Rätten att beskatta kräver filosofisk legitimering

Om vi inte skall förfalla till att åberopa principen "makt är rätt" måste vi kunna ifrågasätta alla offentliga system och reformer som inte kan legitimeras med ett principiellt resonemang. Då måste vi gå till den politiska filosofin för att hämta vägledning.

Ibland möts man av maktargument när man argumenterar för lägre skatter. Då säger några: "Eftersom den politiska majoriteten vill ha höga skatter är det odemokratiskt att verka för lägre skatter." Det betyder i klartext att den som har makten auktoritärt kan bestämma över undersåtarna utan att behöva ge någon motivering för sina beslut. Detta förhållningssätt uppfattas ofta som den konservativa principen "makt är rätt". Men även socialister, som bygger på marxistiska resonemang, brukar bli auktoritära.

Om vi går till grunden och ställer den radikala frågan: "Varför måste vi ha skatter?" finns det först ett pragmatiskt besked, som dock inte ger mer än en liten del av svaret. Det svaret är att vi måste ha ett antal skyddsfunktioner i en stat för att den skall vara en stat - försvar, polis, rättsväsende och förvaltning. Eftersom dessa funktioner har en karaktär som kallas 'kollektiva nyttigheter' måste man ta ut finansieringen med hjälp av tvång: obligatoriska kontributioner som kallas skatter.

Men för att finansiera detta behöver skatterna bara vara 5-10 procent av BNP och inte 50 procent som i Sverige. Den svåra frågan är varör 80-90 procent av den nuvarande sociala servicen och försäkringarna också måste tvångsfinansieras. De har ju karaktären av individuella nyttigheter och kan inte motiveras med att utan tvång skulle vi inte ha någon riktig stat. Kan det vara så att detta bara beror på att den politiska majoriteten fått för sig att tvinga fram just dessa tjänster?

Dessutom är inte alla dessa skatter bara till för att ge tjänster tillbaka åt alla. En betydande del av skatterna går ut på att ta från en grupp och ge till en annan. Det kallas inkomstomfördelning och är ännu svårare att motivera med tvångsåtgärder än tjänsteproduktion för ens eget bästa.

Frågan är om den svenska grundlagen ens tillåter allmän omfördelning. Det står faktiskt i regeringsformens andra paragraf att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten skall vara "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd". Observera att det inte står att det är "medborgarnas" eller "allmänhetens" eller "invånarnas" välfärd som är målet utan "den enskildes". Det betyder rimligtvis att politikens räckvidd upphör när någon åtgärd inte syftar till att förbättra den enskildes välfärd i betydelsen av en godtycklig persons välfärd.

Ta statsskatten som ett exempel. Syftar den till att förbättra den enskildes välfärd? Det är svårt att se. Denna skatt är för liten för att ha betydelse för den allmänna välfärden. Syftet är nog tvärtom att försämra välfärden för en minoritetsgrupp för att uppnå något annat mål (kanske att tillfredsställa avundsjuka).

Den moderna politiska filosofin har sedan Rawls´och Nozicks arbeten börjat diskutera grunderna för det moderna samhället och dess anspråk på att få beskatta medborgarna.
Men vill någon idag diskutera dessa frågor i Sverige? Nu senast kom en artikel om omfördelningen i SCB:s tidskrift Välfärd. Där framställs omfördelningen som ett obetydligt problem. Genom en försåtlig presentation gör man gällande att det mesta av skatterna används för "ens eget bästa". Locket på, beskattningen är godtagbar tycks vara budskapet.

Jag kommer dock att fortsätta att ifrågasätta omotiverade tvångsåtgärder på denna blogg. Om vi vill ha frihet är varken långtgående paternalistiska "reformer" eller ännu mindre omfördelande åtgärder filosofiskt möjliga att legitimera.