Taffligt om friheten i TV-blått

Att bära burkha som kvinna är ett tecken på frihet. Att sprida friheten i världen är ett sätt att uppnå herravälde i andra länder. Frihet är inte ens att få välja, eftersom reklamen påstår det. Detta intryck gav TV:s Finns blått? åtminstone för en ytlig betraktare.

Kan vi inte längre känna igen friheten när vi ser den? Tyvärr verkar det så när tre frihetsexperter kom tillsammans i en TV-studio för ett filosofiskt samtal om friheten i TV 2:s programserie "Finns blått?" (2/1-06) Det var juristen, fil dr Lena Halldenius som doktorerat på en avhandling om frihetens återbesök och som förekommit de senaste åren i debatten med en social-liberal utgångspunkt. Vidare deltog fil dr Lotta Gröning, egentligen historiker men sedan länge verksam som socialdemokratisk ledarskribent. Slutligen deltog Edda Manga, idéhistoriker med invandrarbakgrund.

Samtalet inleddes med en kort diskussion om huruvida frihet innebär "frihet att välja". Det är en aspekt på fihet medgav Lena Halldenius. Men det är inte alls den viktigaste, vilket hon inte underströk trots att det tydligt framgår av hennes bok Liberalismen, som hon skrev efter sin avhandling. Jag minns hur besviken jag blev på sin tid när en så prominent förespråkare av frihet som nobelpristagaren Milton Friedman kom ut med en bok tillsammans med sin hustru Rose med titeln Frihet att välja.

Var det allt som kunde sägas om friheten? tänkte jag då. Det är enbart en fråga om valfrihet. Frihet är ju "friheten från tvång"! Det var också Lena Halldenius klar över i sin bok. Men ingen nämnde denna definition i hela programmet.

Självklart är frihet inte möjligheten att välja bussbolag som Lotta Gröning så raljant uttryckte saken (med hänvisning till någon förvirrad avregleringsdebatt för länge sedan). Inte heller är frihet det i och för sig ofta önskvärda att man kan välja mellan flera olika varutyper, som reklamen ibland gör gällande i sina förenklade budskap. Ett sådant synsätt är bara två snäpp ifrån det som har kallats den "positiva" friheten, som lätt kan bli frihetens motsats. En antydan om vad det handlar om var programledarens Beppe Starbrinks inledande anmärkning att "en lesbisk irakisk kvinna är fri att bli statsminister".

Men hela denna svåra, klassiska fråga om den individuella frihetens två dimensioner hoppade man över för att istället ägna sig åt de två aspekterna 'politisk frihet' och 'frihetens relativitet'. Frihet från politiskt förtryck illustrerades med ett klipp från störtandet av diktatorn Ceausescu julen 1989 och hans arkebusering då man måste tillgripa lottning bland alla soldater som frivilligt anmälde sig till exekutionsplutonen för att få skjuta honom. Edda Manga tyckte det var kusligt eftersom denna avsättning av en icke-legitim regim indikerade en råhet som var oförenlig med principerna i en rättsstat.

Då var Rumänien inte en rättsstat men påpekandet är ändå viktigt eftersom mycket tyder på att rättssamhället är en förutsättning för friheten för individerna och för ett fritt politiskt system. Men är det en tillräcklig förutsättning? Vi fick inga ytterligare aspekter - inte ens information om hur rättsläget ser ut i dagens Rumänien.

Lotta Gröning, som hittills för det mesta har uppträtt som en vältalig försvarare av det statsbärande partiet och som kritiker av borgerligheten, kom nu med ett ganska anmärkningsvärt påstående, nämligen att vi i dagens Sverige är rädda för åsikter. Folk får inte ens tycka vad de vill, menade hon. I de politiska partierna går folk "dubbelvikta" och får inte ha någon mot partilinjen avvikande uppfattning, inom kyrkan rensas de som inte tycker om kvinnliga präster ut och vi kan inte diskutera med de främlingsfientliga krafterna.

En orsak till detta skulle enligt Lena Halldenius kunna vara anspråken på att debatten skall utgå från en gemensam värdegrund. Dessa anspråk ansåg man vara ett sätt för makten att tala om för folk hur de skall "tycka rätt", vilket blev inledningen till den avslutande diskussionen om frihetens relativitet. Denna problematik illustrerades med hur kvinnorna i Afghanistan blev befriade från sina av sedlighetspolisen påtvingade burkhor (slöjor). Där argumenterade både Edda Manga och Lotta gröning för att bärandet av slöja i själva verket var ett tecken på frihet. Gröning menade t o m att burkhan var ett sätt för kvinnorna att freda sig mot krav av typen bröstförstoring och dokusåpornas värderingar. Här fanns för första gången i programmet en tydlig antydan till oenighet genom klar opposition från Lena Halldenius sida. Hur detta stämde med hennes några minuter tidigare kraftfulla fördömande av en "gemensam värdegrund" frågade inte programledaren eller någon annan efter.

Är könsstympning frihet?

Här hade det dock varit läge att föra in debatten på hur rätten att få tvinga kvinnor att bära burkha förhåller sig till rätten att få bli lemlästad vid stöld, rätten att få bli stenad vid utomäktenskapligt sex och rätten att som kvinna få könsdelarna amputerade vid unga år. Skall utländska trupper kunna komma och inskränka också dessa friheter?

Vi som tittade på programmet hann dock aldrig med att fundera på detta förrän den avslutande illustrationen kastades in. Den gällde talet som George W Busch höll vid sin andra installation och handlade om hur friheten skulle spridas till andra länder. Han säger i utsnittet att friheten i USA blir alltmer beroende av att friheten segrar i andra länder. Den bästa garantin för fred i världen är att friheten sprids, säger han. Tidigare skulle USA:s president nog inte använt ordet 'frihet' utan istället det mer okontroversiella 'demokrati'.

Därmed fick Lotta Gröning tillfälle att framhäva Buschs anspråk på att bestämma vad som är frihet för andra länder är absurt. Men hon förklarade inte vad hon konkret avsåg. Är det så att USA vill påbjuda viss klädsel eller förbjuda annan? Eller vill USA tvinga fram ett friare ekonomiskt system? På Lotta Gröning lät det som om det ändå var demokratin som Busch avsåg. Men inte ens detta tog hon fasta på utan hon gjorde gällande att det bara var en formalitet som skulle dölja att det var "herraväldet" som Busch var ute efter. Gröning har tydligen svårt att hålla sig till ämnet.

Lena Halldenius ville som en allmän reflexion kring frågan om utländska makters rätt påpeka att frihet är att kunna fatta beslut om sin egen vardag - en rättighet och ett ansvar. De som inte kan leva upp till detta ansvar - t ex små barn - måste få sin frihet inskränkt för sitt eget bästa. Förvisso är frihet en optimeringsfråga, men att anföra paternalistiska argument i frågan om USA:s rätt att tvinga andra till frihet borde ha lett till preciseringar av vilka länder som inte är mogna att tillämpa fullständig frihet. Det var nog inte Lena Halldenius avsikt att ta upp denna fråga, utan hennes inlägg var sannolikt något som hon inte hade fått fram tidigare. Men det illustrerar programmets allmänt taffliga uppläggning.

För den ytlige tittaren blev nog programmet svårgripbart. Frihet verkade inte vara något bra. På något sätt var burkhan ett tecken på frihet. Och USA:s anspråk på att få sprida frihet var någon sorts diktatursträvan. Tanken går till Orwells 'nyspråk'. Programledaren heter Beppe Starbrink.