tisdag, augusti 14, 2007

Grunden för jämlikhet enligt den berömde filosofen Singer

Vi bör vid moraliska överväganden lägga samma vikt vid alla olika människors intressen som påverkas av oss. Om vi tillämpar denna moral kommer principen om avtagande marginalnytta att leda till en jämlik inkomstfördelning. Men jämlikhet i lycka kräver dessutom att de med större behov får högre lön. Det går därför inte att ha privat företagsamhet. Om samhället inte skall bli ett "väpnat läger" måste dock den mänskliga naturen förändras.

Den australiensiske filosofiprofessorn Peter Singer (f 1946 Wp) är världsberömd och har utgett ett flertal populära böcker med framställningar om etik och moralfilosofi. Han har exemelvis skrivit en mycket inflytelserik bok, Practical Ethics, som finns översatt till svenska. (Praktisk etik, Thales, 1996). I andra upplagan 1993 finns ett nyinsatt kapitel om grunden för jämlikhet och dess konsekvenser. Eftersom det inte brukar finnas några moraliska rättfärdiganden av generell jämlikhet i meningen utjämning eller nivellering är denna argumentering särskilt intressant. (Den kan ses som ett försök till underbyggnad av det som jag tidigare kallat "teori X".)

Peter Singer inleder kapitlet om jämlikheten med konstaterandet att rasistiska uppfattningar, som delades av de flesta européer vid förra sekelskiftet, nu är helt oacceptabla (åtminstone i det offentliga livet). Samtidigt medger han att människor är så olika att "sökandet efter en faktisk grund att bygga jämlikhetsprincipen på förefaller hopplöst". Han granskar Rawls' förslag att jämlikheten kan grundas på naturliga egenskaper, en "moralisk personlighet", och avvisar detta eftersom små barn och vissa handikappade inte har denna egenskap.

Men Singer har förtröstan: "Tanken att det finns en faktisk grund för en jämlikhetsprincip som förbjuder rasism och sexism kan försvaras på ett annat sätt." Detta sätt bygger på logik. Skillnader i hudfärg och kön medger inte slutsatser om intelligens, sinne för rättvisa, känslodjup etc. Detta konkretiserar Singer (som också är utilitarist) med ett exempel om intelligenshierarkin.

Antag att någon föreslår att folk skall intelligenstestas för att delas in i tre kategorier, skriver han. Kanske skulle de med en IQ på över 125 bli en slavägande klass, de med 100-125 bli fria medborgare utan rätt att äga slavar och de med mindre än 100 skulle bli slavar åt dem som presterat mer än 125 i IQ. Mot detta förslag anför Singer den intuitiva känslan av att denna intelligenshierarki förefaller lika motbjudande som ett system baserat på ras eller kön. Detta är anmärkningsvärt eftersom resultat i ett IQ-test manifesterar verkliga skillnader till skillnad från ras eller kön där de verkliga skillnaderna enbart antagits av fördomsfulla personer.

Tesen att faktiska skillnader inte heller är relevanta vill Singer avvisa med ytterligare ett logiskt resonemang. Vi måste vara på det klara med att "kravet på jämlikhet inte vilar på intelligens, moralisk personlighet, rationalitet eller andra faktiska förhållanden". Han skriver: "Det finns inget logiskt tvingande skäl för att anta att en skillnad i förmåga mellan två människor rättfärdigar en skillnad i det mått av hänsyn vi bör ta till deras intressen." (s 29)

Singer framhåller här att "jämlikhet är en grundläggande princip, inte ett faktapåstående". För en utilitarist kan en sådan grundprincip te sig besvärande (några rättigheter existerar ju inte för nyttomoralen). Men jämlikheten kan reduceras till ett inslag i nyttokalkylerna. Vi bör vid våra moraliska överväganden lägga "samma vikt vid lika intressen hos alla de som påverkas av våra handlingar". Det betyder t ex att om någon annan gynnas mera än man själv av det ekonomiska resultat man arbetar ihop skall man avstå lönen för mödan till dem med större intressen. Singer illustrerar dock detta med ett resonemang om smärta hos olika personer.

Nu anser Singer att han kan avvisa "intelligenshierarkin" med att det inte är förenligt med lika hänsyn till intressen att göra dem med mindre än IQ 100 till slavar eftersom IQ inte har något med t ex intresset att undvika smärta att göra. Han gör följande bedömning: "Slaveriet hindrar slavarna från att tillfredsställa dessa intressen på det sätt som de annars skulle vilja, och fördelarna detta skulle ge slavägarna är knappast jämförbara med den skada det vållar slavarna." (Detta är dock ingalunda självklart för en utilitarist, vilket jag skall diskutera i en kommande artikel.)

Principen om lika hänsyn till intressen behöver dock inte leda till lika tilldelning av nyttigheter framhåller Singer med hjälp av ett exempel om smärtlindring och två morfindoser. Dessa kan ges till en med ett krossat ben eller till en med ett uppfläkt lår. Ett mera jämlikt resultat uppnås om båda doserna ges till den mest lidande. Hans resonemang utmynnar i utilitarismens famösa resonemang om marginalnyttan:
"Om man tar hänsyn till marginalnyttan leder principen om lika hänsyn till intressen till en jämlik inkomstfördelning, och så långt kommer även jämlikhetsförkämpen att godkänna dess resultat." (s 32)
Men Singer vill gå ett steg längre. Det är "lön efter behov" och inte lika lön som är hans målsättning. Med ett krystat exempel om två personer som mist resp riskerar att mista ett ben avvisar han den egalitära principen (som betyder att båda mister ett ben) och förordar att räddningsinsatserna sätts in på den person vars ben ännu kan räddas. Hans resonemang tar nu en ny utgångspunkt från vad som i verkligheten betraktas som legitima löneskillnader.

Lika möjligheter eller lika hänsyn?

I västerländska samhällen anses stora inkomstskillnader vara acceptabla om de uppnåtts under betingelser av "lika möjligheter". Singer exemplifierar med läkaren Jill som tjänar 200 000 dollar och lantarbetaren Jack som tjänar 20 000. Men om Jack gick i skolor med stora klasser, inte hade eget rum, ett hem utan böcker och en far som gnällde om att han slösade bort sin tid på studier, hade de båda inte lika möjligheter. Man skulle kunna utjämna dessa förutsättningar genom att alla uppfostrades i kommunala förskolor "som på en kibbutz i Israel" resonerar Singer. Men inte heller då skulle genetiskt betingade skillnader i "förmågor och karaktärsdrag" försvinna.

"Så lika möjligheter är inte något attraktivt jämlikhetsideal" i Peter Singers ögon. Det "belönar de lyckosamma" och det "straffar dem som har otur och som på grund av sina gener har det mycket svårt att nå samma framgång". Att avlägsna ogynnsamma sociala förhållanden är inte tillräckligt, framhåller Singer. Ärvd förmåga att tjäna pengar ger inte jämlikhet med dem som inte ärvt denna förmåga. Inte heller ger detta en rättvis inkomstfördelning eftersom ärvda förmågor är godtyckliga och inte relaterade tilll "vad människor förtjänar eller behöver".

Från utgångspunkten att lika möjligheter fritt bör ge legitima löneskillnader kommer Singer fram till att både rättvisa och samhällsnytta bättre skulle tjänas av marxismens slogan: "Från var och en efter förmåga, åt var och en efter hans behov." Förverkligas detta blir raser och kön oväsentliga. Först då skulle "principen om lika hänsyn till intressen" förverkligas. Det är alltså på denna statsdirigerade princip, som Singer grundar sina långtgående slutsatser. Och denna princip har han tidigare inte rättfärdigat utan bara intuitivt antytt som plausibel.

Emellertid uppstår praktiska svårigheter i form av "begåvningsflykt" och de välbekanta svårigheterna med "socialism i ett land" (väpnat läger med gränsvakter). Sådan pessimism vill Singer slå undan. Det finns ett stort utrymme för minskade löneskillnader i de förmögna västländerna, menar han. Det är för honom "ytterst tvivelaktigt" att läkare och professorer inte skulle genomgå den erforderliga utbildningen om vi inte betalade högre löner till dem än till andra. Han själv skulle t ex inte byta jobb med den som klipper gräset på universitetsområdet om bådas löner var lika stora. Inte heller skulle hans läkare hellre bli receptionist. Singer kan dock tänka sig att göra ett undantag från löneregleringen genom att avlöna den som anstränger sig mera i sitt jobb med högre lön.

En ytterligare svårighet slår nu Singer: eftersom läkare och professorer är anställda i den offentliga sektorn är deras löner möjliga att reglera. Men hur gör man med näringslivet? Affärsmän eller anställda som griper de rätta tillfällena kommer att tjäna mer pengar eller bli befordrade. Progressiv skatt är Singers lösning. Men han har ändå sina dubier mot hur effektivt ett progressivt skattesystem kan bli - "det tycks till och med finnas en lag som som säger att ju högre skatten är, desto högre är benägenheten att smita från den." Uppgivenheten är tydlig.
"Måste vi då avskaffa privat företagsamhet om vi skall kunna utplåna oförtjänt välstånd?" (s 48)
I princip är ett avskaffande intressant nog inte främmande för Singer, men han är pessimistisk om avskaffandet kan göras rigoröst nog (!): Ryssarna upptäckte snabbt att de kommunistiska samhällena har sin svarta börs och "om du vill ha ett rörarbete snabbt utfört var det klokt att betala litet extra vid sidan om". Här landar Singer i människans genetiska egenskaper:
"Endast en radikal förändring av den mänskliga naturen - ett minskat habegär och egenintresse - skulle kunna besegra människors benägenhet att hitta en väg runt varje system som undertrycker den privata företagsamheten." (s 48)
Det är radikala ord. Singers utopi är tydligen ett samhälle utan privat verksamhet där alla altruistiskt arbetar enligt centralmaktens plandirektiv. I praktiken är denna altruistiska förändring inte i sikte enligt Singer. Därför kommer de som har medfödda talanger och inte de som har de största behoven att få mest betalt. Men han vill ändå att alla skall arbeta för "principen om lön efter behov och ansträngning snarare än medfödd förmåga".

Har filosofen Peter Singer därmed åtminstone moraliskt härlett grunderna för att alla genom staten bör få lika stor lycka eller behovstillfredsställelse i livet? Och hur skall man ställa sig till att detta inte är moralsociologiskt möjligt utan genmanipulering av den mänskliga naturen? Jag skall ta upp sådana kritiska frågor i en särskild artikel. Synpunkter är välkomna!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

5 Comments:

At 14 augusti, 2007 22:16, Blogger Klas said...

Bra sammanfattning. Kul att läsa lite om andras resonemang. Ska bli spännande att se dina slutsatser. Jag förbereder mig för framtida sammandrabbningar.

 
At 14 augusti, 2007 23:41, Anonymous Tom said...

Singers resonemang låter väldigt ålderstiget. Har man inte lagt alla dessa argument i graven redan?

Här är lite spridda noter:

Hela tiden när Singer talar om behov och intressen så tänker jag på det sätt varpå preferenser uttrycks: priser och pengar. Men då är vi tillbaka i den sits där de myror som jobbar och förvaltar sitt pund ändå får det (kanske) bättre än gräshopporna som festar och spelar hela dagen. Men myrorna har heller inte a priori fel i vad de föredrar. Så hur hanterar Singer tillfredställelse över tiden? (Och än värre, hur avvägs olika alternativ när risk och bristande kunskap om framtiden införs?)

Som alltid med utilitarism frågar jag mig sedan detta: antag att en delmängd av medborgarnas intressen objektivt sett uppfylls bäst av lösning A, men man lurar denna grupp att tro att deras intressen uppfylls av B ... kan man då helt enkelt införa B? Antag att lönearbetarna eller de med låg IQ t.ex. är lyckligare av att tro att de betalar skatt till gemensamma ändamål, även om dessa medel egentligen förslösas eller brukas av en mindre elit. En vit lögn som gör många glada. Ska man då ens tala om för dem att de är lurade och A existerar? Kanske är det utilitaristiska samhällets syfte att ljuga och undertrycka sanningen för medborgarna så att de tror sig vara maximalt lyckliga?

Intelligens (och skönhet, styrka, mm, får man anta) får inte belönas mer än någon med mindre förmågor. Så varför ska den som anstränger sig få tjäna mer? Tänk om förmågan till ansträngning också är genetiskt betingad (och varför skulle det inte vara så?). Då måste även den skillnaden raderas ut.

Roligt att se att professorerna ändå ska ha lite mer betalt än kreti och pleti i utopia. Intresset förnekar sig aldrig.

Progressiv beskattning låter som ett märkligt inhopp i detta resonemang -- om det är ansträngning som ska belönas borde timlönen vara identisk för alla, och skatten vara platt (med uttaget grundat på behov, får man anta). Progressiv skatt fungerar ju tvärt om: varje extra timme du arbetar belönas mindre.

Slutligen får man väl läsa om Harrison Bergeron av Kurt Vonnegut.

 
At 15 augusti, 2007 16:03, Blogger Danne Nordling said...

Visst, utilitarismen är ålderstigen och har fått svårigheter efter Rawls' och Nozicks angrepp. Men den har sina företrädare fortfarande.

Det nya med Singers andra upplaga är att han i den anda av omprövning som gjordes av egalitärt inriktade vänsterfilosofer på 1980-talet också ville säga något om jämlikheten. I sitt kapitel åberopar han aldrig explicit den utilitaristiska läran, men hans "bevis" för det moraliskt riktiga i utjämning och även ännu mera omfördelning är influerat av utilitarismen.

Vad gäller U:s benägenhet att ljuga är det dock inte om ett näst bästa läge som man får ljuga. Men om det är så att det bästa läget måste innehålla fördelning enligt B kan det dock visa sig att det enda sättet att upprätthålla B är att förneka den teoretiska möjligheten av A.

S k 'kanslihusutilitarism' går ju också ut på att de upplysta styrande inbillar medborgarna att t ex andra moraliska läror är sanna om det visar sig att detta ger den största lyckosumman.

Jag arbetar med en kritisk granskning av Singer. Här kan jag redan peka på den otydlighet som föreligger i slutsatsen "Intelligens (och skönhet, styrka, mm, får man anta) får inte belönas mer än någon med mindre förmågor." Har Singer verkligen visat detta? Är det inte så att han endast säger att det inte finns något logiskt tvingande skäl att göra detta? Var finns beviset för att det är moraliskt oriktigt att belöna någon efter förmåga eller förtjänst?
/DNg

 
At 16 augusti, 2007 08:45, Anonymous Anonym said...

Mycket intressant, jag ser också fram emot kommentarer. Speciellt undrar jag om det finns någon teori för hur man säkerställer att de med förmåga verkligen åstadkommer bästa möjliga resultat för framtida fördelning. Att göra sitt bästa har naturligtvis en moralisk och tvingande innebörd, men om rättvisa ska säkerställas, så måske kanske även den delen av ekvationen kunna mätas. Vad säger filosoferna om det?

 
At 16 augusti, 2007 14:42, Blogger Danne Nordling said...

Vilka incitament behövs när man skall arbeta efter förmåga?

Jag har inte sett några teorier om incitamenten i ett utjämnat samhälle. Singers bedömning, att man åtminstone måste avlöna efter ansträngning i ett givet jobb för att resultatet för andra skall bli bättre, är redan det mera än vad Karl Marx utvecklade.

Problemet är att det inte finns någon socialistisk teori som handlar om hur ett utjämnat samhälle borde utformas. Marx tar visserligen upp invändningen att folk inte skulle jobba ordentligt om löneskillnaderna blev mindre (i kommunistiska manifestet antar han inte "lön efter behov"). Men han skojar bort problemet med påpekandet att de som arbetar (vid mitten av 1800-talet) inte får just något betalt men arbetar ändå. Och de som inte arbetar får verkligen mycket betalt. Underförstått är att betalning inte utgör något viktigt incitament.

Marx borde istället ha analyserat invändningen att de som arbetar för att få mat och husrum kunde tänkas minska sitt arbete om de efter utjämning under en mindre del av dagen kunde få ihop så det räckte till nödvändiga utgifter.

Eftersom Marx och "vetenskapliga" socialister inte betraktade moral som något annat än de styrandes ideologiska manipulationer är det ironiskt att efterkommande socialistiska ideologer utan närmare konkretisering förlitat sig på moraliska incitament. Även sovjetmyndigheterna försökte med moralistiska slagord om socialismens uppbyggnad. Men i huvudsak förlitade de sig på Singers teorem att ansträngning skulle belönas i form av ackordslöner för arbetarna och bonus till direktörerna. Ändå gick den socialistiska ekonomin med snigelfart och orsakade det politiska systemets kollaps.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home