Pragmatiska avsteg från egalitarismen

För att uppnå något annat värde än en total inkomstutjämning går Peter Singer med på ett pragmatiskt avsteg: ansträngning skall ge högre lön. Men vilken princip ligger bakom detta avsteg? Om mera välstånd får åsidosätta jämlikheten är det lika rimligt att mera frihet är viktigare än tvångsmässig utjämning.

En av många filosofer omhuldad rättviseprincip är att alla skall få det lika bra. Denna egalitaristiska princip är svår att rättfärdiga. Jag har efterlyst den "teori X" som innehåller en formulering av hur en total utjämning skulle kunna motiveras. Den motivering som Peter Singer kom med var ju inte tillfyllest. I övrigt finns bara den utilitaristiska teorin om nyttomaximering kombinerad med fallande marginalnytta som en sorts motivering. Men den förutsätter att kollektiv nyttomaximering är ett mål, vilket i sin tur inte har rättfärdigats av den utilitaristiska teorin.

John Rawls riktar i sin bok En teori om rättvisa (1971) en avgörande kritik mot utilitarismens ursprungliga och ganska naiva syn på kollektiv nyttomaximering. Om en mindre jämn välfärdsfördelning ger en högre nivå även åt de sämst ställda i denna fördelning måste väl denna fördelning rimligtvis vara bättre än total utjämning? Att så kan bli fallet beror på att det är naivt att tro att människor enbart skulle arbeta, anstränga sig och bli entreprenörer av idealististka skäl. Moraliska incitament räcker inte för att åstadkomma välstånd. Rawls formulerar sin differensprincip för inkomstskillnader, enligt min mening, som ett ursprungligen pragmatiskt avsteg från egalitarismen. Han upptäcker vilken sprängkraft denna princip har och utarbetar en teori för att rättfärdiga denna princip som en princip för social rättvisa.

Utilitaristerna kunde själva ha kommit på denna princip eftersom de varit inne på att kollektiv nyttomaximering i praktiken fordrar stora inkomstskillnader. Ekonomipristagaren John Harsanyi har också varit en smula förargad över att Rawls fått äran av framläggandet av en epokgörande moralfilosofisk teori som han själv varit inne på redan under 1950-talet. Problemet för utilitaristen Harsanyi var dock att han inte tillfredsställande kunde hantera fallet när den kollektiva nyttosumman blir som störst samtidigt som några får det verkligt dåligt. Dessutom skrev han bara en ekonomisk-teoretiskt svårtillgänglig artikel i en facktidskrift om saken istället för att i en bok framlägga sina tankar som en ny etisk teori.

Som jag redogjort för tidigare kan även Peter Singer tänka sig ett pragmatiskt avsteg från en total utjämning av allas inkomster. Den som anstränger sig mera skall få mera betalt. Detta undantag är helt pragmatiskt till skillnad från de bedömningar som gjorts av Ronald Dworkin m fl där man menar att graden av ansträngning kan väljas frivilligt och därför förtjänar att belönas.

Hur skall vi moraliskt bedöma detta avsteg från egalitetsprincipen? I syfte att uppnå något annat värde än utjämning går Singer med på att utjämningen får bli mindre än annars. Enligt vilken princip gör han detta medgivande? Är det viktigare att välståndet blir högre än att utjämningen blir fullständig och var går gränsen? Varför anför Singer enbart sådana förbättringar som blir följden av mera ansträngning i ett givet arbete? Om en innovatör och entreprenör gör något välståndsförbättrande måste det väl också ses som en form av ansträngning? Men sådana "ansträngningar" kan misslyckas. Skall misslyckade satsningar kanske förbjudas i förväg och hur skulle det i så fall gå till? Eller är friheten att få satsa ett värde som också får ge upphov till avsteg från egalitarismen?

Det pragmatiska resonemanget leder uppenbarligen till att det finns flera värden som är viktigare än en fullständig utjämning. Friheten att få råda över sig själv har rimligen åtminstone samma moraliska dignitet som tvånget att avstå från nästan alla inkomster ovanför genomsnittet. Inom ramen för Singers egen teori kan man alltså visa att det inte finns något som ger moralisk prioritet för utjämningstvånget framför kravet på frihet.

Rawls klarar sig dock bättre. Hans teori utpekar differensprincipen (att inkomstskillnader som är förmånliga för de sämst ställda är rättvisa) som ett resultat av vad människorna i ursprungspositionen faktiskt skulle komma överens om i ett samhällskontrakt. Inkomstskillnader som inte ger de sämst ställda en maximal förbättring är förbjudna enligt kontraktet.

Men Rawls kan ha tagit fel. Vad människorna faktiskt skulle komma överens om kanske begränsar sig till att alla inkomstskillnader, efter det att resurser avsatts till existensminimum för de sämst ställda, är tillåtna. Inom ramen för Rawls' egen teori kan man visa att den inte heller ger så stark prioritet för utjämningstvånget som många hittills har trott.

Forts: Jämlikheten enligt Thomas Nagel 30/8-07

Andra bloggar om: jämlikhet, lika lön, Peter Singer, filosofi, moral, utjämning, politik, frihet, tvång, etik på intressant.se