J S Mill om friheten

Boken "Om friheten" handlar om gränserna för den makt staten får utöva mot individen. Socialliberalen Mill kommer fram till att friheten innebär att individen på sitt eget sätt får fullfölja sitt eget bästa. Den enda anledningen till statligt tvång är när någon försöker beröva andra deras välfärd eller hindra dem från att sträva efter välstånd. En plädering för minimalstatens principer!

Den engelske filosofen och ekonomen John Stuart Mill (1806-1873) arbetade åren 1854-59 med boken On Liberty som kommit att kallas "liberalismens bibel". Den är dock inte någon bibel utan en knappt 120-sidig skrift som går igenom frihetens principer utan närmare analys och avslutas med en del praktiska tillämpningsproblem. Mill själv var inte någon riktig liberal i politisk-filosofisk mening utan anhängare till Benthams nyttomoral, som han utvecklade och benämnde 'utilitarism' efter en term som han hittade hos John Galt.

Boken Om friheten inleds med förklaringen att ämnet handlar om den medborgerliga eller samhälleliga friheten - dvs "beskaffenheten av och gränserna för den makt som samhället lagligen kan utöva över individen". Mill menar att problemet knappast någonsin varit föremål för principiell utredning. Han tror däremot att det kommer att betraktas som "framtidens mest brännande fråga".

Mill använder en deskriptiv metod för att komma fram till denna centralpunkt i den politiska filosofin. Kampen mellan friheten och statsmakten har varit iögonenfallande i den historiska utvecklingen - särskilt i Greklands, Roms och Englands historia, menar han. Karaktäristiskt för denna äldre tid var att undersåtarna ville ha frihet i form av skydd mot härskarnas despotism. Man uppfattade härskarna som stående i motsatsförhållande till det folk de styrde. Härskarna kunde bestå av en styrande släkt eller kast, som ärvt eller tillskansat sig makten med våld och inte innehade sin makt med de styrdas samtycke. Deras makt var farlig - ett vapen som lika gärna kunde användas mot undersåtarna som mot yttre fiender.

För att stärka sin försvarsställning strävade "patrioterna" att sätta gränser för härskarens makt över samhället. Först fick man erkännande för vissa privilegier i form av s k politiska fri- och rättigheter. (Mill nämner dock inte ens Magna Charta från 1215 och antyder inte förekomsten av rättighetsförklaringar.) Senare fick frihetsvännerna möjligheter att upprätta författningsmässiga garantier som sitpulerade procedurer av samtycke mellan samhället eller betydande korporationer och statsmakten vid viktigare åtgärder. Slutsteget i denna utveckling var att myndigheterna i staten styrdes av folkets egna representanter, vilket nu kunde tyckas kräva mindre begränsning av den direkta statsmakten.

Här höjer Mill ett varnande finger. Är det Rousseau han har i tankarna?

"Tanken att folket inte behöver begränsa sin makt över sig självt kunde förefalla självklar, när en demokratisk regering var någonting som man endast drömt om eller läst om som något längesedan förflutet."

I praktiken är det inte "folket" som styr utan "den mest aktiva delen av folket, majoriteten eller de som lyckats bli erkända som majoritet". Mill menar att det är tänkbart att "folket vill förtrycka någon del av sig självt" och det behövs försiktighetsmått mot eventuellt majoritetsförtryck:

"Uppgiften att begränsa statens makt över individerna förlorar därför på intet sätt sin betydelse, även om de som innehar denna makt regelbundet är ansvariga inför samhället, dvs inför det starkaste partiet däri."

I själva verket är möjligheterna till förtryck större, trots mindre stränga straff, när samhället självt kan fungera som tyrann. Möjligheterna till kryphål blir färre, politiken genomsyrar privatlivet mera djupgående och "förslavar själva själen". Till detta bidrar även den allmänna opinionens påtryckningar. "Det finns en gräns för den allmänna opinionens berättigade inblandning i den individuella friheten" skriver Mill (dock utan att underbygga detta mer än att förmoda att det är obestridligt).

Här kommer nu centralpunkten i hans resonemang. Var skall man sätta denna gräns? Och "hur skall [man] åstadkomma en riktig anpassning mellan individuell frihet och samhällelig ledning"? Att det behövs vissa gränser för medmänniskornas handlingsfrihet står klart men problemet har med undantag för de mest uppenbara fallen ingen lösning i sikte. Skiftande tidsåldrar och länder har besvarat frågan på ett sätt som "alltid varit föremål för de andras förundran". Mill betonar det subjektiva och vanemässiga i de moraliska föreställningarna som orsaker till den bristande tillförlitligheten. Det är bara en fråga om individuellt tycke och smak.

Det värdeteoretiska fundament som Mill nu åberopar mot det vanemässiga och subjektiva moraliserandet är att moraliska uppfattningar måste stödas av förnuftsskäl. Det går inte för sig att sådana faktorer som fördomar, vidskepelse, vänskap, avund, svartsjuka, övermod, förakt eller personliga hänsyn skall få påverka moraliska föreställningar om det goda eller passande. Den centrala gränsdragningsfrågan måste besvaras genom en i förnuftet förankrad moralisk princip.

Syftet med Mills studie är att "hävda en enda mycket enkel princip", med vars hjälp man utan undantag kan avgöra "när samhället med tvångsmakt och kontroll bör blanda sig i individens angelägenheter". Mill skriver (s 17):

"Denna princip innebär att det enda fall där man är berättigad att individuellt eller kollektivt ingripa i andras handlingsfrihet är till självförsvar. Att det enda syfte, för vilket i ett kultursamhälle tvång kan utövas över någon av dess medborgare mot hans vilja är att förebygga oförrätt mot andra. Hans eget bästa, vare sig i fysiskt eller moraliskt avseende är inte ett tillräckligt motiv."

Man får alltså inte skada andra utom i självförsvar. "Över sig själv, sin egen kropp och själ är individen suverän." Mill kommer fram till samma resultat som tidigare (religiöst influerade) rättighetsteoretiker såsom Grotius och Locke. Men han menar sig kunna avstå från varje stöd "som kan härledas ur idén om en abstrakt rätt såsom något åtskilt från nyttan". Mill betonar att han "betraktar nyttan som den högsta instansen i alla etiska frågor". Han skulle senare lägga fram sin egen nyttofilosofi i boken Utilitarianism.

Som politisk teori kommer Mills frihetsteorem att bli betingat av detta nyttoresonemang. Man skulle kunna säga 'nyttan' blev en draksådd som gjorde det goda till det bästas fiende. Men det var Mill inte medveten om 1859. Frågan är hur Mill egentligen tänkte sig att friheten skulle motiveras. Hans teorem är enkelt och kan användas för förnuftsbaserade analyser till skillnad från det vanliga moraliserandet. Blir det därmed legitimt? Eller är dess egenskaper sådana att det är nyttigt och därför legitimt? Eller är dess implikationer på samhället sådana att de befordrar nyttan och därför ger legitimitet?

Man skulle kunna tro att det är det tredje synsättet som Mill vill åberopa. Men någon underbyggnad av denna tanke finns inte i generellt avseende. Tvärtom förefaller hela resonemanget vara stipulativt (s 20-21):

"Den enda frihet som förtjänar namnet, är friheten att på vårt eget sätt fullfölja vårt eget bästa, så länge vi inte söker beröva andra deras välfärd eller hindra dem i deras strävan att ernå den. Envar är den rätta väktaren över sin egen välfärd, såväl kroppsligen som själsligen och andligen. Mänskligheten vinner mera på att låta envar leva såsom synes honom bäst än på att tvinga envar att leva såsom andra anser bäst." (Min emfas)

Detta är ingen nyttoanalys utan ett stipulerande av hur vi bör se på saken - en deontologisk utgångspunkt för skrivandet av grundlagen helt enkelt. Men Mill verkar trots allt också vara inriktad på nyttoaspekten. För detta talar hans försök att visa att yttrandefriheten är nyttig (religionsfriheten får då en osäker position) samt hans tes att individualiteten är till nytta för alla - inte bara för dem som får friheten att utveckla den.

J S Mill trodde vid denna tid också på den ohindrade fria företagsamheten men blev med åren mer övertygad om socialismens nyttighet. Redan ganska tidigt skrev han en kritisk betraktelse över företagarnas användning av "maskineri" som idag framstår som ett intellektuellt misslyckande. Karl Marx placerade också mycket riktigt med gillande ett citat ur denna som inledning till kapitlet om maskineri och storindustri i sin bok från 1867, vilket gick ut på att maskiner inte ger välstånd.

Har då Mill ur moralfilosofisk synvinkel lyckats rättfärdiga friheten? En nutida kritisk utilitarist skulle hävda att det beror på om man kan visa att frihet är nyttigare än tvång - och det har Mill inte gjort tillfredsställande. Mer deontologiskt inriktade kritiker skulle kunna hävda att Mill inte kom längre än tidigare teologiskt orienterade rättighetsteoretiker - istället för att hävda att vissa axiom kan inses med det gudagivna förnuftet fastställer han direkt "med förnuftets hjälp" principerna för en minimalstat (den s k nattväktarstaten). Ett intressant slutresultat för en filosof som betecknats som socialliberal.

Andra bloggar om: frihet, socialliberalism, moral, politik, tvång, Mill, liberalism, nattväktarstat, utilitarism på intressant.se