. Det drabbar även dem som "tjänar" på omfördelningen. De får det bättre om kakan växer snabbt istället.

De måste fås att förstå att avundsjukan är mycket improduktiv.

 

Skicka en kommentar

<< Home