Budgeten betyder fortsatt mjukt minskat utanförskap

Alternativet till regeringens mjuka åtgärder att öka incitamenten för att komma ut i arbete är regleringar och kontroll. Hårdare åtgärder skulle ha varit billigare för statskassan. Men kritikerna förordar inte mer tvång. Därför blir oppositionen tandlös och innebär enbart en fortsättning av den socialdemokratiska regeringens passiva låt-gå-politik.

Regeringen lade idag fram sin första egna budgetproposition. Den förutser ett stort offentligt överskott på drygt 100 miljarder per år framöver. Det är drygt 3 procent av BNP där målet är 1 procent. Men överskott i sig är ingen indikator på att det finns utrymme för skattesänkningar eller utgiftsreformer. Det är den s k jämviktsarbetslösheten som avgör reformutrymmet. Blir arbetslösheten för låg genom skattesänkningar och liknande eller genom nyanställningar i offentlig sektor kommer inflationen att öka.

Det går bra för Sverige. Sysselsättningen ökar med nästan 200 000 personer de närmaste åren. Arbetslösheten blir 4 procent i år. Finansminister Anders Borg upprepade det gång på gång i Riksdagens debatt i morse. Men den goda utvecklingen beror på en kombination av en god världskonjunktur som gynnar den svenska exporten, en tidigare låg styrränta som nu får effekt samt en finanspolitisk stimulans av ekonomin genom viss "underfinansiering" i regeringens första budget. Efterfrågan på arbetskraft är så stark att vi redan i år skulle ha haft en inflationsdrivande låg arbetslöshet på ca 2,5 procent om inte regeringen dragit ner ams-åtgärderna med 70 000 heltidspersoner. Okunniga kommentatorer, som bara vill hitta fel, har kritiserat denna neddragning utan att förstå vad alternativet skulle innebära - kraftiga räntehöjningar.

Kritiken borde riktas mot att regeringen inte har förhindrat tillräckligt många från att bli långtidssjukskrivna och förtidspensionerade - och naturligtvis att så få har kommit tillbaka till arbetsmarknaden. Även om de inte kan få jobb i brådrasket skulle de ha funnits registrerade som arbetslösa och därmed utgjort en broms för inflationstendenserna och försvårat Riksbankens argumentation för räntehöjningar. Därför är de nyligen föreslagna försvårningarna för sjukskrivningar ett steg i rätt riktning och likaså de i budgetpropositonen lanserade s k "nyfriskjobben". Frågan är om dessa åtgärder inte kommer för sent.

Kojunkturinstitutet gjorde nyligen en prognos för ohälsans minskning fram till 2009 som visade en nedgång med bara 34 000 personer (av 632 000 år 2006). Det var en prognos som visade att regeringens utbudsstimulerande politik höll på att misslyckas. I varje fall förefaller inte jobbavdraget ge någon påtaglig effekt för arbetsviljan hos dem som registreras under rubriken "bidrag vid ohälsa". Kanske är det därför regeringen nu tar till den yttersta reserven för att kunna öka arbetsutbudet: man vill göra de deltidssysselsatta med a-kassa på deltid verkligt arbetslösa efter 75 dagar. De som varit deltidsarbetslösa i mer än två år skall också kunna få nystartsjobb vilket tränger ut en del andra som får fortsätta att vara arbetslösa. Men, som sagt, det gäller att hålla uppe arbetslösheten - arbetsutbudet - så att inflationen och räntan kan hållas nere. Att en del deltidsarbete då inte kommer att utföras blir ett annat problem som kan leda till exempelvis längre kassaköer vid rusningstid och liknande. Men varför skall skattebetalarna subventionera sådan flexibilitet?

Det är regeringens politik för att undvika överhettningens konsekvenser i form av inflation och räntehöjningar som öppnar för socialdemokraternas kritik - till exempel så som Pär Nuder sammanfattade den i Riksdagens budgetdebatt idag: den är orättvis, oansvarig och omodern. Sådana svepande slutsatser tycks gå hem i opinionen men framstår ändå som en återgång till det omoderna. Alternativet till regeringens mera generella åtgärder för att öka incitamenten för att minska utanförskapet är rimligtvis konkreta tvångsåtgärder. Det betyder mer kontroll för att få bidrag vid arbetslöshet, sjukdom och förtidspension. Sådant skulle kunna kritiseras ännu hårdare. Det är också orsaken till att den förra regeringen inte gjorde vare sig det ena eller andra för att minska utanförskapet.

Nuder gjorde också en poäng av att Riksbanken höjt räntan med hänvisning till den expansiva politiken och därför var den oansvarig. I klartext betyder detta att Nuder förordar en mer restriktiv politik med väsentligt större arbetslöshet som trycker ner inflationen. Men det sade han inte i debatten och nuförtiden är den nationalekonomiska kunskapen bland politiker och debattörer så begränsad att populism och slagord har fått ersätta saklig diskussion. Därför kommer regeringen inte att objektivt och nyktert kunna replikera på Nuders och vänsterpartisternas retorik (t ex Ulla Andersson (v) i riksdagsdebatten). Och eftersom en stor del av opinionen hellre tar intryck av propaganda än vederhäftig debatt hamnar regeringen i underläge.

För att få ett tredje ord som började på bokstaven o drog Nuder till med att budgeten var "omodern". Motiveringen var att långtidsarbetslösheten bland ungdomar ökar. Sakligt har Nuder en poäng. Regeringens politik är inte tillräckligt inriktad på att beakta de stora skillnaderna i produktivitet hos olika grupper. Det hade dock sannolikt kunnat avhjälpas med en större satsning på jobb hos Samhall. Men beteckningen omodern var nog mera en retorisk figur av Nuder än en saklig anmärkning.

Kan då en utebliven skattesänkning bytas mot uteblivna åtgärder för att öka arbetsutbudet? Det var Nuder inne på i replikskiftena med finansministern. Men hans exempel - förmögenhetsskatten - var inte så lämpligt. Ett avskaffande av förmögenhetsskatten skulle knappast öka konsumtionen och i slutändan inflationen. Pengarna skulle i stor utsträckning sparas. Däremot skulle ett uteblivet andra steg i jobbavdragsinförandet minska konsumtionen och alltså dämpa inflationen - moteffekten av uteblivet ökat arbetsutbud är uppenbarligen begränsad. Dessa pengar skulle kanske bättre kunna användas för direkta satsningar på nyfriskjobb och arbetshandikappade.

Pär Nuders klassiska kritik mot regeringens budgetpolitik - att budgeten är underfinansierad och därför oansvarig - lyste med sin frånvaro. Det är ett framsteg och kanske beror på den separata tabell om finansieringen som finansdepartementet lagt ut på sin hemsida. Som första punkt finns 350 miljoner i besparing på försvaret (ökar till 950 mkr 2010). Det är inte några stora tal och ger en sakligt intressant bakgrund till försvarsministerns avgång. Men turbulensen kring försvaret har bidragit till en mera nykter syn på frågan om underfinansiering. Ändamålet helgar medlen. Kanske Nuder borde fundera på sin roll för försvarets dimensionering mot bakgrund av sin retorik om underfinansiering. Han hade ju kunnat göra en affär av att tabellen visar ett minus på 3,3 miljarder för år 2008.

Länkar DN, SvD
Andra bloggar om: budgeten, Anders Borg, Pär Nuder, nya jobb, politik, ekonomi, samhälle, utanförskap på intressant.se