Regeringens pragmatism möts av oppositionens moraliska kritik

Partiledardebatten visade ännu en gång att regeringens invecklade tekniska politik står sig dåligt mot oppositionens känslobetonade moraliska kritik av de omfördelande effekterna mm. Oppositionens kritik blir ännu mer verkningsfull eftersom Reinfeldt m fl tycks dela socialisternas moraliska värderingsgrund.

Debatten mellan partiledarna idag med anledning av budgetpropositionen och socialdemokraternas och övrigas partimotioner gick enligt gamla banor. Men den var ändå intressant som en indikator för hur den fortsatta politiska kampen kommer att gestalta sig. Översiktligt sett kan vi se två helt olika principer konfronteras med varandra. Regeringen motiverar sin politik med pragmatiska argument. Oppositionen kritiserar denna politik med moraliska argument. Därför talar de ofta förbi varandra.

Ett tydligt exempel är avsakaffandet av förmögenhetsskatten. Regeringen vidtar denna åtgärd för att mer riskkapital skall bidra till nya och expanderande småföretag och därmed flera jobb. Fredrik Reinfeldt lät till och med undslippa sig att om man inte trott på sådana effekter skulle man inte vidtagit åtgärden. Istället för att angripa regeringens hypotes om de nya jobben kommer oppositionen med kritik som går ut på att avskaffandet är orättvist. Det gynnar "de rika" och är tydligen alltid dåligt i sig. Man tar inte ens diskussionen, som Reinfeldt ju inbjöd till, att avväga hur många nya jobb som kan offras för att inte gynna de rika.

Vi kan alltså se en regering som i varje fall formellt ställt sig på den socialistiska rörelsens värdegrund men som anser sig ha andra tekniska lösningar på de problem som måste lösas i Sverige. Men eftersom stora delar av opinionen inte ser detta accepterande av de socialistiska värderingarna som riktigt trovärdigt, finns det ett stort utrymme för oppositionen att visa upp bilden av en regeringspolitik som "egentligen" går emot dessa värderingar. Och eftersom en rad pragmatiska åtgärder både gynnar borgerliga grupper och innehåller hårdare regler och incitament som kortsiktigt missgynnar "svaga grupper" blir denna kritik bestickande trovärdig.

Eftersom regeringen inte heller underbyggt sin pragmatiska politik med resonemang som var och en kan se är sammanhängande och välgrundade kommer trovärdigheten för den förda politiken att bli lidande. Det är uppenbart inte så att den moderna trenden, att lita på auktoriteter som inte får ifrågasättas, har kunnat användas av alliansregeringen. Att slå folk i huvudet med att "vetenskapliga undersökningar visar" att försämrad a-kassa leder till fler jobb hjälper inte när folk anser att de kan tänka själva. Och då ser de enbart en ekonomisk försämring när man är arbetslös vilket uppenbart inte ökar antalet jobb som finns att söka.

Är det så enkelt att konstatera att regeringen och experterna har fel? Man kunde tro det när företrädarna för denna uppfattning inte bryr sig om att försöka förklara vad de menar. Men det är snarare så att det är bristande engagemang och arrogans som ligger bakom detta än att resultaten har gripits ur luften. Vad som avses är troligtvis att i ett läge med god efterfrågan på arbetskraft kommer en generös a-kassa att leda till att många söker det "idealiska" jobbet under längre tid än om tvingande ekonomiska skäl medförde att man snabbare tog nästan "första bästa" jobb.

Jag tror dock att svårigheterna för regeringen i opinionsundersökningarna ändå sammanhänger med det ynkliga övergivandet av den borgerliga värderingsgrunden och kapitulationen inför den socialistiska ideologin - observera att detta inte skall förväxlas med den den marxistiska värderingsgrunden. Alla politiska partier tycks nu företräda en sorts vag socialism. Och då får de som företräder originalet ett försteg. Mona Sahlin kan exempelvis hävda att hon vill "återställa rättvisan" som den mest naturliga sak i världen. Men med rättvisa menar hon utjämning och omfördelning till nackdel för traditionella borgerliga grupper.

Socialdemokraterna ville sålunda i sin nyligen framlagda budgetmotion (pdf) öka omfördelningen genom skattehöjningar för höginkomsttagarna. Så här skriver man:

"Vi socialdemokrater vill förändra skatterna så att de blir mer rättvisa och skattesystemet mer välfungerande. De övergripande utgångspunkterna för förändringen är att skatternaska:

· trygga finansieringen av den gemensamma välfärden
· främja sysselsättning och tillväxt
· vara omfördelande
· vara tydligt och enkelt utformade

En möjlig skatteförändring för att skärpa omfördelningen i skattesystemet vore att införa en statlig inkomstskatt på 2 procentenheter, på inkomster överstigande 60 000 kronor i månaden. Det ger ungefär 900 miljoner kronor i ökade intäkter. Det är lika mycket som det kostar att sänka avgifterna i a-kassan till alla kommunalarbetare. I avvaktan på en samlad översyn av skattesystemet föreslår vi i denna budgetmotion följande förslag för ett rättvisare skattesystem."

Därefter följer i allmänna ordalag några reformförslag som innebär minskat jobbavdrag, nej till avskaffad förmögenhetsskatt och kritik mot omläggningen av fastighetsskatten.

Mot detta kan regeringen inte invända att förmögenhetsskatten i sig är orättvis eftersom den drar in hela den genomsnittliga reala avkastningen vid 2 procents inflation. Det skulle enligt Reinfeldt tydligen vara acceptabelt om det inte vore så att kapitalet flydde utomlands och därmed fick jobbförstörande effekter.

Vidare kan regeringen inte invända att medborgarna borde ha rätt att behålla en större del av sin inkomst. Det är en borgerlig princip som regeringen inte biträder. Löntagarnas skattesänkning motiveras istället med att den skapar flera jobb vilket socialdemokraterna lätt kan ifrågasätta.

Omläggningen av fastighetsskatten i sin slutliga form är ännu svårare att försvara eftersom den nu även på lång sikt gynnar dem som har höga inkomster och en dyr fastighet. De tidigare fördelningspolitiska ambitionerna kan inte längre upprätthållas och det finns inget annat än att kristdemokraterna pressade regeringen att lova "avskaffa" fastighetsskatten att falla tillbaka på.

Det paradoxala är att den postmarxistiska socialsitiska värderingsgrunden kunnat segra utan att den egentligen debatterats eller utsatts för en kritisk granskning. Med vilken rätt kan Mona Sahlin och Lars Ohly sätta sig som moraliska domare över regeringens politik? De måste ha en mycket stark filosofisk grund att stå på när de så självsäkert uttolkar vad som "är rättvist". Vi har all anledning att närmare granska vilka moraliska grunder de har för att kräva omfördelning och utjämning.

Andra bloggar om: regeringen, partiledardebatten, Mona Sahlin, Lars Ohly, fördelningspolitik, omfördelning, utjämning, filosofi, politik, jämlikhet på intressant.se