Den ädle vildens altruism ifrågasatt

Igår ifrågasattes i SvD bilden av den "ädle vilden" som fredlig och altruistisk i en bok om mördare. Samma dag visade DN:s kulturdel att nationalekonomerna påvisat altruism i ett antal konkreta experiment. 'Ekonomic man' finns inte. Men är altruismen medfödd?

I Svenska Dagbladet 18/1-06 skriver Johan Bahlenberg, statsvetare och civilekonom, på avdelningen "Under strecket" en artikel om evolutionspsykologi "Om människans naturliga drift att döda". Den tar sin utgångspunkt i en bok av evolutionspsykologen David Buss The murderer Next Door: Why the Mind is Designed to Kill (Penguin, 288 s). Hans tes är att "Driften att döda finns inom alla, främst män, och är till för att värna de egna generna".Några exempel: "Man kan exempelvis eliminera en rival, få tillgång till någon annans partner, tillskansa sig resurser som gör en mer attraktiv eller förhindra att någon annan erövrar ens egen partner."

Vissa män har kunnat lägga beslag på flera kvinnor i fertil ålder medan andra blivit helt utan partner. Detta är en förklaring till varför män har kommit att bli större, starkare och mer våldsbenägna än kvinnor, som i de flesta fall faktiskt har kommit att få åtminstone några barn. Trots detta är våldsutövningen i det civiliserade samhället och speciellt i Sverige ganska ovanligt jämfört med mer primitiva samhällen. Rousseaus tes att vildarna i ociviliserade samhällen var fredliga och fördärvades av civilisationen är inte korrekt, enligt Bahlenberg.

Antropologer och arkeologer har under senare år alltmer ifrågasatt idén om den ädle vilden i naturtillståndet. "Utgrävningar och studier av de få kvarvarande primitiva naturfolken visar på en helt annan verklighet. Traditionella samhällen uppvisar ofta mordfrekvenser på tiotals procent, skyhögt över den promille kring vilken de flesta av dagens industriländer befinner sig. Bland yanoamoindianerna i Amazonas beräknas en tredjedel av alla män bli mördade." Hobbes hade mer rätt än Rousseau, menar Bahlenberg.

Detta är naturligtvis också en indikation på att Lasse Bergs refererande till bushfolket i Kalahari vilket han, som jag skrev om häromdagen, anförde som bevis för människans medfödda altruism inte är helt tillförlitligt. Min slutsats var att människan generellt (undantag psykopaterna) inte var altruistisk utan endast tillmötesgående. Detta skulle emellertid mot bakgrund av Bahlenbergs resonemang inte kunna vara en naturlig egenskap utan istället ett inlärt beteende. Eller skulle det vara möjligt att civilisationen utmönstrat det mest agressiva beteendet genom någon typ av naturligt urval?

Det förefaller onekligen så att människan av idag har en mot djuren avvikande genetisk egenskap i form av att kunna bygga upp tättbefolkade samhällen (jag tänker inte på myror eftersom dessa är nära genetiskt besläktade inom varje samhälle). I Dagens Nyheter samma dag (18/1) refereras experiment som tyder på viss altruism och framförallt på den vällust som hämnd ger upphov till. Det är Robert Östling, doktorand i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, som skriver under kulturdelens avdelning "Essä" om "Den oekonomiska människan".

Nationalekonomer påvisar altruism

Robert Östling refererar experiment gjorda av Ernst Fehr och Urs Fischbacher (Nature 23/10-03) samt experiment redovisade i en antologi av Joseph Heinrich fån 2003 och dessutom en del resultat från hjärnforskare. Han tar fasta på Fehrs ifrågasättande av egenintresset i nationalekonomernas grundpostulat som kallas "economic man" (de andra elementen i detta är nyttomaximering och rationalitet). Det är ingen nyhet att människor är själviska, skriver Östling och exemplifierar: "allt från välgörenhet till påminnelser från främmande människor om att vi glömt plånboken på bordet är tecken på osjälviskt beteende". (Jag skulle hellre karaktärisera det senare som 'tillmötesgående beteende'.)

Det vanliga sättet för nationalekonomer att förklara sådana fenomen är att hänvisa till att detta är rationellt på längre sikt - vi tillämpar principen 'tjänster och gentjänster' (implicita kontrakt). Mot detta kan man dock invända att välgörenhet knappast går ut på att benefaktorn väntar sig mer i gengäld än attitydmässig tacksamhet från supplikanten. Välgöraren drivs nog snarare av moralistiska övertygelser om plikten att göra gott, samvetets röst, omgivningens tryck och i sällsynta fall en utilitaristisk åskådning. I dessa fall är välgörenheten förknippad med tillfredsställelsen att man kan betrakta sig som en "bättre människa" vilket hjärnforskarna borde studera i form av reaktioner i hjärnans lustcentrum.

Det finns en anekdot om Thomas Hobbes som på en promenad med sitt sällskap mötte en tiggare. Denne fick en rejäl allmosa av Hobbes och överöste honom med tacksamhetsbetygelser. Hobbes följeslagare ifrågasatte då hans tes om att människan är helt egoistisk med Hobbes´ eget beteende som exempel. Men då svarade Hobbes: - Mitt syfte var inte att göra gott genom osjälviskhet, utan istället ville jag njuta av tiggarens tacksamhet.

I ekonomiska experiment, som blivit vanligare under senare år, har man försökt utesluta effekter som går ut på att man kan räkna med egennyttiga effekter av sitt beteende (och naturligtvis genetisk släktskap). Östling refererar tre typer av experiment och börjar med ett enkelt experiment där delatagarna får 100 kronor och sedan ställs inför valet att att skänka bort en del av pengarna till en för dem anonym mottagare. Det visar sig då att en del skänker bort "en del av pengarna och en del ger t o m bort hälften". Detta nämner Östling ganska i förbigående trots att resultatet är helt sensationellt utifrån sociobiologisk synpunkt. Det skulle betyda att det, åtminstone bland universitetsstudenter, finns en viss altruism som strider mot de beräkningar av hur långt ett altruistiskt anlag kan sprida sig i en population. Att altruismen är genetiskt betingad är dock inte bevisat, vilket Fehr tidigare också framhållit. Denna diskussion förefaller dock Östling vara helt obekant med.

Han fortsätter med att referera det s k 'ultimatumspelet' där båda deltagarna måste vara överens om fördelningen för att någon skall få pengar. Här visar det sig att en 'pareto-optimal' förbättring långtifrån accepteras. Om mottagaren får en krona är det bättre än ingenting och borde accepteras, men givaren ger mycket mera i detta experiment än i det föregående. Detta beror naturligtvis på att givarna anar att det inte blir något alls om man är för ogin. Vanligtvis förkastar mottagarna förslag som ger dem mindre än 25 kronor.

Hur stämmer detta med tanken på altruism? Inte alls, skulle jag hävda. Givaren visar inte prov på altruism eftersom gåvan är en förutsättning för att spelet skall ge utdelning åt givaren. Mottagarna visar inte prov på altruism eftersom de inte nöjer sig med vad de får, utan pockar på mera genom sin makt att blockera utdelningen till givaren. Vad expeimentet visar är att det finns en avundsegenskap hos mottagarna som gör att de upplever en tillfredsställelse att förstöra för andra som får mera och som inte vill dela med sig "tillräckligt". Denna avundskänsla är så stark att man är beredd att betala för att "sätta åt andra". Hämnden är ljuv.

Hämndkänslan i det andra experimentet kanske med större sannolikhet kan antas vara medfödd än osjälviskheten i det första experimentet. Det är ju vanligt att osjälviskhet ses som en dygd i uppfostran och i olika sociala sammanhang medan avund och agressivitet undertrycks. Blodshämnd och vendettor är sålunda inte vanliga i civiliserade samhällen.

Jag skulle kunna tänka mig att ett alltför starkt undertryckande av hämndkänslan leder till en utbredning av det som jag kallar 'stark egoism' (att försöka gynna sig själv genom att skada andra). Om inte en hänsynslös roffarmentalitet möts av sanktioner utan av feg "altruism" kommer busfasoner och kriminalitet att breda ut sig. "Snällismen" är inte en lösning på människans problem att kunna leva i stora samhällen.

Den tredje typen av experiment visar inte så mycket mer än det andra. Här finns möjligheten för en tredje person som inte alls är berörd att straffa givare som beter sig orättfärdigt. De är t o m beredda att betala för det. Genom hjärnstudier med sk PET-scanner har Fehr lyckats visa att belöningscentrum i hjärnan aktiveras när man straffar någon som handlat orättfärdigt.

'Economic man' ifrågasatt?

Östling beskriver slutligen experiment gjorda i 15 olika småskaliga samhällen över hela jorden som visar mycket större variationer än resultaten för studenterna. Hans slutsats är att 'economic man' inte existerar som genomsnitt någonstans. Det tror jag är en alltför långtgående slutsats. Detta postlat om egenintresse tillämpas ju i allmänhet enbart för kommersiella relationer. Som en förklaring till välgörenhet är det värdelöst - det är nog nationalekonomerna överens om.

Vi kan därför inte exempelvis dra slutsatsen att priserna på bostadsrätter är förvånansvärt låga, vilket beror på att de mera etablerade familjerna som står i begrepp att flytta till villa gärna vill gynna de oetablerade ungdomarna som skall köpa deras bostadsrätter. Teorin om "Uneconomic Man" och hennes altruism stämmer helt enkelt inte på verkligheten, utan det är fortfarande postulatet "homo economicus" som gäller.

Styr biologin människan? (altruism o feminism), 3/9-06