Äganderätten som skydd mot organiserat våld

För att åstadkomma omfördelning kan staten avstå från att garantera äganderätten. Vi får anarki. Staten kan då organisera åsidosättandet av äganderätten. Men det kräver en moralisk legitimering som hittills inte har levererats på välfärdsområdet. Nyliberalismens moral tycks fortfarande gälla trots flera ifrågasättanden.

I Filosofiska rummet i P1 tog man igår 7/1 upp äganderätten till diskussion - men främst äganderätten till musik och film på nätet. Annars pågår en debatt om socialistisk vs nyliberal äganderätt på en del bloggar. Ett exempel med en snögubbe ifrån Filosofiska rummet kan användas för att illustrera en moralisk aspekt av äganderätten.

Vi tänker oss att någon på sin fritid gör en snöskulptur på allmän mark. Den blir så fantastiskt sublim att folk vill betala för att komma och titta på den. Kan tillverkaren av en "snögubbe" då också äga den och med tvång förhindra andra från att förstöra den eller hindra andra att försöka ta betalt för beseendet genom att jaga bort tillverkaren av objektet? Skulle inte någon fattig person kunna hävda att han har större rätt att utnyttja nyttan av snöskulpturen för att försörja sina svältande barn?

Enligt svensk rättspraxis, såsom den uttolkades i Filosofiska rummet, skulle tillverkaren kunna hävda en sorts äganderätt till snöobjektet (så länge det existerade i kylan). Det skulle inte gå för sig för någon annan att komma och försöka tillgodogöra sig en del av nyttan av snögubben. Mot detta finns ungefär följande invändning i bloggdebatten:

Det skulle vara fråga om att bruka orättmätigt våld mot den människa som försökte ta över äganderätten, menar den socialdemokratiska bloggaren Johan Sjölander:

"[A]tt hindra henne med våld, att i efterhand straffa henne med våld genom exempelvis inlåsning om hennes brott någonsin uppdagas – den rätten är vad som konstituerar nyliberalismens våldsamma kärna" menar Sjölander utifrån ett något annorlunda konstruerat exempel.

Detta exempel bygger till yttermera visso på att egendomen som utsätts för stöld är mer väletablerad i form av ett odlat fält och att det är en änka med svältande barn som är ute efter att stjäla en del av skörden. Från denna moraliska situation kan man dra slutsatsen att det inte ur pragmatisk synpunkt är bra att omfördela resurser genom oreglerade stölder, som rimligtvis bara leder till anarki. Enighet finns om att äganderätten skall skydda mot enskilt, anarkistiskt våld.

Syftet med Sjölanders exempel är istället att moraliskt rättfärdiga organiserad omfördelning som naturligtvis moraliskt också kan ses som stöld men som Sjölander vill visa är rättfärdig genom att kalla förfarandet "socialliberalism, välfärdsstat, till och med socialism".

Slutsatsen som åsyftas är rimligtvis att nyliberalismens moral, att den privata äganderätten alltid måste gälla, är felaktig. Samtidigt innebär exemplet, att när en organiserad omfördelning görs, får inte jordbrukaren, som utsatts för denna, åsidosätta den offentliga äganderätt som nu uppstått genom att överfalla fogdarna som transporterar bort livsmedlen för att ta tillbaka dem. Äganderätten i sig måste alltså upprätthållas - det är bara den privata äganderätten som får åsidosättas och det i ordnade former.

Att moraliskt rättfärdiga åsidosättandet av äganderätten

När socialismen var ung försökte man rättfärdiga tvånget mot etablerade ägare med att det var orationellt att producera enskilt utan samordning. Produktionen skulle bli så mycket större om staten ägde produktionsapparaten och kunde samordna allting enligt en på förhand uppgjord plan. Då skulle dessutom inte produktion förloras under lågkonjunkturerna. Planekonomi var effektivare och därför mer moralisk. Det appellerade till betydande grupper i den industrialiserade världen utanför Sovjetunionen. En mindre del anammade till och med rent marxistiska argument för en socialisering.

Nu skulle man kunna tro att en del socialister föreställer sig att ett moraliskt motiverat angrepp på äganderätten skulle vara mer framgångsrikt. Men egentligen är det nog inte fråga om något sådant. Så vitt jag förstår är det istället fråga om att legitimera de åtgärder som av pragmatiska skäl vidtagits mot äganderätten med moraliska argument. I dagens samhällsdebatt har nyliberalismens moraliska försteg blivit till ett betydande irritationsmoment när det gäller att försvara tidigare, som självklara ansedda, pragmatiska reformer. Det är naturligtvis hedervärt att några på den sida som hittills (implicit) företrätt ståndpunkten att "makt är rätt" nu hamnat i beråd och vill på ett mer seriöst sätt rättfärdiga sin samhällsmodell.

Medborgarrätten?

Vi såg en början till detta när den socialdemokratiska regeringen 1986 under den nyblivne statsministern Ingvar Carlsson tog ut en "engångsskatt" på 7 procent av pensionsmedlen i försäkringsbolagen. Detta sågs av många som en konfiskation av privat egendom. Men Carlsson försökte rättfärdiga indragningen med det moraliska argumentet att "medborgarrätten tar över äganderätten". Filosofiskt led regeringen dock nederlag genom att inte närmare kunna underbygga denna tes. Det öppnade för en moralfilosofisk kritik av högskattestatens godtycke och bidrog rimligen till att nyliberalismen därefter kunde flytta fram positionerna i den samhällsfilosofiska debatten.

Det nyliberala moraliska argumentet för privat äganderätt har inte lämnat mera socialistiskt inriktade filosofer någon ro. En del av dem gör som Johan Sjölander och hänvisar till moralisk intuition ("det är synd om medellösa änkor med barn") för att det är moraliskt principiellt riktigt att använda våld eller hot om våld mot personer med egendom. Andra legitimerar detta med utilitaristisk moral och lyckokalkyler. För några år sedan kom Thomas Nagel ut med en bok där han ville slå fast att det är en myt att rätten till egendom är fullständig - en viss del måste nämligen tvångsmässigt avsättas för att försvara äganderätten. Och då kan vi förlänga resonemanget från försvar mot rånare till försvar mot svält och sociala umbäranden. Svensken Bo Rothstein har avfärdat äganderättsresonemanget som ologiskt på grund av denna "självmotsägelse" (med kränkning av äganderätten för att försvara den). Andra har velat göra gällande att rättigheter för människor inte moraliskt kan rättfärdigas emedan de inte empiriskt kan påvisas.

Är äganderätten moraliskt otillräckligt härledd?

Förvisso finns det vissa brister i John Lockes härledning av olika rättigheter (se mina bloggartiklar om detta). Men jag skulle inte tro att själva grundprincipen om självförsvar går att ifrågasätta på ett seriöst sätt. Av denna följer att det finns en äganderätt till artefakter och viss mark. Det är väl främst Lockes resonemang om ett närmast obegränsat markägande som borde kunna kritiseras. Här finns ett område som den nyliberala moralfilosofin inte ännu verkar att ha utvecklat till fullo (det kanske beror på att det idag inte längre är ett så relevant problem).

Är då finansieringen av självförsvaret en större stötesten? Det är möjligt att ett renodlat filosofiskt försvar är svårt att göra bättre än vad Robert Nozick åstadkommit. Men det finns ett konventionellt nationalekonomiskt argument som filosoferna inte tycks känna till. Eftersom självförsvaret i form av en kollektiv nyttighet kan göras många gånger effektivare än i individuell form finns en Pareto-sanktionerad motivering för en obligatorisk avgift. Enligt nationalekonomisk teori får alla i detta fall det bättre i så stor utsträckning att avgiften täcks med god marginal. Skulle det finnas någon med en så eminent försvarsförmåga att detta inte är fallet skulle sådana personer befrias från försvarsavgiften.

Faran med detta ekonomisk-teoretiska argument är att tvångsanhängarna tar fasta på detta på det sociala området. De kan hävda att det enligt "allmänviljan" finns ett motiv för att tillförsäkra socialt underförsörjda en rad extra välfärdstjänster. Men J J Rousseaus resonemang om allmänviljan är knappast giltigt - främst p g a att det saknar stringens. Att åberopa detta istället för det moderna Pareto-resonemanget (med total "enighet") vittnar om okunnighet eller rena diktursträvanden.

Biodling

Pareto-sanktioneringen kan å andra sidan anföras som argument för att alla möjliga verksamheter som ger positiva externa effekter skulle behöva skattefinansieras. Ett klassiskt exempel är biodling i ett område med äppelproduktion. Det skulle kunna hävdas att äppelproducenterna skulle beskattas för att biodlarna skulle kunna få betalt för den nytta som de producerar i form av pollinering av äppelblommor. Däremot kan detta resonemang inte anföras för att motivera skatter för individuella nyttigheter (t ex sociala förmåner).

Kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär

En pragmatiskt motiverad gränsdragning skulle kunna vara att enbart kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär skulle få skattefinansieras. De har en karaktär av odiskutabel nödvändighet som inte mera tingliga önskemål karaktäriseras av. Villaägarna i ett område med möjligheter till en fantastisk utsikt skulle då inte få ta till tvångsmedel för att finansiera skogsavverkning för detta ändamål. Däremot skulle de få göra detta för att finansiera en brandgata till skydd mot skogsbrand.

Diskursen om äganderätten borde kunna fortsättas på detta område. Jag skulle gärna vilja få utrett huruvida det finns några mindre pragmatiska och mera moralfilosofiskt principiella argument för gränsdragningen mellan vilka kollektiva nyttigheter som det är moraliskt rätt att finansiera med obligatoriska avgifter.

Välfärd utan skatter?

Slutligen finns alltid det pragmatiska argumentet att ett moraliskt rättfärdigt samhälle skulle gå under genom att det inte kan fungera praktiskt. Det finns ju en utbredd föreställning att välfärdsproduktion har en sådan teknisk karaktär att den måste finansieras med tvång. Ofta bygger den dock på en intellektuellt grund inställning till alternativen i form av försäkringar och välfärdskonton. Återigen finns här en pragmatisk möjlighet att finansiera det mesta av välfärden utan skatter (dvs frivilligt med försäkringar) och reservera tvångsfinansieringen enbart för problem som sammanhänger med individer som inte själva förmår ta tillvara sina egna intressen (från födseln handikappade, från födseln eller senare förståndsmässigt drabbade).

Fortsättning: Paternalism som motiv för repression 15/1-07

Andra bloggar om: moral, äganderätt, ägande, stöld, våld, tvång, politisk filosofi, filosofi, nylibaralism, socialism, politik, välfärd, skatter på intressant.se