Skall Operan få tvinga av oss 4 miljarder?

Nu vill Operan ha ett nytt hus. Det kostar ca 4 miljarder kronor och skall betalas av de 99 procent av svenska folket som aldrig går på Operan. Det kallas skattefinansiering och bakom står Leif Pagrotsky (s) och Kristina Axén Olin (m) i skön förening. Med vilken rätt får ett litet särintresse ta våra pengar?

Det nuvarande operahuset i Stockholm stod färdigt 1898. Det anses vara gammalt och obekvämt. Därför vill operakonsumenterna ha ett nytt hus. Operans vd Anders Franzén arbetar hårt på att skattebetalarna skall tvingas betala omkring 4 miljarder kronor för ett nytt operahus. Det framgår av senast numret av DI Weekend #11. Huvudargumentet är att det nya huset behövs för utbytet med ensembler i andra länder.

Duger ej - bygg nytt för 4 miljarder skattekronor?

Kulturminister Leif Pagrotsky har signalerat att beslutet inte kan skjutas upp så länge till. Då skulle man kunna förmoda att ett regimskifte i höst skulle kunna sätta P för operafantasternas manipulationer att låta skattebetalarna finansiera hela kalaset. Men enligt DI driver moderaternas vice ordförande Kristina Axén Olin "hårt" skattefinansieringen av huset i egenskap av oppositionspolitiker i Stockholm.

Redan för många år sedan räknade den nu nedlagda "Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi" (ESO) att varje operabesök var subventionerat med en bit över 1000 kronor per biljett. Om det står ingenting på Operans hemsida. Varför skulle Operan nu ha ytterligare rätt att tvinga av varje arbetande skattebetalare 1000 kr till ett nytt hus? I Köpenhamn byggde man nyligen ett nytt operahus helt finansierat med donationer. Det är väl bara att fråga svenska folket om de kan ställa upp med 1000 kronor var, så är saken fixad?

Om det inte går borde Olin och Pagrotsky förklara för svenska folket med vilken rätt de vill tvinga folk att betala trots att de inte vill. Det första argumentet är att om man har makten så har man också rätten att ge bort svenska folkets pengar till alla sina kompisar som är intresserade av operakonsumtion. Om det hade slumpat sig så att de istället hade varit intresserade av rockmusik skulle de som makten haver lika gärna kunnat ge bort skattebetalarnas pengar till rockkonserter.

Det kanske är litet osmakligt att hävda att "makt är rätt" - åtminstone för den light-liberale Olin. Då kan man hävda att Operan är en kollektiv nyttighet. Den producerar "finkultur" som är mycket mera värdefull än rockmusik. Det är viktigt att någon promille av svenska folket får tillfredsställa sina förfinade krav på kulturkonsumtion till ett pris som de egentligen inte har lust att betala, men som blir möjligt när alla andra tvingas vara med och betala.

Detta räcker dock inte för att betrakta operakonsumtion som en kollektiv nyttighet. Moderater och socialdemokrater måste också leda i bevis att en promilles betraktande av operaföreställningar ger sådana spridningseffekter till samhällslivet i övrigt att alla nio miljoner invånare tjänar på denna förfining och förädling eller vad det nu är som utgör den kollektiva tjänsten. Det verkar svårt.

Dessutom kan dessa förfiningstjänster faktiskt produceras mycket billigare genom mer reklam och subventionering av inspelade videos och DVD:s av operaföreställningar. Det borde gå att klara sig med en ganska liten produktion av föreställningar som man spelar in för ge dem större spridning. Genom internationellt utbyte kan utbudet bli ganska stort av massproducerade operaföreställningar.

Men det är nog det första motivet som egentligen ligger bakom Operan. Det är ett försvinnande litet särintresse som genom sin traditionella koppling till makten kunnat lägga sig till med ett dyrbart fritidsnöje som inte kostar dem alls så mycket personligen som det borde när de 99 procent som aldrig går på Operan tvingas vara med och betala. Susanna Bark, som är biträdande redaktör på DI Weekend, har gjort Operan och dess snyltande vänner en björntjänst genom att kasta uppmärksamheten på de dolska planer man har att pungslå skattebetalarna i det tysta.