Samlar Borg för mycket i ladorna?

Är budgetöverskottet för stort? Skulle det kunna finansiera att skatterna kunde sänkas mera? Det säger den finansteoretiska ortodoxa läran. Men teorin om jämviktsarbetslösheten negligerar budgetsaldot som styrande för inflationen. Det är istället den faktiska arbetslösheten i relation till NAIRU som avgör inflationen. Vilken teori är riktig?

I en krönika med rubriken ovan diskuterade Mattias Mauritzon på DI 24/9 fenomenet att statsbudgeten kommer att gå med stora överskott de närmaste åren. Finansminister Anders Borg räknar med att statsskulden i relation till BNP kommer att krympa till 24,5 procent i slutet av 2010. EU:s krav är att den inte får överstiga 60 procent. Både de goda tiderna och utförsäljningen av tillgångar bidrar till minskningen.

Teoretiskt och kameralt skulle ett överskott kunna användas för att sänka skatterna. Men detta är inte möjligt när nivån för jämviktsarbetslösheten håller på att underskridas. Det skulle främst orsaka större löneökningar och sedan inflation. En minskning av statsskulden leder inte nu till några fördelar för medborgarna. Den räntesänkning som borde uppstå motverkas av att Riksbanken tvärtom höjer styrräntan för att sätta stopp för minskningen av arbetslösheten och inflationen.

Finns det då några fördelar i framtiden? Talesättet att samla i ladorna för sämre tider antyder detta. Och med sämre tider avses inte bara recessioner utan också den demografiska utvecklingen där allt färre aktiva skall försörja alltfler äldre. Tanken är tydligen att Sverige med en liten statsskuld skall kunna låna pengar till offentliga utgifter när dessa ökar pga dåliga tider eller fler äldre.

Detta resonemang motsägs dock av filosofin som förordar offentliga överskott som motmedlet mot kommande utgiftsökningar. Hur liten statsskulden än blir är det inte meningen att Sverige skall låna pengar till utgifter i första taget. Istället skall överskottet minska och kanske möjligen tillfälligt kunna bli ett litet underskott något år. Huvudsaken är att överskottet på längre sikt ligger på 1 procent av BNP (tidigare 2 procent när PPM-sparandet räknades till staten). Så långt kan vi alltså konstatera att den minskande statsskulden inte heller på längre sikt kommer att ge några stora fördelar i normalfallet.

I det långa loppet betyder detta att statsskulden kommer att försvinna och förbytas till en statlig lånefordran - staten blir bank åt andra sektorer. Istället för att Svensson sparar av sin lön och sätter in sina pengar på banken kommer han att betala litet för hög skatt som staten sedan lånar ut till företagen. Privata banker blir alltmer överflödiga. Det innebär ofrihet för medborgarna som själva borde få disponera sitt sparande, men är väl helt följdriktigt för en regering som har blivit "det nya arbetarpartiet". Regeringen Reinfeldt förverkligar till slut socialdemokraternas 90-talsprogram, om någon nu kommer ihåg det.

Det som möjligen kan sätta stopp för denna utveckling är att överskottsmålet överges ordentligt under någon kommande konjunkturnedgång. Vi kan tänka oss en kraftig ökning av arbetslösheten som först utraderar överskottet på 1 procent av BNP och därefter hotar att leda till flera procentenheters underskott. Den kamerala ortodoxin för finanspolitiken säger då att skatterna skall höjas och a-kassan sänkas så att underskottet reduceras. Det är Pär Nuder och Anders Borg rörande överens om - åtminstone i retoriken. Men en sådan politik kommer knappast att minska det hotande undersktottet.

Teorin om jämviktsarbetslösheten (utan accellererande inflation) strider mot den ortodoxa finansteorin. NAIRU-teorin säger att om den faktiska arbetslösheten överstiger nivån för jämviktsarbetslöheten finns det möjligheter att stimulera ekonomin utan att inflation uppstår. Om denna stimulans sedan innebär att ett offentligt överskott minskar eller ett underskott uppstår är oväsentligt. Det är inte budgetsaldot som avgör inflationen. Då kan det bli fråga om stabiliseringsåtgärder som räddar oss från stora produktionsbortfall.

Ödets ironi har medfört att Pär Nuder erkänt att det är teorin om jämviktsarbetslösheten som gäller - inte den kamerala ortodoxin. Det gjorde han i debatten om statsbudgeten den 20 september när han kritiserade Borg för att bedriva en alltför expansiv politik så att Riksbanken måste höja räntan. Frågan är om huruvida Nuder förstod vad han sade? Och förstod Borg vad följderna kommer att bli av Nuders byte av finansteoretiskt betraktelsesätt? (Den kamerala teorin säger ju att överhettning och ökad inflation inte kan uppstå om vi som nu har ett offentligt överskott.)

Nåväl, någon kanske undrar med Mauritzon på DI om det ändå inte är den minskade statskuldräntan som är målet för överskottspolitiken. Om vi inte drar ner statsskulden istället för att stimulera ekonomin i en lågkonjunktur kommer våra barn att få betala räntor som minskar deras välfärd i framtiden. Detta är en ganska komplicerad fråga att reda ut eftersom man måste beakta hur statsskulden är placerad. Här räcker det dock att vi å ena sidan kan konstatera att en förlust av produktion som kunnat undvikas är en välfärdsförlust. Och vad skulle vinsten vara å den andra sidan? Om jämviktsarbetslösheten hotar att underskridas hjälper det inte att säga att det är de låga statsskuldräntebetalningarnas "förtjänst". Skatterna måste höjas eller förmånerna måste minskas i alla fall - annars blir det inflation.

Hela ansatsen att betrakta budgetöverskottet som "att samla i ladorna för sämre tider" leder tanken fel. Det är inte budgetsaldot som styr inflationen utan hur den faktiska arbetslösheten ligger i förhållande till NAIRU (jämviktsarbetslösheten).

(Bloggat från ett internetcafé i Menton)

Andra bloggar om: finanspolitik, inflation, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik, Borg, Nuder, budgetunderskott på intressant.se