Stimulera ekonomin, säger professor Lundborg

Per Lundborg, SU, vill stimulera ekonomin både genom höjd inflation och lägre budgetsaldo. Finanspolitisk stimulans är möjlig genom att arbetslösheten enligt hans forskning inte är strukturell.

I Sveriges Radios program "Pengar" i morse (P1 10:03) diskuterades Riksbankens inflationsmål av pofessorn i nationalekonomi Per Lundborg vid Stockholms universitet (med ett förflutet inom Fief och Göteborgs handelshögskola), Ingemar Hansson, chef för Konjunkturinstitutet och Leif Vindevåg vid stockholmsbörsen.

Per Lundborgs forskning visar att det finns ett samband mellan inflation och arbetslöshet även vid ganaka låga tal. Detta beror på att det alltid finns ett antal företag som går dåligt. Dessa företag försöker då förbättra lönsamheten genom att hålla tilbaka löneökningarna. Men om löneökningarna på grund av att inflationen är extremt låg är så gott som obefintliga måste anpassningen ske genom lönesänkningar. Detta är av psykologiska skäl mycket svårt att genomföra, vilket medför att de svaga företagen vid låg inflation inte förmår förbättra läget utan istället tenderar att göra sig av med delar av arbetskraften, som då går ut i arbetslöshet. Med viss inflation skulle istället en anpassning av lönerna kunna ske med lägre arbetslöshet som följd.

Det är därför enlgt Lundborg lämpligt att höja Riksbankens inflationsmål vilket åtminstone skulle kunna leda till 100 000 nya jobb. Mot detta invände Leif Vindevåg att dagens arbetslöshet är strukturell. Men Lundborg hade i sin forskning studerat hur arbetsmarknaden fungerat före 1990 då "full sysselsättning" rådde och efteråt då "massarbetslöshet" rått. Någon skillnad i funktionssättet hade hans forskning inte kunnat påvisa. Ingemar Hansson höll med om att konjunkturen orsakar en brist på 100 000 jobb men framhöll att det vore önskvärt att åstadkomma 300 000 nya jobb. Det skulle fordra "andra åtgärder", som han inte heller idag konkretiserade.

Professor Lundborg menade att det finns ett klart utrymme för finanspolitiska stimulanser [t ex skattesänkningar] som skulle kunna stärka sysselsättningen. Invändningen från Vindevåg att stabilitetspakten inom EU förhindrar detta avvisade han med att det finns en stor marginal till de maximalt 3 procent i underskott som pakten föreskriver. Det är snarare så att politikerna känner sig bundna av en ekonomisk-teoretisk idé att finanspolitiska åtgärder inte är effektiva i dagens läge. Denna idé höll han inte med om men han fick inget tillfälle att förklara vad den går ut på och varför detta skulle vara fel.

Det är synd att diskussionen blev rumphuggen eftersom här finns pudelns kärna i arbetslöshetsdebatten. Man frågar sig om programledaren Ylva Esping är för okunnig för att förstå vad som är intressant eller om hon var så hårt fixerad vid diskussionen om inflationsmålet att viktigare saker fick bero.

Den vanliga invändningen mot finanspolitisk expansion är att ökad efterfrågan skulle driva upp räntan och stärka kronan med sämre export och mindre sysselsättning som följd. Vi är då tillbaka vid "ruta ett". Mot detta skulle kanske Lundborg invända att det förutsätter att arbetslösheten är strukturell, vilket inte kan beläggas av forskningen (dvs den är inte mer strukturell nu än den var före 1990). Mot detta skulle naturligtvis kunna invändas att det finns psykologiska mekanismer som gör finanspolitiken riskabel. Det skulle gå ut på att sämre budgetsaldo skulle mötas av krav från nervösa kapitalplacerare på högre ränta av rädsla för en svensk statsbankrutt. Det låter inte seriöst.

Får jag föreslå att "Pengar" följer upp med en diskussion om vad som kan göras åt arbetslösheten med hjälp av både penningpolitik (höjt inflationsmål) och finanspolitik (tillfälligt försvagat budgetsaldo)?

Försämra LAS - Edling/Nygren