onsdag, oktober 17, 2007

Regeringens pragmatism möts av oppositionens moraliska kritik

Partiledardebatten visade ännu en gång att regeringens invecklade tekniska politik står sig dåligt mot oppositionens känslobetonade moraliska kritik av de omfördelande effekterna mm. Oppositionens kritik blir ännu mer verkningsfull eftersom Reinfeldt m fl tycks dela socialisternas moraliska värderingsgrund.

Debatten mellan partiledarna idag med anledning av budgetpropositionen och socialdemokraternas och övrigas partimotioner gick enligt gamla banor. Men den var ändå intressant som en indikator för hur den fortsatta politiska kampen kommer att gestalta sig. Översiktligt sett kan vi se två helt olika principer konfronteras med varandra. Regeringen motiverar sin politik med pragmatiska argument. Oppositionen kritiserar denna politik med moraliska argument. Därför talar de ofta förbi varandra.

Ett tydligt exempel är avsakaffandet av förmögenhetsskatten. Regeringen vidtar denna åtgärd för att mer riskkapital skall bidra till nya och expanderande småföretag och därmed flera jobb. Fredrik Reinfeldt lät till och med undslippa sig att om man inte trott på sådana effekter skulle man inte vidtagit åtgärden. Istället för att angripa regeringens hypotes om de nya jobben kommer oppositionen med kritik som går ut på att avskaffandet är orättvist. Det gynnar "de rika" och är tydligen alltid dåligt i sig. Man tar inte ens diskussionen, som Reinfeldt ju inbjöd till, att avväga hur många nya jobb som kan offras för att inte gynna de rika.

Vi kan alltså se en regering som i varje fall formellt ställt sig på den socialistiska rörelsens värdegrund men som anser sig ha andra tekniska lösningar på de problem som måste lösas i Sverige. Men eftersom stora delar av opinionen inte ser detta accepterande av de socialistiska värderingarna som riktigt trovärdigt, finns det ett stort utrymme för oppositionen att visa upp bilden av en regeringspolitik som "egentligen" går emot dessa värderingar. Och eftersom en rad pragmatiska åtgärder både gynnar borgerliga grupper och innehåller hårdare regler och incitament som kortsiktigt missgynnar "svaga grupper" blir denna kritik bestickande trovärdig.

Eftersom regeringen inte heller underbyggt sin pragmatiska politik med resonemang som var och en kan se är sammanhängande och välgrundade kommer trovärdigheten för den förda politiken att bli lidande. Det är uppenbart inte så att den moderna trenden, att lita på auktoriteter som inte får ifrågasättas, har kunnat användas av alliansregeringen. Att slå folk i huvudet med att "vetenskapliga undersökningar visar" att försämrad a-kassa leder till fler jobb hjälper inte när folk anser att de kan tänka själva. Och då ser de enbart en ekonomisk försämring när man är arbetslös vilket uppenbart inte ökar antalet jobb som finns att söka.

Är det så enkelt att konstatera att regeringen och experterna har fel? Man kunde tro det när företrädarna för denna uppfattning inte bryr sig om att försöka förklara vad de menar. Men det är snarare så att det är bristande engagemang och arrogans som ligger bakom detta än att resultaten har gripits ur luften. Vad som avses är troligtvis att i ett läge med god efterfrågan på arbetskraft kommer en generös a-kassa att leda till att många söker det "idealiska" jobbet under längre tid än om tvingande ekonomiska skäl medförde att man snabbare tog nästan "första bästa" jobb.

Jag tror dock att svårigheterna för regeringen i opinionsundersökningarna ändå sammanhänger med det ynkliga övergivandet av den borgerliga värderingsgrunden och kapitulationen inför den socialistiska ideologin - observera att detta inte skall förväxlas med den den marxistiska värderingsgrunden. Alla politiska partier tycks nu företräda en sorts vag socialism. Och då får de som företräder originalet ett försteg. Mona Sahlin kan exempelvis hävda att hon vill "återställa rättvisan" som den mest naturliga sak i världen. Men med rättvisa menar hon utjämning och omfördelning till nackdel för traditionella borgerliga grupper.

Socialdemokraterna ville sålunda i sin nyligen framlagda budgetmotion (pdf) öka omfördelningen genom skattehöjningar för höginkomsttagarna. Så här skriver man:

"Vi socialdemokrater vill förändra skatterna så att de blir mer rättvisa och skattesystemet mer välfungerande. De övergripande utgångspunkterna för förändringen är att skatternaska:

· trygga finansieringen av den gemensamma välfärden
· främja sysselsättning och tillväxt
· vara omfördelande
· vara tydligt och enkelt utformade

En möjlig skatteförändring för att skärpa omfördelningen i skattesystemet vore att införa en statlig inkomstskatt på 2 procentenheter, på inkomster överstigande 60 000 kronor i månaden. Det ger ungefär 900 miljoner kronor i ökade intäkter. Det är lika mycket som det kostar att sänka avgifterna i a-kassan till alla kommunalarbetare. I avvaktan på en samlad översyn av skattesystemet föreslår vi i denna budgetmotion följande förslag för ett rättvisare skattesystem."

Därefter följer i allmänna ordalag några reformförslag som innebär minskat jobbavdrag, nej till avskaffad förmögenhetsskatt och kritik mot omläggningen av fastighetsskatten.

Mot detta kan regeringen inte invända att förmögenhetsskatten i sig är orättvis eftersom den drar in hela den genomsnittliga reala avkastningen vid 2 procents inflation. Det skulle enligt Reinfeldt tydligen vara acceptabelt om det inte vore så att kapitalet flydde utomlands och därmed fick jobbförstörande effekter.

Vidare kan regeringen inte invända att medborgarna borde ha rätt att behålla en större del av sin inkomst. Det är en borgerlig princip som regeringen inte biträder. Löntagarnas skattesänkning motiveras istället med att den skapar flera jobb vilket socialdemokraterna lätt kan ifrågasätta.

Omläggningen av fastighetsskatten i sin slutliga form är ännu svårare att försvara eftersom den nu även på lång sikt gynnar dem som har höga inkomster och en dyr fastighet. De tidigare fördelningspolitiska ambitionerna kan inte längre upprätthållas och det finns inget annat än att kristdemokraterna pressade regeringen att lova "avskaffa" fastighetsskatten att falla tillbaka på.

Det paradoxala är att den postmarxistiska socialsitiska värderingsgrunden kunnat segra utan att den egentligen debatterats eller utsatts för en kritisk granskning. Med vilken rätt kan Mona Sahlin och Lars Ohly sätta sig som moraliska domare över regeringens politik? De måste ha en mycket stark filosofisk grund att stå på när de så självsäkert uttolkar vad som "är rättvist". Vi har all anledning att närmare granska vilka moraliska grunder de har för att kräva omfördelning och utjämning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

4 Comments:

At 18 oktober, 2007 02:15, Anonymous Neoliberal Agenda said...

Ja, Moderaterna gick till vänster, och självklart fick de mer röster.

Nu har opinionen förflyttats, och om de ska kunna vinna igen så måste de förflytta partiet åsikter ännu mer till vänster.

Den stora massan är helt omedveta om filosofiska resonmang och ideologier. De tycker en massa saker men de har ingen solid argumentation varför de verkligen tycker som de gör. De återupprepar bara de argument/resonemang som finns i den mediala debatten. De tänker inte själva. I princip kollar de vad som är längst till vänster och sen vad som är längst höger, sen väljer de det som är i mitten. Det är lagom.

Vad som behövs är en tvåfrontslinje. Först ett litet parti som högt skriker ideologi och bestämmer var den yttersta kanten ska vara. Detta parti kommer ligga runt 5-10%. Sen har man ett stort parti som går efter makten och som kan samarbeta med det lilla partiet. Detta stora parti ligger alltid i mitten no matter what. De har inga principer, mer än att vinna val. De är extramt pragmatiska och de behöver aldrig ta ansvar för radikala idéerna som det lilla partiet för fram.

Detta är ungefär upplägget som vänsterblocket har. Ohly pratar planekonomi medan socialdemokraterna är det stora och stabila mittenalternativet. Nu försöker moderaterna axla sossarnas mittenroll men problemet är att det inte finns någon höger Ohly. Moderaterna kommer bara förskjuta opinionen.

Det vettiga hade varit att Reinfeldt och Moderaterena hade tagit ett rejält steg ut till höger så centerna hade kunnat växa till sig och bli det stora mitten-partiet (så som de var på 70-talet). Alternativt måste ett nytt parti komma fram som kan definiera ytterkanten i det politiska spektrat.

Nuvarande upplägg kommer bara leda till mer och mer socialism.

 
At 18 oktober, 2007 07:20, Anonymous Erik said...

För det första vill jag tacka för en mycket intressant och välskriven blogg. Blandingen av Nationalekonomi, politik och filosofi är otroligt intressant. Det förefaller för mig väldigt konstigt att det inte finns någon större debatt om den moraliska grunden för politiken.

Som jag ser det så har Moderaterna tagit efter Clinton och New Labour i sitt försök att positionera sig i mitten och ta över motståndarens politik. Borde inte Clinton och Labour ha drabbats av liknande problematik, dvs problem att motivera den nya politiken när man delvis frångått den ursprungliga värdegrunden. Och om så var fallet vad gjorde Clinton och New Labour för att frångå eller undvika detta?

 
At 18 oktober, 2007 11:21, Blogger Per-Olof Persson said...

Egalitarianism as a Revolt Against Nature

En klassiker på detta område är en artikel av Murray N. Rothbard från 1973, "Egalitarianism as a Revolt Against Nature".

http://www.lewrockwell.com/rothbard/rothbard31.html

Rothbard använder sig av formell logik:

Varför kan jämlikhet inte vara ett självklart etiskt ideal? Många konservativa har uppfattningen att jämlikhet är en sann teori men att det inte fungerar i praktiken.

Det går dock inte att separera "vad som är sant i teorin" och "vad som inte fungerar i praktiken". Det som inte fungerar i praktiken kan inte vara sant i teorin. Om ett etiskt mål bryter mot den mänskliga naturen kan den inte fungera i praktiken och därför kan det etiska målet inte vara ett mål.

Vad är jämlikhet? Jämlikhet är när människor är identiskt lika i någon aspekt. Om A och B är 1,80 långa, så är A och B identiska och jämlika när det gäller längden. Om en identisk längd är ett etiskt mål för jämlikheten i samhället, så måste lagar stiftas som ser till att alla som är kortare än 1,80 avrättas och alla de som är längre får sina ben avkortade.

Jämlikhet är en biologisk omöjlighet och är bryter mot naturen. I jämlika samhälle skapas förtryck och irrationell diskriminering. Om det etiska idealet är jämlikhet så måste människor bli identiskt lika. Eftersom människor av naturen inte är identiskt lika så måste ett förtryckarsystem införas som gör människor identiskt lika.

Dessa absurda fantasier har sin grund från den marxistiska utopin om ett kommunistiskt samhälle. Människor ska befrias från specialiseringen och arbetsdelningen. Människor ska skaffa sig mängder av specialiseringar som utnyttjas under samma arbetsdag. Det kommunistiska samhället skapar supermänniskor som klarar av detta.

Det etiska jämlikhetsmålet är anti-humant och därför ett ondskefullt mål.

 
At 23 oktober, 2007 09:57, Anonymous Anonym said...

Bra blogg! Inget större ställningstagande i höger-vänster blocken utan sakligt. Detta med att ta upp förmögenhetsskatten borde ha argumenterats på ett bättre sätt.
Var det inte så att om man investerat sina pengar i företag, så slapp man betala förmögenhetsskatt? Är det inte därför bland annat som förmögna nolltaxerar? De lämnar sina pengar i sina firmor? I så fall så hade vi ju redan "incitament" för att investera sina pengar före förmögenhetsskattens avskaffande. Nu däremot står det rika fritt att fast lägga in pengarna på konto på banken. Där gör de bara bankerna rika, inga investeringar i industrin.

 

Skicka en kommentar

<< Home