Äganderätten är inte en konstruktion av Leviathan

Spelteorin visar att äganderätten kan uppstå spontant på liknande sätt som förvaltningen av nobelpristagarens vattentillgångar. Om Hobbes har lanserat Leviathan som nödvändig för äganderätten har Ostrom vederlagt honom. Äganderätten är inte ett påhitt av staten.

Jag lovade att återkomma till Elinor Ostrom i min artikel där jag hävdar att hon representerar liberal-konservatismen. Hon menar att det ofta är möjligt att förvalta "allmänningar" på ett förtänksamt sätt utan eller med liten inblandning av den centrala statsmakten. Detta ser ut att vara en helt annan slutsats än den store engelske filosofen Thomas Hobbes' (1588-1679) som presenterade sin politiska filosofi i verket Leviathan 1651. Hans tes var att "allas krig mot alla" i naturtillståndet utan stat var så olidligt att folket utsåg ett odjur (diktator), Leviathan, för att hålla ordning och fred (I).

Detta poängteras av professor Bo Rothstein (statsvetenskap Gbg) som gästbloggar hos Economistas:

"Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”."

Jag skall analysera denna syn litet närmare. Tidigare har jag nämnt i min analys av Hobbes att han naturligtvis inte kunnat göra den i så renodlade termer som den moderna spelteorin erbjuder (II). Min tes är att Hobbes hade en tankegång som ligger till grund för det spel som kallas "hök och duva" (även "chicken") framför sig och inte spelet "fångarnas dilemma" som han också är inne på (III).

När det gäller Rothsteins tolkning av Ostrom förefaller han att göra det i termer av spelet "hök och duva" när han nämner kampen om vattentillgångarna i södra Kalifornien:

"Alla jordbrukare hade intresse av att pumpa upp så mycket vatten som möjligt till sina odlingar, men om alla gjorde så skulle vattnet sina och alla drabbas synnerligen negativt. Hur var det då möjligt för aktörerna i detta av Ostrom undersökta fall att gå från ”alla-mot-alla” resursförstörande situation vad gällde vattenanvändningen till att etablera en självstyrande institution som effektivt reglerade bruket[?]"

Ibland brukar spelet Fångarnas dilemma nämnas som utgångspunkten för Ostrom. I så fall hade hon gjort en stor upptäckt om hon hade kunnat visa att man kan hitta en lösning på detta. Det är ju detta spel som ofta fordrar statsingripanden för att hamna i utfallet "allas bästa". I spelet Hök och Duva är det mycket lättare att undvika det katastrofala utfallet.


En minimal spelmatris för Hök och Duva visas här intill. Skillnaden mot Fångarnas dilemma (Samarbetsdilemmat) är att det kollektivt sämsta utfallet i nedre högra rutan (båda får 1) är så dåligt att det lönar sig att ensidigt byta strategi och få det bättre. I Samarbetsdilemmat finns en risk med att ensidigt börja samarbeta - utfallet kan bli ännu sämre. I H&D finns en stabil "näst-bästa" situation: den ene blir exploaterad som duva av den andre som använder hök-strategin. Det kan vara mycket svårt att komma ur denna låsning eftersom det fordrar att ett besök i det dåliga utfallet 1,1 måste riskeras (t ex revolution).

När det gäller vattentillgångarnas långsiktiga säkring finns det sålunda tre alternativ: att alla får lika mycket (nyttan 3,3), att jag (X) får 4 och andra 2 samt att jag får nöja mig med 2 medan andra får 4 (Y använder svek). Alla dessa är bättre än att tillgångarna sinar genom att alla snabbt tömmer tillgångarna i en kapplöpning att inte bli utan.

Samarbetsdilemmat inräffar enbart om det görs en överenskommelse om att alla skall få lika mycket vatten, varvid några inser att om man som ensam svikare kan korpa åt sig mera vatten i smyg, kommer det inte att märkas genom att tillgången sinar för alla. Men om många gör så och kontrollen är dålig återförs spelet till H&D:s kollektivt sämsta utfall.

Så när det gäller vattenförvaltningen ligger det i allas intresse att få en fördelning av vattnet som kan övervakas så att ingen blir utan. Även om man får mindre än andra är det bättre än att inte få just något vatten alls. Men om det uppstår en föreställning hos vissa att de får för litet finns incitament att fuska. Därför finns det ett incitament att etablera offentliga diskussioner om vattentilldelningen där ett mer "rättvist" system för tilldelningen kan skapas. Så många som möjligt skall känna att de fått en rimlig tilldelning. Det håller nere fusket utan alltför rigorösa kontroller.

Betyder nu detta att Hobbes tes har tillbakavisats? Det beror på vilken tes vi tror att Hobbes drev. En del av hans argumentation om att hålla fred eller gå till anfall påminner om Samarbetsdilemmat. Om man inte går till anfall utlämnar man sig åt de andras anfall. Därför är det farligt att hålla fred eftersom man då "gör sig själv till lovligt byte". Det ger sämre utfall än anfall. Därför hamnar man i ett lågintensivt "allas krig mot alla". Det går inte att ta sig ur detta utan att initiativtagaren riskerar att få det ännu sämre. Därför behövs en oberoende, enväldig furste som garanterar fred och äganderätt.

Men Hobbes har rimligen felbedömt vilket spel samhällsbyggande människor spelar först. Det är inte Samarbetsdilemmat utan Hök och Duva. Och då visar det sig att föreställningar om äganderätt kan utvecklas genom enkla markeringar som visar att det blir strid om någon sätter sig över dem. Man markerar revir och anser att den som hittar något först skall få behålla detta. Ofta görs analogin med fria sittplatser på ett tåg när någon behöver gå på toaletten. Man markerar sin plats så att andra inte tar den när man är borta. Det är inte tågmyndigheten som hittat på detta.

Äganderätten är en kollektiv nyttighet som uppenbarligen kan uppkomma spontant. Det behövs inte någon stark stat som påbjuder att äganderätt skall råda och som sedan övervakar att reglerna efterföljs. Den historiska gången är den omvända. Först etableras äganderätten, därefter institutioner som underlättar dess upprätthållande. Att de senare behövs för att beivra bedrägeri, stöld, rån och mord är uppenbart och utgör återigen ett exempel på samarbetsdilemmat. Om man har kommit överens om fred med äganderätt kan några tjäna på att i smyg åsidosätta dess konsekvenser (t ex bedrägeri).

Men Hobbes initiala diskussion handlar inte om enstaka stölder eller ens rånarligor utan om inbördeskrig i form av familjer, klaner eller ännu större grupper som ständigt ligger i fejd med varandra. Om situationen ser ut på detta sätt, vilket Charles I:s regim tydligen uppammade i mitten på 1600-talet, är en Cromwell som autokrat kanske inte fel utväg.

Men då skulle analogin med vattentillgångarna inte vara småbönder som försökte få vattnet att räcka till utan storfamiljer som försökte lägga under sig hela vattentillgången i dalen med våld.

Så har Ostrom vederlagt Hobbes? Nej, det ser inte så ut om man håller sig till en strikt tolkning. Vad Ostrom möjligen vederlagt är en variant av Hobbes' teori: att han lanserat Leviathan som orsaken till att äganderätt och ordning skall uppkomma och kunna upprätthållas. Men den varianten har många sedan länge förstått varit fel. Äganderätten är inte någon konstruktion av staten. Dock finns det vänsterinfluerade filosofer som förnekar detta (se bloggartikel om Nagel och Murphy, feb-08).

Läs även andra bloggares åsikter om äganderätt, Hobbes, nobelpriset, ekonomipriset, Elinor Ostrom, Rothstein, allmänning, kollektiva nyttigheter, kapitalism, marknadsekonomi, moral, spontan ordning, filosofi, statsvetenskap, politik på intressant.se