"Ingen förtjänar att ha en högre inkomst än andra"

Eftersom ingen själv valt egenskapen att kunna tjäna mycket pengar är ingen förtjänt av en högre inkomst, menar en del filosofer m fl. Men rättfärdigandet av detta saknas och diskursen har mest handlat om att vissa på ett orättist sätt utnyttjar existerande samarbetsregler. Det rimliga är istället att medfödda egenskaper får ge upphov till välståndsskillnader i ett fritt samhälle där ett klokt regelsystem tillämpas.

Den filosofiska diskussionen om ekonomisk utjämning under senare tid har tagit fasta på argumentet att endast moraliskt förtjänta skillnader i personliga egenskaper får vara utslagsgivande för inkomstskillnader. Grunden för detta teorem är dock oklar och jag har tidigare kallat rättfärdigandet av detta teorem för "Teori X". Filosofen Peter Singer gjorde vissa försök att underbygga teoremet genom att hävda att inkomster i relation till genetiskt ärvda förmågor varken ger jämlikhet eller rättvis inkomstfördelning. Det senare därför att ärvda förmågor är godtyckliga och inte relaterade tilll "vad människor förtjänar eller behöver".

Ett element i "teori X" skulle alltså kunna vara argumentet att slumpmässigt erhållna egenskaper och förmågor inte får bli utslagsgivande för inkomstskillnader för att inkomstfördelningen skall bli "rättvis". Och vad är en rättvis inkomstfördelning? Enligt Singer är fördelningen rättvis om inkomsterna fördelas "efter behov". Andra nöjer sig med att den är helt jämn eller att den är så jämn att ytterligare omfördelning skulle ge försämringar för de sämst ställda. En "mini-max-utilitarist" skulle hävda att en rättvis fördelning gav maximal lycka åt de sämst ställda och en egalitär utilitarist att lyckan skulle vara lika stor för alla (dvs inte en maximal summa).

Det finns vissa svårigheter att fastställa vad som är en rättvis inkomstfördelning och här lämnar jag frågan därhän tillsvidare. Attraktionskraften i teoremet att oförtjänta egenskaper inte skall få leda till välståndsskillnader ligger snarare på ett annat plan, som mera berör kommutativ rättvisa (konventionell rättvisa). Min hypotes är att detta beror på en otydlig analys där man blandar ihop ofullkomligheter i fördelningsreglerna med naturgivna skillnader.

Under många århundraden har synen på "de rika" präglats av feodalsystemets jordägare som knappast i någon rimlig mening gjort sig förtjänta av sitt välstånd. De var rika på majoritetens bekostnad, mycket till följd av tidigare stridshandlingar mot vanligt folk. När sedan industrialiseringen började kunde man därför inte förstå hur nya rikedomar kunde uppstå. Om man inte är medveten om fenomenet produktionstillväxt måste man ju tro att den enes rikedom uppkommer genom den andres förlust. Detta sker visserligen inte nu genom öppna stridshanlingar utan genom det ekonomiska systemet, som upprätthåller sina regler med hjälp av beväpnad polis. Vi kan förstå att det i ett sådant klimat uppstår möjligheter att beskylla systemet för att suga ut de fattiga och behandla folk orättvist när arbetsresultatet skall fördelas. Det är främst inom näringslivet som nutidens rika och folk som har högre inkomster än den stora massan finns idag. Dessa personer kan fortfarande med viss framgång beskyllas för att utnyttja fördelningsreglerna i syfte att sko sig på de andras bekostnad. Invändningarna är baserade på en konventionell syn på rättvisan som kommutativ - dvs höga inkomster ses som orsakade av ohederliga manipulationer.

Däremot förekommer det mycket sällan att den allmänna opinionen vänder sig mot de inkomster och rikedomar som kan ansamlas hos artister, musiker, filmstjärnor, idrottsstjärnor, konstnärer och andra talangfulla personer. En viktig orsak är att alla kan se hur rikedomarna uppstår eftersom de inte beror på att talangpersonerna har folk anställda som bidrar till inkomsterna genom något invecklat samarbete. Det är inte en tillfällighet att filosofen Robert Nozick konstruerar ett exempel med pengar till basketbollstjärnan Wilt Chamberlain när han vill komma åt synen att en rättvis inkomstfördelning avgörs av ett särskilt mönster för denna.

Politiska filosofer på den egalitära sidan drivs enligt min hypotes av en emotionellt betingad vilja att komma åt inkomstskillnaderna inom näringslivet. Länge kunde man åberopa Marx' teori att det rådde monopolförhållanden och bourgeoisins hegemoni inom näringslivet och samhället som argument för reformer som skulle rättställa välståndets fördelning. Men med nationalekonomins utveckling blev det allt svårare. Marx hade uppenbart fel. Fri konkurrens började ses som något positivt och verkligt. Löneskillnader berodde inte på nepotism utan på skillnader i framåtanda och förmåga som alla tjänade på.

Den egalitära teorin måste därför revideras. Visserligen fanns hela tiden vid sidan av den marxistiska socialismen också den utilitaristiska teorin som en del socialister försökte utnyttja för att motivera fullständig inkomstutjämning, men försöken blev inte framgångsrika. Då passade det bättre med en enklare förklaring, som utgick från att lika möjligheter legitimerade inkomstskillnaderna. Denna kunde lätt byggas ut med att "lika möjligheter" också måste innefatta ett hänsynstagande till att människor föds med olika förmåga att tjäna pengar. Men när de mera konkreta principerna skulle utformas måste de av logiska skäl också inbegripa inkomstskillnader som var en följd av vanliga attraktiva talanger, vilka inte hade någon dubiös karaktär i allmänhetens ögon. Detta blev besvärande eftersom sådana exempel som Nozick anförde har en tendens att accepteras av allmänheten.

Men det behövs också ett principiellt moralfilosofiskt motargument. Jag skall presentera ett resonemang som går ut på att avvisa teoremet om "oförtjänta" inkomster på ett djupare plan som berör kommutativ och social rättvisa.

Frihet förutsätter att medfödda egenskaper får ge skillnader

Låt oss betrakta följande exempel: Vi tänker oss ett samhälle som består av två grupper som inte lever i något närmare samarbete. De har vardera egna institutioner och handlar bara sporadiskt med varandra. Den ena gruppen (A) är på grund av medfödda egenskaper inte särskilt företagsam utan romantiskt lagd och gillar att kollektivt umgås och festa. Den andra gruppen (B) är rationell, målinriktad och företagsam. Grupp B har en mycket högre ekonomisk levnadsstandard än A som dock är något större än grupp B.

Några sociologer gör en kartläggning av de två gruppernas olika välståndsnivåer och de föreslår sedan att grupp A skall söka anställning hos grupp B för att härigenom få del av det ökade välstånd som samarbetet skulle medföra. Detta avvisas av grupp A:s representanter med argument om autonomi och ovilja att bli "löneslavar".

Då uppträder några politiker som hävdar att den sociala rättvisan kräver att den rika grupp B löpande överlämnar hälften av sitt produktionsresultat till den fattiga grupp A. Argumentet för detta är att individerna i grupp B inte själva valt att bli rationella och företagsamma utan fötts med dessa förmågor. Grupp B är därför inte förtjänt av sin höga välfärd utan borde dela med sig till dem som fötts mindre lyckligt lottade. En omröstning hålls och majoiteten i samhället (mest från grupp A) bestämmer att grupp B skall tvingas betala 50 procents skatt till grupp A.

Är detta möjligt att moraliskt rättfärdiga? Hur ser i så fall den teori ("teori X") ut som kan användas för att legitimera denna omfördelning med tvång? Så vitt jag kan se är det inte någon nyttofilosofi för att maximera lyckosumman som ligger bakom anspråken. Eftersom inga egenskaper i slutändan är möjliga att välja själv kommer denna teori att utmynna i att rättvisa är lika med utjämning. Men hur vet vi det? Är det ett resultat av rivaliteten mellan syskon i barndomen? Och varför skulle vuxna människor kunna bindas av infantila familjeprinciper? Är samhället en storfamilj där staten motsvarar föräldrarna och polisen den auktoritäre fadern?

Om det är så att det är dunkelt barnsliga värderingar som styr fördelningspolitiken betyder det inte på något sätt att dessa värderingar också är moraliskt berättigade. Uppenbarligen leder "teori X" till att mycket tvång och våld kan legitimeras. Frihetsinskränkningar måste då utan vidare godtas. Det är naturligen något som många vuxna inte kan acceptera. Om vi måste tolerera frihetskravet från dem måste vi också tolerera att medfödda egenskaper får ge upphov till inkomstskillnader, förutsatt att detta sker inom ramen för klokt konstruerade samarbetsregler.

I så fall återstår frågan: varför måste vi tolerera frihet?

Forts: Pragmatiska avsteg från Singers teori om jämlikhet 10/8-07

Andra bloggar om: förtjänst, filosofi, moral, etik, jämlikhet, utjämning, politik, ekonomi, rättvisa på intressant.se