måndag, juni 25, 2007

Rättvisa som inkomst efter ambition

Ingen har personligen skaffat sina arvsanlag. Talanger som sitter i generna skall därför enligt en oklar morallära inte få ge högre inkomster. Enbart talangen ambition är rättvist att belöna enligt denna "Teori X". Staten skall med tvång lägga beslag på alla inkomster baserade på genetiska talanger. Hur hållbar är denna populära teori?

Det finns olika teorier om rättvis inkomst(om)fördelning. En är att alla som fått sina inkomster på ett juridiskt korrekt sätt är berättigade till dessa oavsett om de i någon mening också är förtjänta av sina inkomster. En annan är att bara de som anses på något särskilt sätt förtjänta av sina inkomster skall få behålla dem. Alla andra inkomster skall staten ta ifrån dem eller rentav förhindra på förhand. Även en klumpsummeskatt på talanger har diskuterats (mer nedan).

På vilken grund sådana berättigade men "inte förtjänta" inkomster skall dras in är oklart. Det tycks räcka med att någon hävdar att vissa inkomster inte är "moraliskt" förtjänta för det skall bli legitimt för staten att med tvång reducera de utpekade kategorierna. Implicit finns föreställningen om en objektiv moral, som lätt kan inses genom intuition, vilken borde omsättas i tvingande lagstiftning.

Men vilken moralfilosofisk teori har analyserat denna moral? Det är inte utilitarismen, inte Rawls' kontraktsteori, inte någon rättighetsteori, inte Kants kategoriska imperativ (även om detta både kan formuleras som "du får inte beröva någon hans legitima inkomster" och som "du får inte ta emot inkomster som du inte själv är entydigt ansvarig för". Så var finns grunden?

Vi kan analysera detta utifrån Robert Nozicks berömda exempel med den hyllade basketstjärnan Wilt Chamberlain. Om alla som vill gå på hans matcher lägger 25 cent i en särskild behållare för att få se just honom spela är han inkomst legitim enligt gängse synsätt. Nu kan någon hävda att Chamberlain har råkat få sådana gener (bollsinne, längd etc) att han enkelt kan bli en skicklig basketbollspelare och därför inte är moraliskt ansvarig för sin förmåga - dvs inte personligen förtjänt av sina inkomster. Varför följer då att staten bör låta polisen gå in vid kassorna och beslagta de penningbehållare som publiken avsett för Chamberlain?

En fullständig politisk fördelningsteori måste rimligtvis förklara och rättfärdiga detta led mellan medfödda inkomstbringande egenskaper och rätten för staten att reducera eller beslagta sådana inkomster om de kan identifieras och särskiljas. Låt mig kalla denna okända lära för "teori X".

John Rawls gjorde på sin ålders höst ett tillrättaläggande kring denna åsikt att medfödda egenskaper inte skulle få premieras, vilken ofta tillskrivs honom som en intention vid sidan om teorin om differensprincipen. Han avvisade då att det skulle finnas fog för att införa en klumpsummeskatt på talanger med argumentet att det skulle strida mot hans första rättviseprincip - den om maximal frihet för alla.

Anhängarna av teori X har av och till kritiserat Rawls för att han inte varit tillräckligt konsekvent anhängare av denna teori. Differensprincipen, som ju skulle ses som en approximation av teori X, har vid närmare analys den trista egenskapen att personer som anstränger sig och visar ambition drabbas av maximin-principens utjämning lika hårt som personer som tjänar lika mycket på sina medfödda talanger.

Likaså gynnas den av två personer med lika talanger som frivilligt väljer en fritidsfixerad tillvaro med låga inkomster på bekostnad av den andre som visar ambition och därför måste bidra till den lojes dagdrivartillvaro. Detta fall har Ronald Dworkin illustrerat med den fattige tennisspelaren och den rike trädgårdsentreprenören. Det är inte rättvist att den flitige skall bidra till den lojes välstånd när de har lika talanger. Rawls' teori är alltför ambitions-okänslig är slutsatsen.

Detta är uppenbarligen ett sätt att hoppa över grunderna för "teori X" genom att direkt försöka utveckla Rawls' ansats i en riktning som länge ansågs ligga i linje med Rawls egna intentioner. Dessvärre lyckades inte Dworkin och andra omsätta sina syften i en teori som hade skuggan av praktiska tillämpningsmöjligheter. Det hindrar inte många från att vurma för "teori X" på ett mera allmänt och abstrakt sätt i den mera dagspolitiska debatten.

Personligen är jag beredd att hålla med Rawls i hans kritik av "teori X" som ett ingrepp i friheten. Varför skulle inte inkomster som är resultatet av talanger kunna tillåtas om alternativet är allvarliga tvångsingripanden? Problemet för Rawls är dock att denna syn på friheten också drabbar hans differensprincip - i varje fall om den ses som en mera tvångsmässig pålaga utanför kontraktsteorin.

För egen del ser jag inte detta som något stort problem. Rawls tog antagligen miste när han trodde att differensprincipen skulle bli resultatet av ursprungspositionens överväganden. Existensminimum verkar mycket troligare. Dessutom kan det mesta av de svårigheter Rawls trodde höga inkomster var ett skydd mot täckas med försäkringar. Det enda som inte garanterat kan undvikas med en alternativ strategi är en påver men trygg levnadsstandard under genomsnittet. Men istället finns chansen att bli hyggligt rik.

Detta betyder att den som har medfödda talanger kan bli rik utan att anstränga sig. Också den som har talangen att orka anstränga sig utan andra talanger kan bli rik. Om det är "enkelt" att förlita sig på ambition kan diskuteras. Men ingen av dessa kommer att av staten fråntas sina pengar för att bekosta bidrag åt dem som saknar dessa två typer av talanger. Friheten går före utjämning, i lexikaliskt stark mening, som Rawls menade.

Om vi betraktar frihet som ett moraliskt tungt vägande värde har den oklara moralfilosofiska hypotes som jag kallat "teori X" falsifierats. Att börja göra statliga tvångsingripanden mot vad som godtycklgt anses som talangbaserade inkomster är helt enkelt ett värde (eller kanske anti-värde) som väger lätt jämfört med frihetens värde.

Forts: Filosofen Peter Singer om hur jämlikheten motiveras 14/8-07


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

8 Comments:

At 26 juni, 2007 12:35, Anonymous Anonym said...

Jag har aldrig hört om denna teori. Intressant inlägg!

 
At 26 juni, 2007 14:38, Blogger Per-Olof Persson said...

Ett alternativ till moralfilosofi är att använda metodologisk subjektivism inom den nationalekonomiska forskningen.


En definition på metodologisk subjektivism:

Nationalekonomin handlar inte om varor och tjänster utan den handlar om mänskliga val och handlingar. Mänskliga val och handlingar är subjektiva (metodologisk subjektivism) och därför är det svårt eller omöjligt att med hjälp av matematiken mäta (kvantifiera) mänskliga val och handlingar. Däremot går det att verbalt (kvalitativt) få fram ekonomiska konsekvenser av mänskliga val och handlingar.

Metodologisk subjektivism är ett konstaterande av hur samhällsvetenskapernas arbetsmaterial är beskaffat. Forskaren studerar förhållandet mellan människor och ting eller förhållandet mellan människa och människa. Samhällsvetenskapliga fakta kan också vara åsikter, inte forskarens åsikter, men studieobjektens åsikter. Studierna måste utgå ifrån de föreställningar som faktiskt påverkar människan och hennes handlingar.


Analys av politiska ingrepp i marknadsekonomin vid användning av metodologisk subjektivism:

Marknadsekonomin är en social process som har uppkommit spontant. Människor har velat uppnå ekonomiska förbättringar genom att byta varor med varandra. Bytet av varor är förutsättningen för att arbetsspecialiseringen ska uppstå och därmed till en större produktion av varor.

Marknadsekonomin är människorna själva och därför har politikerna ingen större möjlighet att lösa ekonomiska problem genom att göra ingrepp i marknadsekonomin. Ingrepp i marknadsekonomin löser ofta inte problemen samtidigt som ingreppen skapar helt nya problem.

Alla ingrepp i marknadsekonomin förändrar människors val och handlingar. Den enorma mängd information som förmedlas genom marknadspriserna och de sociala processerna påverkar beslut om produktion och konsumtion.

 
At 26 juni, 2007 17:42, Anonymous Anonym said...

Abetarklassen som det förr hette betmde själv vad rttvisa var.

Det var att genomföra olikla slags diktaturer och sedan att övergå till en slags värderelativism. där partiet och fackföreningsrörlsen i sqmarbere med vrandra och på parlamentarisk grund sökte genomföra det slags rättvisa som vi nu i dagsläget får
rader av exempel på, dock ospecifierade.

 
At 27 juni, 2007 00:13, Blogger Danne Nordling said...

Till Andreas: Den underliggande teorin ("teori X") har nog ingen hört talas om utan den betraktas som självklar. Men den borde kunna formuleras. Dess implikationer är dock välbekanta. Den mest välkända kan formuleras med orden: "Det är orättvist att olika personer har olika välstånd."

Diskussionen om hur detta skall rättas till har varit praktiskt ofruktbar men intressant i sig. Om jag minns rätt har fyra förslag till statlig politik utkristalliserats: 1. lika faktiska möjligheter, 2. lika chans till möjligheter, 3. lika faktiska utfall, 4. lika chans till faktiska utfall.

Till P-O P: Nationalekonomin har sina förklaringsmodeller för belöningar i en mer eller mindre fri marknadsekonomi. Problemet med nationalekonomin är dock att dess företrädare är allergiska mot normativa frågor. Ingen lekman har därför ett hum om varför belöningarna ser ut som de gör och än mindre vilka konsekvenserna skulle bli om man frångick principerna för dem. Fältet behärskas av moralisterna i skepnad av politiska debattörer och krönikörer. Men även statsvetare och filosofer är okunniga om elementär nationalekonomi.

Till Per: Är det inte ödets ironi att arbetarklassens företrädare moraliserar i rättvisetermer när dennas främste profet Karl Marx utdömde moralen som den härskande klassens ideologiska överbyggnad? Till yttermera visso var värdenihilismens företrädare i Sverige ofta socialdemokrater. "Moralisk rättvisa är lika litet meningsfull som en papegojas pladder" för att travestera värdenihilisten Axel Hägerström. Men Mona Sahlin har väl aldrig hört talas om professor Hägerström och Uppsala-skolan.
/DNg

 
At 27 juni, 2007 12:30, Anonymous Anonym said...

Även om vi har rätt till våra talanger så är det problematiskt att presumera att de tillhör andra människor. Om inte ens jag äger mina egna personliga egenskaper, hur kan då någon annan göra det?

Mvh Nils

 
At 27 juni, 2007 22:58, Anonymous Anonym said...

Danne. Argumentationen utgår ju från att inget välstånd skapas i ett vakum och därför är resurserna som skapas "samhällets". I Sverige idag blir det ännu mer påtagligt eftersom hälften av resurserna redan slussas genom den offentliga sektorn och en stor del av medborgarna försörjs av pengar ur den offentliga sektorn. Pensionärer, barnfamiljer, arbetslösa, vårdpersonal och många fler ser offentlig sektor som den välgörare som skapar resurserna.

Dessutom är människors tankar om sin egen inkomst frikopplad från kunskapen om producerad nytta. En viktigare faktor för vad som är rimlig inkomst är vad det kostar att ha en viss standard och inte hur mycket nytta man producerat.

Människor kan se att det finns ett samband mellan att ta risk i ett lotteri och att vissa då gör sig förtjänta av att få en liten del av vad miljoner andra vill lämna ifrån sig. Man kan också förstå resonemanget bakom att tusentals människor vill betala för att se en idrottsstjärna eller kändis. Däremot kan man inte se en koppling mellan nyttan en inovation kan göra för många människor och den förtjänst inovatören gör.

Om produktion och inkomster bara görs ordentligt åtskillda genom ofattande inkomstomfördelningar kan vanliga människor inte längre förstå resonemangen bakom teorin. Vi lever i en socialdemokratisk marinad där du utgör det främmande elementet medan omfördelningen är default. Så kommer det nog att förbli länge än.

 
At 30 juni, 2007 21:47, Blogger Danne Nordling said...

Till Nils om talanger: I ett samhälle med frihet har alla rätt till sina talanger, vilket kan härledas från ett tidigt stadium där kontakterna mellan olika familjer är sporadisk. Frågan är hur en mera organiserad samhällsbildning skulle kunna leda till att andra människor har rätt att hindra talangfulla att tjäna på sina egenskaper. Det har ingen förklarat och borde vara ett centralt inslag i "Teori X".

Till Leif E: Felet är att icke-ekonomer inbillar sig att ingen kan säga vad någon är "värd" som produktionsfaktor. Det är kanske naturligt eftersom marknadsekonomin är så förvriden att det är svårt att urskilja. Dessutom vill nationalekonomerna inte engagera sig in frågan eftersom det bara ger badwill i ett nivelleringsaktivistiskt samhälle.

Kopplingen mellan innovationer och att innovatörerna förtjänar sina vinster på dem borde föras fram av företagarnas organisationer. Men det sker inte på något tydligt sätt. Är det så att inte ens organisationsföreträdarna förstår hur sambanden ser ut?
/DNg

 
At 09 augusti, 2007 15:04, Blogger Martin said...

Everyone should have the right to grow tall, and some of them grow taller than the rest.

Citerar Thatcher ur minnet.

 

Skicka en kommentar

<< Home